Hoppa till huvudinnehåll
Av
Facklig sekreterare (K)

Ledarkrönika: Att släcka bränder

Vi behöver en politik som utmanar makten och den nyliberala religionen.

Natten mellan måndag och tisdag brann ett 80-tal bilar på olika platser i Västsverige. Känslan av hopplöshet, ilska, förtvivlan och otrygghet drabbar alla. Inte bara de som får sin bil fördärvad.

Dagarna efter har riksdagspartierna kommenterat händelserna och den politiska pajkastningen är igång. Alla tävlar om att hitta tillräckligt hårda omdömen om förövarna och skylla varandra för det som händer. Lösningarna kokar ner till ”hårda tag”. Fler poliser, hårdare straff, ligisterna är idioter, sätt in militär eller låna polisstyrkor från andra EU-länder och så vidare.

Bilbrännarna agerade samordnat, med nästan militär precision, på flera ställen samtidigt. Därför var det annorlunda mot tidigare upplopp i fattiga stadsdelar. Det går inte att värja sig mot misstanken att detta var planerat och genomfört av högerextrema krafter.

Men vem som än ligger bakom är risken stor att det stärker högerkrafterna. Särskilt när inga alternativ till de enkla lösningarna presenteras. Den bitterhet och oro som alla människor känner när deras områden terroriseras av gangsterligor är verklig.

När medias intresse svalnar och politikerna åker tillbaka till sina trygga områden blir allt sig likt. I väntan på nästa gång bilar brinner, nästa gång det skjuts i en gänguppgörelse om narkotika eller dominans i området och stenar viner kring blåljuspersonal.

De som står bakom attackerna ska spåras upp och straffas. Men det räcker inte och det blir värst för oss själva om vi tror på högerns lösningar. Då blir det fler av de politiska beslut som drabbat fattiga arbetarområden med ständiga nedskärningar som lett till ökade klyftor i samhället med segregation, bostadsbrist och fattigdom. I det klimatet frodas kriminella gäng liksom religiös extremism.

Därför krävs en politik som utmanar makten och den nyliberala religionen. Samhället mår inte bättre av fler dollarmiljardärer utan sämre. Makt och resurser måste omfördelas från toppen till botten. Men inget händer utan mobilisering och aktivitet för förändring, där boende i fattiga arbetarstadsdelar kräver sin rätt.

Vi behöver satsningar som ökar framtidstron. Satsningar på utbyggd välfärd, upprustning i miljonprogramsområdena, på utbildning och jobb. Dagens särlösningar med instegsjobb, etableringsjobb och rabatter till arbetsköpare fungerar inte. Det skapar en segregerad arbetsmarknad. Sverige behöver inte heller så kallade enkla jobb, utan yrkesutbildningar till jobb som finns och kommer att efterfrågas i industrin och i välfärden. Men även stimulans, som till exempel avskrivna studielån till alla som väljer högre teknisk utbildning.

Återinförd arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt på lyxvillor är en bra början för att styra resurserna rätt.