Demagogen Thorwaldsson

Ledare
Bilder
  • Karl-Petter Thorwaldsson

På LO:s kongress framträdde LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson som vältaligheten själv. Hans så kallade linjetal var en perfekt blandning av platt underdånighet och frasradikal fernissa.

Helt fräckt använde Thorwaldsson Karl Marx och de klassiska orden ”proletärer i alla länder – förena er” som försvar för storföretagens EU, marknadsdiktaturens TTIP-avtal och för den svenska socialdemokratins vansinniga projekt att skapa en global deal mellan arbete och kapital. Detta kallar Thorwaldsson för internationell solidaritet.

Lika förvridet är Thorwaldssons prat om full sysselsättning. LO-basen menar nämligen inte att alla ska ha arbete och han menar definitivt inte att vi ska dela på jobben genom att sänka den generella arbetstiden.

Istället för att använda de enorma teknologiska och produktiva framstegen till att befria människor från det nödvändiga arbetet, stödjer Thorwaldsson en politik som har reducerats till det absurda att ”skapa arbete”. Målet i livet är att finna någon kapitalist som är beredd att köpa din arbetskraft och målet för samhället är att ha en utbildningsapparat som fostrar duglig arbetskraft och ett konkurrenskraftigt näringsliv som garanterar kapitalägarnas avkastningskrav.

Det var inte bara Karl Marx som tvingades utstå offentlig skändning under LO-basens tal. Även Joe Hills uppmaning att inte sörja utan organisera försökte demagogen Thorwaldsson förvandla till ett stöd för det LO han basar över.

Men Joe Hill sjöng och verkade för en gräsrotsorganisering av arbetarklassen på klasskampens grund och med en socialistisk samhällsomvandling som mål. Det är så långt man kan komma från dagens toppstyrda LO som har tagit som sin uppgift att stärka kapitalisternas konkurrenskraft, förhindra en militant kamp på basplanet och försvara det system och de sammanslutningar som bygger på den härskande klassens makt och ägande.

Under den frasradikala fernissan framträder Karl-Petter Thorwaldssons och socialdemokratins mål: En lydig och för kapitalets behov rätt utbildad arbets-kraft bakbunden genom en organisering i en fackförening som kämpar för samförstånd och fredsplikt och som röstar på det socialdemokratiska partiet.

Inget nytt under solen, med andra ord. Det är samma linje som alltid och som har förvandlat svensk arbetarklass från en stolt och stridbar klass som lyckades sätta skräck i motståndaren, till en kuvad massa som inte ens förmår ta till strid när den härskande klassen angriper löner, pensioner, trygghet och sociala skyddsnät.

En anledning till kuvandet är den Medbestämmandelag (MBL) som fyllde 40 år några veckor innan LO-kongressen. Det var 2 juni 1976 som lagen klubbades i riksdagen.

Enligt dåvarande statsministern Olof Palme, som var en minst lika skicklig demagog som Thorwaldsson, skulle MBL bryta arbetsköparnas diktatoriska makt på arbetsplatserna. Istället skulle arbetarna nu, enligt Olof Palme, ”få vara med och bestämma i företagen” och man skulle genomföra en ”demokratisering av arbetslivet” som var ”den största spridning av makt och inflytande som ägt rum i vårt land sedan den allmänna rösträtten genomfördes”.

Palme var lika storordig som falsk. Syftet med MBL var aldrig att öka arbetarnas inflytande utan att stärka fackföreningsbyråkratins makt och möjligheter att i samförstånd med arbetsköparna oskadliggöra den självständiga arbetarkampen ute på arbetsplatserna.

Det var därför moderatledaren Gösta Bohman i samma riksdagsdebatt betonade att lagen hade ”genomförts under stor politisk enighet” och folkpartiledaren Per Ahlmark beskrev lagen som ”det enda hållbara alternativet till socialism”.

Med de gångna 40 åren som facit är det bara att konstatera att det största hotet mot facklig kamp och organisering kommer från den fackliga toppen. Sedan dess har kapitalisterna lyckats slå sönder pensionssystemet, a-kassan, driva igenom lönetak, legalisera bemanningsföretag, liberaliserat den lönedumpande arbetskraftsimporten och istället för medbestämmande ser vi dramatiskt ökad otrygghet, ständigt uppskruvat tempo och chefernas allt öppnare diktaturfasoner. Allt detta har gjorts med öppet eller tyst stöd från LO-ledningen. Korruptionen och myglet bland fackpamparna kunde vi se för öppen ridå i och med Kommunalskandalen tidigare i år.

I sitt tal kallade Thorwaldsson EU-motståndarna för konservativa, men det är Thorwaldsson som är fastfrusen i det förgångna. När EU genomgår sin djupaste kris någonsin vill Thorwaldsson försvara denna hopplöst förlegade storföretagsunion. När det förståndslösa samförståndet visar sitt rätta ansikte i kapitalisternas växande makt och vinster och arbetarklassens växande otrygghet på arbetsplatserna, vill LO-basen överföra denna modell på hela världen. Och när motsättningen mellan demokrati och kapitalism blir övertydlig i och med TTIP-avtalet, väljer LO-basen det kapitalistiska enväldet.

Framtiden finns inte hos LO. En arbetsplatsorganisering för framtiden måste istället för dagens toppstyrda samförstånd bygga på gräsrötternas egen kamp och aktivitet där följande fem punkter är avgörande:

1. En arbetarstyrd fackförening: Arbetarnas organisation ska styras av arbetarna, inte av fackpampar. Istället för att fackledningen beslutar om avtalen över huvudet på medlemmarna ska de föras ut till omröstning bland arbetarna. Alla valda fackliga företrädare ska vara möjliga att avsätta vid tecken på korruption eller maktmissbruk.

2. Företrädare med arbetarlöner: Arbetarnas representanter ska leva på samma nivå som de arbetare de företräder. Det ska gälla på alla nivåer, även högsta ledningen. Bort med alla pamplöner och andra fördelar. Den som förhandlar om medlemmarnas löner ska också leva på samma lön.

3. Motstånd – inte samförstånd: Arbetarnas intressen är direkt motsatta företagsägarnas intressen. Det företagsägarna tjänar på, det förlorar arbetarna på och vice versa. Fackliga strider kan inte vinnas genom att vädja till samförstånd eller genom att rädda kapitalisternas vinster, utan bara genom kamp mot kapitalisterna.

4. Enande – inte splittrande: Facket ska företräda alla arbetare på samma arbetsplats. Inklusive de som jobbar som bemanningsanställda. Bara kapitalisterna tjänar på att arbetare som jobbar sida vid sida är med i olika fackklubbar.

5. Ett fack på socialistisk grund: En stridbar fackförening får inte ducka för de stora politiska frågorna. Det är i allra högsta grad i arbetarnas intresse att facket tar ställning mot privatiseringar, EU:s högerpolitik och imperialistiska krig. Därför måste fackföreningarna stå på en socialistisk grund.

Hur en sådan organisering kommer att se ut i Sverige på 2010-talet återstår att se, men att den är nödvändig kan det inte råda någon tvekan om.

2016-06-22
Proletären är organ för Kommunistiska Partiet. Grundad 1970.