Hoppa till huvudinnehåll

Då var han USA:s bödel i Centralamerika – nu vittrar Abrams blod i Venezuela

I december 1981 mördades uppemot 1800 civila av El Salvadors USA-stödda regeringsarmé, under assistans av USA:s utrikesdepartements ansvarige för Centralamerika, Elliott Abrams. Nu är samme Abrams Trumps sändebud för Venezuela.

Långt över 1000 civila dödades i massakern i Mozote. Ansvarig för USA:s stöd till miliser och regeringsarméer var nu aktuelle Elliott Abrams.
Susan Meiselas (Magnum Photos)/US Department of State

”Min man, Domingo Claros, var inte död efter att han skjutits och hade fallit till marken. En soldat gick därför fram och skar halsen av honom. Och vi kvinnor gick samma öde till mötes.”

Så vittnade Rufina Amaya, i El Salvador känd som en av landets modigaste kvinnor och den enda kvinnan som överlevde massakern i byn El Mozote, i provinsen Morazan den 10-12 december 1981.

Runt 1200, kanske så många som 1800, salvadoraner mördades brutalt av den salvadoranska arméns elittrupper från Bataljonen Atlacatl. Många låstes in i ett kloster, där de sedan dödades en efter en.

De blev offer för USA:s militära assistans, under ledning av Elliott Abrams. Samme Abrams har nu fått Donald Trumps uppdrag att ”restaurera den venezuelanska demokratin”.

I boken ”Luciérnagas en El Mozote” (1996), Eldflugor i Mozote, berättar Rufina Amaya om den fasansfulla dagen då hon stod i kö framför bödlarna tillsammans med 22 andra kvinnor.

”Jag stod sist i kön och ammade mitt barn som de slet ifrån mig. […] När vi kom fram till Israel Marquez´ hus kunde vi se berget av döda… Jag föll på knä, mindes mina fyra barn [som mördats] och i samma ögonblick kastade jag mig bakom ett buskage och täckte över mig med en gren från ett äppleträd.”

Rufina Amaya höll sig gömd i en grotta under åtta dagar och påträffades därefter av FMLN-gerillan som tog henne till säkerhet i ett flyktingläger. Hon avled år 2007. Men hennes vittnesmål gav kraft för demokratiska krafter med kravet att riva upp amnestilagen från 1994. Det var en förutsättning för att kunna ställa delar av arméledningen till svars i den pågående rättegången, vilken förverkligades 2016.

På platsen för massakern finns nu ett minnesmonument för offren.

”Den 10 december 1981, i byn El Mozote i provinsen Morazan, grep enheter ur Bataljonen Atlacatl män, kvinnor och barn som befann sig på platsen. De gjorde inget motstånd. Dagen efter, den 11 december, efter att ha tillbringat hela natten instängda i sina hem avrättades de i grupp på ett medvetet och systematiskt sätt. Först männen som torterades och avrättades. Sedan kvinnorna som avrättades och slutligen barnen som avrättades där de hade låsts inne.”

Så lyder sammanfattningen från FN:s sanningskommission om brotten mot de mänskliga rättigheterna i en av de värsta massakrer som ägt rum i modern tid i Latinamerika och Karibien. Efter snart tjugo år i Latinamerika är jag rätt härdad men att intervjua, söka och gräva källor om denna händelse gjorde ont.

Elliott Abrams var under 1980-talet en högt uppsatt sekreterare på USA:s utrikesdepartement med ansvar för Centralamerika. President Ronald Reagans och USA:s ”krig mot kommunismen” hade provocerat fram väpnad kamp som sista alternativ för motstånd för folken i flera centralamerikanska länder.

Sandinisterna hade segrat i Nicaragua 1979 men attackerades av Abrams Contrasförband, legoknektar som USA finansierade via drogförsäljning samt hemlig vapenförsäljning till Iran. Cirka 50.000 nicaraguaner mördades av Contrasförbanden.

I Guatemala slaktades närmare en kvarts miljon personer, i första hand indianbefolkning, av den USA-stödda militären. Under kriget i El Salvador mördades uppskattningsvis 100.000 människor i Abrams militära strategi.

Massakern i Mozote 1981 hade föregåtts av en nästan lika grym massaker, den vid gränsfloden till Honduras, Rio Sumpul. Ingen vet med exakthet hur många som dödades bland de flyktingar som sökte sig mot den honduranska gränsen under maj 1980.

Floden färgades röd av blodet från de mördade, i huvudsak barn, kvinnor och gamlingar. Unga män sågs som potentiella FMLN-gerillamedlemmar och hade skjutits omedelbart. Det salvadoranska nationalgardet och en paramilitär gren av armén, Orden, massakrerade de flyende människorna längs den 70 kilometer långa floden. Vid gränsen stod den honduranska 12:e armébataljonen uppställd för att förhindra salvadoranerna att fly in på honduranskt territorium.

Kvinnor torterades, våldtogs och fick sina gravida magar uppsprättade av sina uniformerade bödlar. Enligt vittnesmål kastades barn upp i luften och spetsades med bajonetter eller machetes. Målet var att fysiskt utplåna och hindra kommande generationer till att ansluta sig till vänstergerillan FMLN. Så opererade Elliot Abrams USA-instruerade salvadoranska militärer.

El Salvadors specialstyrkor hade utbildats i Honduras. Den starke mannen i Honduras var Negroponte, USA:s ambassadör i Tegucigalpa. Den salvadoranska armén skulle ha rasat ihop som ett korthus om det inte vore för USA:s militära stöd och assistens. I november 1989 intog FMLN halva huvudstaden San Salvador.

Massakrerna i El Salvador förnekades länge konsekvent av Reaganadministrationen. Men efter hand avslöjades allt fler uppgifter, bland annat i New York Times. Elliott Abrams ställdes inför kongressförhör men bemötte kongressledamöters och journalisters anklagelser med ”idioter”, ”fromma clowner” och ”uruselt dumt”. Men FN:s Sanningskommission smulade 1992 sönder Abrams försök att tvätta rent sina blodbesudlade händer.

Då var Abrams ansvarig för massakrer i Centralamerika. Nu har han alltså fått i uppdrag att ”restaurera demokratin” i Venezuela.