Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Ledarkrönika: Arbetarklassen får inte säga någonting i det här jävla landet

Därför måste vi ha våra egna medier.

Under lång tid har rasisterna haft monopol på att definiera den så kallade åsiktskorridoren i svenska medier. Människor som utbrister ”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet”, trots att de precis sagt vad de har på hjärtat. Och trots att deras åsikter förfäktas av flera mörkblå ledarskribenter och det tredje största partiet. 

Arbetare, däremot, får inte säga så mycket över huvud taget i det här landet. Det är inte rasisterna som tystas i svenska medier. Det är arbetarklassen. 

I en ny rapport från tankesmedjan Katalys, Arbetarklassens utplåning i medelklassens medier, får vi det svart på vitt. Arbetare förekommer bara i 4 procent av nyhetsprogrammen på tv, trots att vi utgör halva befolkningen. I SVT som kallar sig ”hela Sveriges television” är bara 5 procent av alla som hörs och syns arbetare.

I tidningsbranschen skapas likriktning när ägarkoncentrationen ökar. 8 mediejättar kontrollerar idag 89 procent av tidningsupplagan i Sverige. 

Att låtsas som att journalisternas professionalitet kan kompensera för ägarnas makt över ordet är bedrägligt. Ägarna tillsätter cheferna och får därmed ett indirekt inflytande över innehållet. Vilket visar sig i att få journalister har fackliga frågor och arbetsliv som specialitet och att intervjuobjekt ofta hämtas ur storstädernas övre skikt.

Men nätet då? Innebär inte de sociala mediernas utveckling en utvidgning av yttrandefriheten? Både ja och nej. Självklart har vanligt folk idag större möjligheter att uttrycka sina åsikter än när det krävdes en egen tryckpress. 

Samtidigt underskattar vi ofta hur mycket de stora mediehusen sätter dagordningen även för diskussionen på sociala medier. Det är i första hand deras artiklar och inslag som delas och diskuteras.

Vi kan inte heller sätta vår tilltro till privatägda monopol som Facebook. Vad vet vi egentligen om hur mycket de styr våra flöden? Och när vi delar något på Facebook når vi främst den egna lilla bubblan av åsiktsfränder.

I slutet av förra året slopades reglerna om nätneutralitet i USA. Regler som förhindrade bredbandsleverantörer att blockera hemsidor eller premiera en viss typ av material. Nu är det fritt fram för en ordning där den som betalar mest får ännu större genomslag på nätet medan mindre nättidningar går under. Likriktningen följer med in i digitaliseringen.

Därför är det farligt att göra yttrandefrihet till en fråga om teknik. Yttrandefrihet måste alltid sättas i relation till ägande. Om arbetarklassen ska få en starkare röst i det svenska medieutbudet måste vi äga våra egna medier. Bara så kan vi utmana likriktningen.

Att prenumerera på Proletären är ett bra första steg för den som vill vidga den klassmässiga åsiktskorridoren.