Hoppa till huvudinnehåll
Av

Arbetarklassens mångfald eller medelklassens enfald?


Det nuvarande statliga presstödet har diskuterats flitigt under 2000-talet. Lokaljournalistikens utarmning i monopoliseringens spår och övergången från tryckt press till digitala plattformar och sociala medier har varit utgångspunkt för omfattande kritik av det presstöd som sedan 1971 bara har kommit papperstidningar till del.

I måndags lämnade enmansutredaren Anette Novak, före detta chefredaktör på liberala Norran, över sitt förslag på nytt presstödssystem till kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).

Som väntat föreslår Novak ett så kallat plattformsneutralt presstöd, vilket innebär att även digitala tidningar och andra nyhetsförmedlare på webben ska kunna få presstöd.

Här har vi ingenting att invända. Ett statligt stöd som så ensidigt riktar sig till papperstidningar i en verklighet där inte minst den yngre generationen nästan uteslutande hämtar sin information på webben kan med rätta kallas föråldrat.

Det som verkligen är anmärkningsvärt i Anette Novaks förslag handlar inte om vilka former för nyhetsförmedling och offentlig debatt som staten ska stödja. Det handlar om att hon vill införa granskning av nyhetsförmedlingens innehåll.

Det nuvarande presstödssystemet bygger helt på kriterier som är enkelt mätbara. Den tidning som har ett visst antal prenumeranter, som publicerar ett visst antal nummer per år och har en viss andel redaktionellt material beviljas presstöd. Att villkoren så enkelt går att mäta utgör ett skydd mot klåfingriga politiker och byråkrater som kan tänkas ha synpunkter på det politiska innehållet.

Anette Novak vill istället införa en mediestödsnämnd bestående av representanter för mediebranschen. Denna nämnd ska sätta sig till doms över de sökande mediernas kvalitet och respekt för alla människors lika värde. ”Staten ska inte finansiera medier som eroderar den demokratiska värdegrunden”, sa Novak under presskonferensen i måndags.

Men vem kan objektivt avgöra vad som är kvalitetsjournalistik? Och vem ska definiera det vaga begreppet demokratisk värdegrund? Risken är överhängande att mediestödsnämnden blir en klubb för inbördes beundran där myten om den objektiva och fina journalistiken odlas till sanning.

Samtidigt som likriktningen inom mediebranschen blir än mer akut när alla medier ska tävla om att hamna innanför ramarna.

Utredaren verkar glatt obekymrad om att hennes förslag svårligen kan förenas med en rimlig tolkning av yttrandefrihetsgrundlagarna som förbjuder myndigheter att förhindra utgivning. Staten får inte lov att särbehandla medier på grund av dess innehåll, vilket är exakt vad som skulle ske med en mediestödsnämnd. ”Presstöd är ingen rättighet”, säger Novak och tycker därmed att frågan om grundlagsproblemen är besvarad.

Det är allvarligt att en enmansutredare med så stort inflytande över framtidens medielandskap saknar djupare förståelse för den borgerliga demokratins fundament. Men det är symptomatiskt i en tid när den miljöpartistiska grundheten, personifierad av kulturminister Alice Bah Kuhnke, tillåts styra kulturpolitiken. När utgångspunkten är att kulturen och mediepolitiken ska vara uppbygglig och
normkritisk är det fara å färde.

Staten ska inte vara normbildare och den ska låta bli att styra vilka tidningar medborgarna läser.

På presskonferensen i måndags talades om journalistikens ”vita fläckar” vilket då syftade på lokaljournalistikens kris, nog så allvarlig ur demokratisk synpunkt. Men det finns andra vita fläckar i mediesverige. Till exempel arbetarklassens frågor. Med Anette Novaks föreslagna politik riskerar den redan begränsade mångfalden att reduceras till en medelklassmet av liberalt självrättfärdigande.