Hoppa till huvudinnehåll
Av
alexandra.nylund@proletaren.se

Ledarkrönika: Äger arbetsgivaren dina åsikter?

Tystnadskulturen breder ut sig på arbetsmarknaden och krav på lojalitet ingår i anställningskontrakten. Men vad händer med arbetsplatserna när det blir tyst?


Häromveckan läste jag om en H&M-anställd som i en sluten grupp på Facebook skrivit ett inlägg om kunders beteende. ”Ni som shoppar i butiker, bete er inte som djur”, skrev hon bland annat.

Fullt rimligt krav. Jag har själv jobbat i butik och känner till frustrationen när en kund (läs orkan) letat sig genom högar av nyvikta kläder. När man får plocka upp kläder från golvet som om alla ens kunder var tre år gamla. Och så vidare.

Trots att den H&M-anställde inte ens nämnde klädjätten i sitt inlägg valde H&M att sparka henne för bristande lojalitet.

Anställningskontrakt kombineras med lojalitetsplikt inom privat sektor och policydokument och värdegrunder ska följas. Men vad händer när krav på lojalitet övergår till ren kontroll över anställdas åsikter?

Vi får ängsliga arbetare som inte ens på sin fritid vågar yttra sig om upplevelser i arbetslivet – en våt dröm för Svenskt Näringsliv. Lägg till ett urholkande av strejk- och arbetsrätten på det och vips! Vi har knäpptysta och i värsta fall farliga arbetsplatser med kuvade arbetare.

Jag jobbade tidigare på Stena Line och där påminde cheferna ofta om vikten av lojalitet mot företaget. Det var förbjudet att skriva negativa saker om arbetsgivaren eller arbetsplatsen på till exempel sociala medier.

Jag blev en gång varnad av en arbetskamrat, ”du borde nog ta bort ditt senaste inlägg på Instagram, det kanske ses som kritik mot företaget”. Inlägget föreställde mig, hållandes en kall vattenflaska mot pannan med texten ”11,5 timme i kök utan fungerande fläkt eller ordentlig rast, kul med jobb”.

Lojalitetsplikten innebär att man som anställd inte får tala illa om företaget man jobbar på, man får däremot framföra kritik till sin arbetsgivare så att missförhållanden kan åtgärdas. Nog fick vi på Stena Line påtala brister, men det var oftast för döva öron och åtgärder lyste med sin frånvaro. Vi förväntades bita ihop och vara lojala, som på så många andra arbetsplatser.

På personalmöten berättade ibland intendenten hur mycket pengar företaget dragit in under en period och att ”Danne (Dan Sten Olsson) är jätteglad!”. Visst är lojalitet viktigt! Jag kände stor lojalitet när jag jobbade på Stena Line – gentemot mina arbetskamrater. Vi var noga med att inte jobba över utan betalt, vi talade om för nya att hålla hårt i sina raster och att inte slita ut sig för Dannes skull.

Offentliganställda har – på pappret – ett bättre skydd genom meddelarfrihet och repressalieförbud. De ska kunna agera visselblåsare. Men även inom det offentliga breder tystnadskulturen ut sig. Det blev tydligt i förra veckans Uppdrag granskning (UG), med den talande rubriken ”Håll käften och lyd”.

Exempel på när offentliganställda straffats för att ha påtalat brister offentligt radades upp och i inspelade samtal med chefer kunde man höra anställda som utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet bli anklagade för illojalitet och förtal. Anklagelser som arbetsgivaren efter programmet har fått backa från, men vägrar be om ursäkt för. 

På Stena Line var det förbjudet att spela in samtal med chefer och efter UG blev vi påminda om varför. Att åtgärda brister i arbetsmiljön kostar pengar, att hota är gratis. Yttrandefriheten gäller uppenbarligen inte på arbetsplatserna.