Ledarkrönika: Arbetare tjänar på att kriminella lagförs

Två unga män, en 19-åring och en 18-åring, fritogs förra veckan från ungdomshemmet Råbyhemmet utanför Lund. De är inte några ungdomar som hamnat lite snett. De är gängmedlemmar, den ene dömd för ett beställningsmord på en 57-årig företagare i Lidingö, den andre för mordförsök.

För mordet dömdes 19-åringen till fyra års sluten ungdomsvård. Och han hamnade på Råbyhemmet, en anläggning utan så kallade perimeterskydd (staket för att försvåra fritagningar). Enligt tingsrätten hade domen blivit livstids fängelse om 19-åringen varit över 21.

Att yrkesmördare och tungt gängkriminella ”vårdas” på ungdomshem som inte ens har ordentliga staket lär om inte annat spä på bilden av svensk kriminalvård som ”saft och bullar” och semester för kriminella.

I Danmark pågår en uppmärksammad rättegång mot fem svenska medborgare i åldern 18-25, åtalade för dubbelmordet i Herlev. De pekas ut som medlemmar i gänget Dödspatrullen och man behöver inte vara Leif GW Persson för att inse att detta inte heller är några vanliga ”ungdomar på glid”.

Vilket straff de fem kommer att få återstår att se men mycket talar för att åtminstone de yngre kommer att få betydligt hårdare straff än vad de hade fått i Sverige. Danmark har nämligen ingen uttrycklig straffrabatt för brottslingar i åldern 18-20 år.

Allt talar för att Sverige kommer att ta efter Danmark på denna punkt, då regeringen redan lagt ett förslag om slopad straffrabatt för grövre brott. Det kan ifrågasättas om en enstaka ändring av straffskalan verkligen kommer att hjälpa men när lejda yrkesmördare döms till fyra års ungdomsvård och när kriminella gäng skickar ut tonåringar att utföra de grövsta brotten måste något göras.

För att i grunden bekämpa kriminaliteten behövs satsningar på arbete åt alla, välfärd och fritidsmöjligheter för ungdomar, en fungerande integration samt inte minst åtgärder för att stärka gemenskapen och solidariteten i samhället (och bekämpa egoism och individualism). Men här och nu krävs också särskilda åtgärder för att bryta ned de kriminella gängens makt.

Det kommer att behövas särskilda satsningar och åtgärder från sociala myndigheter, men också från polis och rättsväsende.

Inom delar av vänstern finns en reflexmässig misstro mot allt vad poliser, fängelser, straff och rättsväsende heter, där polisen anses vara fiender. Sant är att marxister ser staten, polisen och rättsväsendet som i grunden verktyg för den härskande klassen. Men det betyder inte att alla delar av statsmakten alltid är av ondo.

Alternativet till ett fungerande polisväsende idag är inte ”lokal medling” eller folkmiliser, som delar av vänstern tycks tro. I praktiken är alternativet beväpnade säkerhetsföretag, reaktionära medborgargarden eller klanvälden som lär vara minst lika benägna som polisen att gå reaktionens ärenden i klasskampen.

Alla arbetare tjänar på ökad trygghet, att kriminella lagförs och att brott faktiskt klaras upp. Och då räcker det inte med enbart sociala satsningar.