Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Coronaviruset är inte orsaken till den ekonomiska krisen

Borgerliga skribenter och liberaler hävdar att den begynnande ekonomiska krisen är ett resultat av coronaviruset. Men krisen har varit på väg länge.

Coronaviruset är utlösaren – inte orsaken – till den ekonomiska krisen.
Montage: Proletären

En mycket djup ekonomisk, kapitalistisk kris håller på att segla upp. Kapitalisterna vill till varje pris skydda sitt system och hävdar att krisen uteslutande är ett resultat av coronavirusets härjningar. Det stämmer inte som vi skall se.

Det man kan säga om coronaviruset i samband med den ekonomiska krisen är att den har varit en utlösande faktor. Men hade det inte varit detta virus, så skulle det ha varit något annat: handelsmotsättningar, ett militärt angrepp på Venezuela från USA eller något annat.

Krisen var redan på väg när pandemin drabbade världen. Det behövdes bara en tändande gnista för att den skulle explodera. Pandemin blev den gnistan.

Kapitalistiska kriser – ”konjunktursvackor” – uppträder med 4-6 års mellanrum. Ibland blir det bara en tendens till en kris, för staten ingriper med motåtgärder så länge det går.

Sedan 2009-2010 har staterna i framför allt de industrialiserade länderna hindrat dessa kriser från att blomma ut. Det har skett genom en exempellös skuldsättning, vilket innebär att krisen bara skjutits upp – skuldsättning har en gräns och nu går det inte längre. Krisen är här.

En del av den enorma skuldsättningen är hushållens lån till bostäder och konsumtion. I Sverige har hushållens skulder alltsedan 1990-talet ökat snabbare än inkomsterna, och den genomsnittliga skuldkvoten – skulderna i förhållande till den disponibla inkomsten – för svenska hushåll var i februari i år 187,3 procent. För att betala sin skuld behöver ett genomsnittligt svenskt hushåll använda hela sin disponibla inkomst under ett år och drygt tio månader.

Situationen är liknande eller värre i hela världen, och skuldsättningen omfattar inte bara hushåll utan företag och hela stater. Den totala, globala skuldsättningen var 257 biljoner dollar, enligt Reuters nyhetsbyrå, den 13 januari i år. Det vill säga cirka 2.600 biljoner kronor – motsvarande drygt fyra gånger världens samlade bruttonationalprodukt.

Det är det som har skjutit upp en akut ekonomisk kris. Men skuldsättning har som sagt en gräns.

Under förra året, ja redan 2018, blev det tydligt att den gränsen nu kommit nära.

Den 10 oktober 2018 kunde Norrbottens-Kuriren till exempel citera såväl Skandias kapitalförvaltningschef som investeringschefen på Öhman Fonder: ”Om den globala konjunkturen fortsätter att försvagas, och vi ser tecken på förhöjd recessionsrisk, så ökar risken för en mer långsiktig nedgång av börsen.” Och efter ett möte med IMF, Internationella Valutafonden, sade Folksams chef enligt samma tidning: ”Vi går mot mörkare tider. En del moln börjar dyka upp på himlen.”

Den brittiska affärstidningen Financial Times skrev den 5 november 2019:

”När nu världsekonomin står inför sin värsta nedgång sedan finanskrisen, så är det en särskild industri som är både skyldig och offer […] Biltillverkarna har långa leveranskedjor för komponenter; de är också stora förbrukare av råvaror och kemikalier, textil och elektronik, och hur det går för dem påverkar miljoner servicejobb inom försäljning, reparationer och underhåll.”

Tidningen konstaterade en vecka senare (12 november): ”Den globala nedgången i bilindustrin drabbar det tyska industrikonglomerat hårt.”

Och den 4 december 2019 skrev samma Financial Times: ”Nedgången på den globala bilmarknaden är den snabbaste sedan finanskrisen.”

Denna nedgång är knappast coronavirusets fel.

De kapitalistiska ekonomierna har en lång tid brottats med överproduktionsproblem, vilket alltså främst har lösts med skuldsättning. En orsak till överproduktionen är att kapitalisterna, på grund av i deras tycke otillräckliga vinster, blivit alltmer obenägna att investera i produktion. I stället har de placerat företagens pengar – vinsterna – i den finansiella ekonomin, vilket inte skapar några jobb som ger konsumenter pengar att köpa för.

Ofta har de, i brist på bättre, köpt – ”återköpt” – det egna företagets aktier. Tillsammans med andra ”överflödiga”, det vill säga ej investerade, pengar har detta lett till de senaste årens uppgångar på aktiebörserna.

Så vi kan konstatera att den djupa ekonomiska kris vi är på väg in i är en traditionell, kapitalistisk överproduktionskris.

Denna slutsats oroar kapitalisterna.

I en artikel i den amerikanska affärstidningen Forbes den 30 mars i år oroar sig skribenten Rainer Zitelmann särskilt för en sådan slutsats:

”Men nu är det dags att vara särskilt uppmärksam: för 12 år sedan lyckades antikapitalisterna – felaktigt – utmåla finanskrisen som en kris för kapitalismen. Den felaktiga beskrivningen av finanskrisen som ett resultat av marknadsmisslyckande och avregleringar har sedan dess blivit en etablerad uppfattning hos den breda allmänheten. Och nu gör intellektuella på vänsterkanten återigen sitt yttersta för att förvränga coronakrisens orsaker så att de kan rättfärdiga sina krav på en allsmäktig stat. Tyvärr är utsikterna att de lyckas faktiskt riktigt stora.”