Att vara lyckad och att vara tråkig

Vet du vad en katalysator är? 

Om du bara svarar ”något som sitter under en bil och bromsar utsläppet av vissa avgaser” så har du inte snappat hälften. Mera allmänt är nämligen en katalysator en substans som möjliggör eller påskyndar en kemisk process utan att själv förbrukas och inte ingår i processens produkt.

Inom politik och historia brukar Gavrilo Princip som sköt Franz Ferdinand 1914 nämnas som en typisk katalysator för Första Världskriget. Grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi som 2011 i Tunisien utlöste den så kallade Arabiska våren är ett modernt exempel – trots att han tyvärr förbrukades därvid.

I Fredrik Wikingssons och Filip Hammars nya film Tårtgeneralen är hjälten Hasse P som klippt och skuren just som katalysator i en något mindre ödesdiger process. Han varken deltog eller förbrukades, ej heller ingick han i resultatet.

Någon annan positiv roll än så skulle inte den obotlige skojaren, fifflaren, sol-och-våraren och alkoholisten Hasse P kunnat få i Köpings historiska utveckling. Under en alltför sällsynt återhämtningsfas efter sin senaste nersupning fick han nämligen en idé, som i sin grandiositet och bristande verklighetsförankring var ganska typisk för hans missbrukarmentalitet – och därmed gångbar för Guinness Rekordbok: Köping skulle baka en 500 meter lång smörgåstårta och därmed åter sätta Köping på kartan – ungefär som småföretagarkommunerna i Småland nu försöker åstadkomma något liknande med att utnämna sin kommun till Grevskap, Glasrike, Möbelrike eller Hästrike. 

Därigenom skulle Hasse P återvinna sig egen respekt. Och stadens, efter Rekordmagazinets utnämnande av Köping till  Sveriges Tråkigaste Stad samma år (1985). Tidigare har ytterligare två S-styrda industristäder (Eslöv och Katriholm) av Jan Guillou – som inte hade glömt Olof Palmes lögnaktiga påhopp på honom vid IB-affären – erhållit samma titel. För min del tycker jag Lidingö, Djursholm och Båstad slår dessa städer i tråkighet, fast jag är ju bonnläpp och minst socialist, så jag räknas inte.

Nog sagt – från första början stod det klart, att projektet skulle lyckas. Och detta trots idégivarens insatser, eller brist därpå. 

Fast Köping med sina 18.000 invånare står kvar och stampar ungefär som 1984 och ingen har ännu kommit på att kalla kommunen som Smörgåstårteriket – även om det kanske sker nu.

Det var inte Vår Herre som sände ner en ängel för att göra under, inte ens Hasse P:s fåniga idé – utan  alla de Köpingbor som gemensamt arbetade natt och dag – och förstås Hasse Tellemar i Ring så spelar vi – som var avgörande.

Hasse P fortsatte efter sina 15 minuter av berömmelse tyvärr som förut – fast skröt därmed under resten av sitt liv och glömde snart det som Wikingson-Hammar i speakertexten erinrade om:  Det var inte Vår Herre som sände ner en ängel för att göra under, inte ens Hasse P:s fåniga idé – utan  alla de Köpingbor som gemensamt arbetade natt och dag – och förstås Hasse Tellemar i Ring så spelar vi – som var avgörande.

Se gärna denna svenska, ej helt oseriösa komedi! Inte minst för huvudrollerna (Mikael Persbrandt och Helena Bergström, som jag aldrig sett bättre) och de många fräscha birollerna.