20 år sedan Backabranden: Branden och ungdomen
Diskoteksbranden. Brandkatastrofen på Backaplan. I Göteborg räcker det oftast med att säga ”branden”. Det har gått tjugo år, men de spår denna generationsdefinierande tragedi satte i staden sitter ännu kvar. Mycket har hänt sedan dess. Men i vissa avseenden väldigt lite.
Lördagen den 29 oktober 1998 befinner sig omkring 370 ungdomar i åldrarna 12-25 år på ett Halloweendisco i en festlokal vid Backaplan på Hisingen i Göteborg. Lokalen är enligt regelverk och brandföreskrifter godkänd för 150 personer.
Vid halv tolv på kvällen startas en brand i en trave med möbler som blockerar lokalens nödutgång. När ungdomarna upptäcker att det brinner och att de behöver evakuera lokalen utbryter panik.
Utgången är för trång.
Många trycks ner, faller, kläms, blir nedtrampade.
Andra ungdomar krossar fönster och hoppar ut. Det är ett fall på mellan fem och sex meter.
63 unga människor mister livet i branden. 213 skadas. Många väldigt svårt.
Morgonen efter branden förklaras Göteborg vara en stad i sorg.
– Kaoset, säger räddningsarbetaren Ulf Andersson.
– Det jag minns mest är kaoset.
Han blir märkbart rörd när han talar om brandkvällen. Han var en av de första på plats. På den tiden hade de blandad tjänst, ena dagen brand, andra ambulans. Den kvällen var han på ambulansen.
– På morgonen när var vi klara skulle vi gå av våra skift och åka hem... och vi hade ju något ”annat” att åka hem till. Men vi förstod att alla som drabbades, de drabbades för livet.
– Minnet lever ju alltid kvar och oktober är alltid en tuff period på året, med mycket känslor, säger Peyman Karimi, från BOA, Brandoffrens anhöriga, vars två systrar var med i branden. En av dem omkom.
Karina Navarrete skulle ha varit där den kvällen. De var några klasskamrater som lovat varandra att gå tillsammans, men en av dem fick inte för sina föräldrar. Det var långt att åka från Hammarkullen, där de alla bodde. Så de stannade hemma.
– Men det var några andra klasskamrater som omkom den kvällen. Och andra jag kände till. Det var ju många från Angered, från Hisingen…
– Man tänker på det varje år vid den här tiden.
Aifer Kalyuns lillasyster gick bort i branden. Hon var bara femton år gammal.
Katastrofen satte sina spår även på Gårdstens fritidsgård, där Aifer Kalyun arbetade.
– Vi förlorade många där också.
Aifer Kalyun berättar att hon kände att det blev för smärtsamt att jobba kvar där. Det var för mycket som påminde om branden. Nu jobbar hon i grundskolan.
Kenneth ”Kexan” Eriksson är lärare på Angeredsgymnasiet, en av de skolor som drabbades hårdast av brandkatastrofen. Femton av skolans elever miste livet och ett tjugotal skadades svårt. Skolan kände av effekterna i många år, då det kom nya elever från grundskolan under de kommande åren som hade svåra brännskador, eller som förlorat syskon eller vänner i branden.
– Jag minns när eleverna kom in första måndagen, väldigt stilla snyftade kom de in, det var väldigt tyst, man brukar säga att folk ser äldre ut när de drabbats av sorg. Och så var det. Det syntes verkligen i deras i ansiktsdrag.
Som musiklärare var Kenneth Eriksson väldigt involverad i sorgearbetet och i arrangerandet av minnesstunder
– Jag blev ombedd att sjunga i Hammarkullekyrkan, som var full med sörjande. Folk i tårar och förtvivlan, bedrövade av sorg, trängdes runt ett bord som höll på att digna av alla värmeljus. Det hade nästan kunnat bli en brandkatastrof till.
Efteråt utvecklades en enorm solidaritet i staden. Brandplatsen blev en mötesplats för sörjande. Ett berg av blommor och minnessaker växte fram. Många vittnar om hur människor fördes samman.
Runt om i staden öppnades lokaler, kyrkor och hem. I backspegeln upplever många att det då kändes som att det ingen fanns någon skillnad på folk och folk, utan att alla hjälptes åt. Men det var uppenbart att det var förortens ungdom som hade drabbats hårdast. De omkomna hade rötter i 19 olika länder.
– Mönstret var tydligt, med några undantag, säger Sven-Arne Wilhelmsson, då lärare på Lövgärdesskolan.
– De med svenskklingande namn som dog i branden, de var ofta ”brobyggare”. Det klipptes av många band som hade varit viktiga att ha kvar för att minska de sociala skillnaderna som fanns då, och som nu har accentuerats. Det kändes som ytterligare en förlust bland alla andra.
Så fort det fastslogs att branden hade varit anlagd började spekulationerna kring huruvida det var ett rasistiskt dåd. Misstankarna späddes på med rasistiskt klotter på stadens gator. Ett vit makt-band spelade in en låt som hånade offren.
I samband med att fyra unga killar greps för dådet i januari år 2000 upphörde ryktesspridningen. Det visade sig vara vanliga förortsungdomar som många på festen kände. Anledningen var att den ledande i gänget inte fick gratis inträde och ville förstöra kvällen för de andra.
Ett sorgligt, meningslöst dåd, som förstörde så många liv. Många av de överlevande fann sig nästan inte i svaret.
De unga killarna fick fängelsestraff: mellan sju och åtta år för de tre äldsta, den fjärde och yngste fick tre års sluten ungdomsvård.
De visade djup ånger, och är märkta för livet av vad som än idag kallas ”det hemskaste brottet som begåtts i Göteborg”.
Mitt i sorgen ställde många frågan: Hur kunde detta egentligen ske?
Många är överens om att katastrofen satte fingret på de nedskärningar som hade pågått i många år, och hur de påverkade ungdomars rätt till en meningsfull fritid och tillgången till säkra samlingslokaler.
Bengt Frejd är tidigare ordförande för idrottsföreningen Proletären FF. De drabbades, precis som alla andra, av branden. En medlem dog och många fler i klubben hade mist kompisar och klasskamrater.
– Vi ställde oss frågan: varför hade de en fest i en sådan lokal? I den diskussionen kom vi fram till att det var brist på mötesplatser för unga i Göteborg. Arbetet med dessa frågor ledde fram till en plattform som ett tjugotal organisationer ställde sig bakom.
Plattformen blev till paraplyorganisationen U2000. Deras paroll var: För en bättre framtid för ungdomar i Göteborg.
U2000 växte. Fler organisationer och enskilda göteborgare anslöt sig.
De krävde satsningar på arbetarförorterna. Mer resurser till skola, omsorg, fritidslokaler och idrottsanläggningar med vuxen personal.
– Det som skilde oss i U2000 från andra var att vi ville ha en strukturell förändring.
Men ett av organisationens krav var också ett centralt beläget Ungdomens hus. Kampen om ett sådant kom att bli en generationsdefinierande strid.
En som dessvärre förlorades.
Frågan om ett Ungdomens hus i Göteborg hade diskuterats redan tio år innan brandkatastrofen. 1994 fattade kommunstyrelsen ett beslut om att tillsätta en projektgrupp med uppgift att förverkliga planerna på ett Ungdomens hus i Tullpackhuset på Norra Hamngatan. Samma år bildar en grupp ungdomar föreningen Packhuset. Ett tjugotal organisationer deltar i arbetet.
I mars 1995 beslutar Socialdemokraterna att ungdomarna ska flytta från Packhuset. Gamla Latin på Hvidtfeldtsplatsen förs fram som en möjlig lokal. De 2 miljonerna som hade avsatts till projektet i Socialdemokraternas valbudget 1994 tas bort.
Under hösten 1996 tar fastighetsbolaget Higab över Tullpackhuset. I november samma år meddelar stadskansliet att det inte finns några ekonomiska förutsättningar för att driva ett Ungdomens hus och att beslutet från 1994 bör upphävas. I december upphäver Socialdemokraterna sitt beslut. Ett antal organisationer hade redan hunnit flyttat in i lokalerna.
I slutet av februari 1997 ockuperar ett tjugotal ungdomar huset. En aktion som får en del medial uppmärksamhet.
Tobias Halldin, då medlem i ungdomsförbundet RKU, var engagerad i kampen.
– Vi var ett gott gäng på utsidan som stödde ockupanterna och fixade mat och så till dem. Efter att de blivit utslängda av polisen organiserade vi en demonstration och försökte få ihop en stödkonsert. Vi försökte också prata med alla kommunalråd. Den ende som vägrade prata med oss var sossarnas starke man Göran Johansson. Till och med moderaten talade med oss. Han sa att han inte höll med oss, men han tog i alla fall emot oss.
Tobias Halldin berättar hur upprörda alla blev efter beslutet om ett Ungdomens hus upphävdes. Ungdomens hus var då redan en förening. I ett möte med kommunstyrelsen i Göteborg fick de beskedet. Tobias Halldin var inte med, men fick berättat för sig att Göran Johansson sa: ”Jag vill inte ha någon ungdomsgård på mitt paradstråk”.
– Vi blev skitbesvikna.
Kampen rann ut i sanden. Men frågan kom upp igen efter brandkatastrofen. Göran Johanssons dotter, Anna Johansson, kom in i kommunfullmäktige 1999 och lovade att hon skulle ta tag i saken.
Men turistnäringen fick sin vilja igenom och Tullpackhuset blev istället ett kasino.
Vad har då hänt under de tjugo år som gått sedan branden?
Segregationen var svår i Göteborg redan 1998, men har i det närmaste cementerats sedan dess. Nu finns benämningen ”särskilt utsatta områden”. Polisen kännetecknar dessa som områden med ”en social problematik och kriminell närvaro”. Göteborg har sju sådana områden, fler än någon annan svensk stad.
– Politikerna har trots de vackra orden stått för en utvecklingen som gått åt rakt motsatt håll, säger barnläkaren Henry Ascher.
– Även om det görs vissa initiativ så finns det så mycket annat som går emot: nedskärningar, allmännyttans vinstkrav, nedlagda bibliotek och så vidare, som har mycket starkare, motsatt effekt.
Den största träffpunkten för ungdomar i centrala Göteborg är nu köpcentret Nordstan. Där pågår öppen droghandel och kriminella gäng värvar unga.
Särskilt utsatta är de ensamkommande nyanlända. Henry Ascher möter många av dem i sitt yrke.
Den omtvistade ”gymnasielagen”, innebär för Göteborgs del att 561 ensamkommande unga får möjlighet att söka uppehållstillstånd. Detta under förutsättningen att de går klart gymnasiet.
Kommunen tar dock inget ansvar för deras boende, vilket i praktiken innebär att många av dem hamnar i hemlöshet. Vägen till kriminalitet är inte lång.
– Det är ett jättestort problem. De har inte så mycket att välja på och det öppnar givetvis för krafter som vill bjuda på det ena och det andra mot gentjänster.
Vad gäller fritidsgårdar är det ofta det första som läggs ner i besparingstider. Och sådana har det varit i 20 års tid.
Men även de som finns är otillräckliga, och har heller ofta inte resurser till att erbjuda aktiviteter som intresserar ungdomar, eller ger dem möjlighet att utvecklas.
Det handlar nästan lika mycket om pengar som kompetent personal.
– Det finns en tradition av fritidsgårdar som sträcker sig från 1940-talet, som vi behöver förändra. De kan inte bara vara värmestugor för ungdomar, säger Mariló Venegas, som var med och byggde upp Kulturatom i Angered, ”huset för unga kreatörer” och ett av få undantag vad gäller meningsfulla mötesplatser.
– De måste jobba mer med ”empowerment” och pedagogik.
Detta görs dock bäst ur ett långsiktigt perspektiv. Ett som politiker som anammat det kvartalsekonomiska tankesättet ofta saknar.
I skolvärlden har mycket hänt. Det fria skolvalets negativa effekter började göra sig synliga år 1998, men är nu bländande. Många av de områden som klassas som särskilt utsatta präglas av låga skolresultat. På flera håll har inte ens hälften av niondeklassarna godkända betyg i de ämnen som krävs.
På Lövgärdesskolan, där en lärarvikarie blev skjuten förra året, gick 53,8 procent av eleverna ut skolan utan gymnasiebehörighet. På Bergsjöskolan var det 69,8 procent.
Det är till dessa, redan resurssvaga områden och skolor, som nyanlända barn slussas. Ett talande exempel är Hjällboskolan. Av över 300 elever har inte en enda svenska som modersmål, berättar en ur personalen på skolan för Proletären.
De få eldsjälar i lärarkåren som fanns i förorterna har antingen gått i pension eller in i väggen. Vikarier är svåra att hitta till dessa skolor. Lektioner får ofta ställas in.
Ökad bostadsbrist och en systematisk utarmning av allmännyttan har lett till att många unga i de utsatta områdena bor trångt. Detta påverkar både studiero och fritid negativt. Att flytta hemifrån ligger allt längre fram i tiden för de unga.
Arbetsmarknaden är ett kapitel för sig. Tryggheten på den har urholkats enormt. Att få en fast anställning ligger mycket längre fram i tiden för unga nu. Om de får en alls.
I och med EU-utvidgningen har många arbeten försvunnit. Många industrijobb i Göteborg som tidigare var en självklar väg att gå för unga i förorterna finns inte längre. Sedan år 2000 har vart femte jobb försvunnit inom den svenska industrin, många av dem i just Göteborg.
Samtidigt går föreningslivet på knäna. Till exempel har antalet fotbollslag i staden har halverats under de senaste 20 åren.
Förortsklubbar kämpar med brist både på ledare och lokaler. De lokaler som finns får allt högre hyror.
Alltmedan det satsas mer och mer på Göteborg som evenemangsstad.
Är det kanske dags att återuppliva tanken om att det bästa sättet att hedra brandoffrens minne är att kämpa för en bättre framtid för stadens unga idag?