Afzelius i folkets hjärtan
Den 16 februari 2019 är det 20 år sedan den folkkära artisten Björn Afzelius gick bort. Hans röst må ha tystnat, men minnet av honom – och musiken – lever vidare.
Björn Afzelius var och förblir en av Sveriges mest folkkära artister. Folkkär som i älskad av folket. För det var inte en kärlek som delades av kultureliten. Den hånade honom ofta.
Afzelius var på många sätt unik. Han var enormt populär ute i stugorna, spelades flitigt i radio och sålde tonvis med skivor. Samtidigt var han uttalad socialist. Detta saknar motstycke i Sverige idag.
Han började sin musikaliska bana i Hoola Bandoola Band, med bland andra Mikael Wiehe. Deras alster blev för många sinnebilden av den svenska proggen under första halvan av 1970-talet.
Även om Afzelius och Wiehe var tämligen olika som musiker, så stod de på samma politiska grund. Båda hade ett stort politiskt och socialt engagemang som manifesterade sig på olika sätt, till exempel genom stödgalor och solidaritetskonserter.
Afzelius gick vidare och släppte sin första soloskiva 1974. De följande 25 åren som soloartist och med bandet Globetrotters gav upphov till en musikskatt på över 150 låtar.
Låtarna var ofta lättillgängliga, med ett direkt tilltal. Oavsett om de var politiska eller personliga (det ena uteslöt inte alltid det andra), så var de lätta att ta till sig och lätta att sjunga med i.
De har covrats av många. Ett lite udda exempel (som samtidigt visar på Afzelius folklighet) är smörsångaren Stefan Borschs dansbandsversion av kampsången ”Till min kära”, med bibehållen text. I ett fantastiskt videoklipp kan man se en, gissningsvis inte särskilt politiskt intresserad, publik dansa tryckare till raderna ”Människor slåss, kämpar i hela världen, se på Vietnam och se på Nicaragua!”
Låtarna var ofta lättillgängliga, med ett direkt tilltal. Oavsett om de var politiska eller personliga (det ena uteslöt ofta inte det andra) så var de lätta att ta till sig och lätta att sjunga med i.
Afzelius turnerade flitigt och uppnådde även stor popularitet i Norge och Danmark, inte minst efter sin cover på danskan Anne Linnets popballad ”Tusind stykker” (”Tusen bitar” på svenska).
1991 bjöds således den danska Grammypubliken på en ganska intressant blandning av nominerade artister i kategorin ”Årets Udenlandske Sanger” – Phil Collins, George Michael och Björn Afzelius. Afzelius vann.
Men Afzelius musikaliska och politiska gärning spred sig långt utanför Norden.
De internationella frågorna var viktiga för Afzelius och Latinamerika låg honom särskilt nära hjärtat, även om hans förhållande till Kuba blev komplicerat med åren.
Sommaren 1986 gjorde han och Mikael Wiehe en serie solidaritetsspelningar för att samla ihop en miljon kronor till den progressiva Sandinistregeringen i Nicaragua. Detta var en procent av summan som Reagan skänkt till högergerillan Contras.
Året efter spelade Afzelius, Wiehe och flera andra artister in en liknande summa, som gick till ett kulturhus i Managua, Nicaraguas huvudstad. Där bedrivs verksamhet än idag.
1997 blev Afzelius diagnosticerad med lungcancer, men höll sjukdomen hemlig för många. I en radiointervju i december 1998 dementerade han ryktet om sin hälsa och sa att han mådde bra.
– Det är en härlig dag i Göteborg. Solen skiner.
Intervjun blev hans sista. Några månader senare begravdes han på Västra kyrkogården i samma stad. Han blev 52 år gammal.
"Han hade en folklig förankring som stod över partipolitiken"
Ljudteknikern och musikern Göran ”Guran” Blomgren har många fina minnen av Björn Afzelius från turnéåren. Han beskriver Afzelius som en person som var mån om sin ”integritet”, men att de ändå kom varandra nära och att man kunde prata med honom om vad som helst, allt från Neil Young till boxning.
– Och så delade vi ju politisk åskådning. Då var allting överhuvudtaget mycket mer politiskt.
Hur många ställen de spelade på tillsammans minns han knappt, men han berättar att Afzelius en gång sa ”Nu Guran, nu har vi varit i alla Sveriges städer”. Eftersom Afzelius var en riktig kalenderbitare, som kunde alla tänkbara årtal och sportresultat utantill, kändes påståendet mycket trovärdigt.
Göran Blomgren ger ett exempel på Afzelius folklighet. En av de största Afzeliusgrupperna på Facebook har många följare med sympatier för Sverigedemokraterna. I gruppens regler står det ”här diskuterar vi inte politik”
– Och ändå är de med i en grupp som handlar om en av sveriges mest politiska artister! Men jag tror kanske inte att de lyssnar på de ”tyngsta” politiska låtarna och deras sympatier har nog mer att göra med att de är ganska politiskt naiva, eller åtminstone politiskt oskolade, och bor på en ort där SD kanaliserar deras missnöje och rädsla, medan andra politiska partier är passiva. Men där har du i alla fall Afzelius folkliga förankring, som står över all partipolitik.
I slutet av februari ger sig Göran Blomgren för tredje gången ut på en turné och spelar Afzelius låtar. Denna gång står han på scen tillsammans med musikerna Micke Nord Andersson och Olle Nyberg.
– Det här kanske låter lite väl ädelt… men jag känner att så länge jag lever så vill jag se till att Björns gärning inte glöms bort.
En annan person som bidrar till att hålla Afzelius gärning vid liv är visartisten Matilda Magnusson. I våras släpptes hennes debutalbum, en skiva med tolkningar av Afzelius låtar.
Afzelius var anledningen till att hon började spela.
– Jag upptäckte honom strax efter att han hade gått bort. Jag behövde något som gav mig styrka då och fann det i honom och hans musik. Han stod på de svagas sida och var så rakryggad som person.
– Det är musik som jag ska göra, insåg jag då.
Som turnerande visartist har Matilda Magnusson fått träffa många musiker och personer som arbetat med och känt Björn Afzelius. De har berättat mycket om honom för Matilda, ”hjälpt henne lägga pusselbitarna”, som hon säger. Och intrycket av honom har inte förändrats till det sämre.
– Han var nog så trevlig som han verkade!
Matilda Magnusson berättar om Afzelius mångfacetterade låtskatt. I den finns spår av allt från bitter kärlek till kamplust och förändringsvilja.
– Och han har många roliga sånger också, med humor i. Det glömmer man ofta!
Den gemensamma nämnaren är det folkliga tilltalet.
– Om man ska klara att förändra något på ett större plan då krävs det att man pratar till folket, de som ska förändra. Och det är där han är väldigt smart tycker jag.
Matilda Magnusson ger Hundra mil från Marianne, en låt hon ofta spelar, som exempel.
– Den har ett politiskt budskap men väver in den så fint i en berättelse som många tar till sig.
Han stod på de svagas sida och var så rakryggad som person
Björn Afzelius gamla vän och vapendragare Mikael Wiehe säger att Afzelius styrka som låtskrivare var samma slags styrka som präglade hela honom som människa. Att han var passionerad.
– Han skrev när han var arg, när han var förälskad, när han var ledsen. Han var en känslomänniska och det genomsyrar hans sånger. Det är en av de saker som gjort att så väldigt många människor har tagit till sig dem. Om vi ska vara romantiska kan man säga att han talade ”från hjärta till hjärta”.
Afzelius ansågs också av många vara en fantastisk liveartist. Denna styrka menar Wiehe kom från att han hade ”jävligt kul” på scen.
–Det märktes i sångprestationerna. Och mellansnacken var i mästarklass. Jag kan inte komma på någon annan än mig själv som ligger i närheten (skratt). Kanske Emil Jensen, som är fantastisk på detta.
Wiehe beskriver Afzelius förmåga att vara både folklig och radikal som att han kunde konsten att ”tala med bönder på bönders vis, och de lärde på latin”.
– Och jag menar detta på ett positivt sätt. Om han lirade i Trångsö och det var nån jävel som frågade om han skulle med och fiska, svarade han ”klart som fan jag ska det!”.
Afzelius och Wiehe hade under en lång tid liknande politiska uppfattningar, även om Afzelius blev, i Wiehes ord, lite av en ”socialdemokratinostalgiker” mot slutet. Detta märks inte minst av i den sång Afzelius skrev tio år efter mordet på Olof Palme, ”På mäster Olofs tid”.
Afzelius beryktade förtegenhet förklarar Wiehe med att Afzelius, liksom Wiehe själv, kom från en tid och miljö där det var ett adelsmärke att hålla privatlivet och det offentliga livet åtskilt. En tid utan ”hemma hos”-reportage, som han beskriver det.
– Nu är det väldigt mycket att privatlivet ska bedömas, exponeras och moraliseras över. Jag säger inte att det ena var bättre än det andra, men om jag ska välja mellan det sättet och det motsatta, att man vid minsta besvär med stämbandet går till närmaste veckotidning och får en stor artikel om det publicerad, så sympatiserar jag mer med Björns sätt att se på saken.
Mikael Wiehe var en av relativt få personer som kände till Afzelius sviktande hälsa. Sista gången de två vännerna talades vid var på telefon, två kontinenter ifrån varandra.
Wiehe stod på Robben Island, den sydafrikanska fängelseön som huserade politiska fångar, bland annat Nelson Mandela, under apartheideran.
– Då sa han att vi tamejfan hade spelat från Nordkap till Godahoppsudden, och ”det är det min själ inte många som har gjort”. Vi sa hej då till varandra och det var det sista jag hörde från honom. Det var två dagar innan han dog.