Hoppa till huvudinnehåll

Ett år efter protesterna i Nicaragua: De fick nog av vägblockader och ligister

Under tre månader förra året, med start i april, skakades Nicaragua av våldsamma protester. Svensk media beskrev det som fredliga demonstrationer som slogs ned av en brutal ”regim”. Proletären ger röst åt den andra sida, de aktivister och vanliga arbetare som menar att det var oppositionen som med våld försökte störta president Daniel Ortega och hans sandinistregering.

Griselda Rosa Rubina, från den lokala fackklubben på ANNIC, berättar om hur arbetarna slog tillbaka mot den våldsamma oppositionen.
Miriam Emanuelsson

Stressade tar de sig fram till lunchborden utanför fabriksporten. Innanför porten arbetar 5000 arbetare, den överväldigande majoriteten kvinnor.

Vi har kommit till den lilla staden Masatepe, 40 kilometer söder om Managua. Här producerar arbetarna t-shirts för det kanadensiska företaget ANNIC.

I början av juni förra året terroriserades arbetarna på fabriken av den beväpnade oppositionen. De hindrades från att gå till sina arbeten av oppositionens ”dödens barrikader”, som de kallades. Men de slog tillbaka.

– Barrikaderna hindrade oss och vi tvingades gå ta omvägar på flera kilometer för att kunna gå in i fabriken. Det var ett försök till statskupp. De ville slå sönder produktionen och därmed ekonomin för landets utveckling. Därför var det viktigt att slå tillbaka dessa försök när terroristerna anlände på morgonen till fabriken för att stoppa produktionen. Arbetarna tog vad de hade till hands för att kasta ut de beväpnade terroristerna.

Det berättar Griselda Rosa Urbina, ordförande för den lokala fackklubben på ANNIC som är ansluten till CST, den Sandinistiska Arbetarcentralen, den största landsorganisationen i Nicaragua.

Av de cirka 5000 arbetarna är runt 1700 anslutna till fackklubben, vilket i Centralamerika är en mycket hög siffra.

Eddy Guevara är konfliktansvarig i klubbstyrelsen:

– I början av juni 2018, då de med våld och vapen försökte tvinga oss och företagsledningen att stoppa produktionen gick vi som på helspänn. Vi var desperata för om vi inte kunde arbeta kunde vi heller inte äta.

Miriam Emanuelsson / Eddy Guevara

– Det var i den spända situationen som kamraterna, vid frukostdags, tog vad de hade till hands, som stenar eller påkar, och körde ut terroristerna. De hade en barrikad i närheten av fabriken och många ville dit och rasera den också. Men jag försökte lugna känslorna för de 40 terroristerna var beväpnade och facket ville inte utsätta kamraterna för onödiga risker.

På kvällsskiftet kom de tillbaka. Men denna gång var det inte bara arbetarna i fabriken som gjorde motstånd.

– Folk i närheten anslöt sig. För de är lika beroende av fabriken som vi är. Folk var minst sagt utledsna på terrorn och slog tillbaka försöket att med skrämselmetoder stoppa produktionen. Därefter gick lokalbefolkningen vakt varje kväll för att terroristerna inte skulle komma tillbaka.

Vi fortsätter till staden Masaya, 20 kilometer från Masatepe, för att äta lunch. Klockan har blivit nära fyra på eftermiddagen, så utbudet är något skralt.

– Gallopinto [svarta bönor med ris] och grillat fläsk är vad som finns kvar, säger Reina Fernandez med ett smickrande leende.

Hennes skjul av korrigerade grönmålade rostiga plåtar står vid sidan av huvudvägen till Managua och fungerar som kök. Stolar och bord står direkt på gruset. Hungern pockar och Reina ställer fram plastmuggar med passionsfrukt och krossad is, en välsignelse i den 32-gradiga hettan.

Miriam Emanuelsson
Reina Fernandez beskriver oppositionens ”demonstranter” som terrorister.

Efter hand försvinner hennes formella kylighet och den misstänksamheten som uppstått bland många efter förra årets våldsamheter.

– Terroristerna upprättade sina barrikader medan polisen tvingades befinna sig på stationen som snabbt omringades i Masaya. Vid barrikaderna konsumerades droger, sprit och öl. För att komma förbi barrikaden på morgonen för att gå till jobbet tvingades folk betala 10 cordobas [knappt 3 kronor] och lika mycket för att komma tillbaka in i bostadsområdet på eftermiddagen. En motorcyklist betalade 50 och taxi 100 cordobas.

Reina Fernandez berättar att folk låste in sig i sina hus efter klockan tre på eftermiddagen.

– Det fanns inte en själ ute efter det klockslaget. Här i vårt enkla fattiga utekök hade vi kanske en omsättning på 10.000 cordobas per dag innan statskuppsförsöket. Under 2018 gick den ner till 2000-3000 cordobas, och situationen är fortfarande mycket svår. Här i regionen fanns företag som producerade reservdelar till bilar som arbetade i 4-skift. De gick ner till ett skift och tusentals arbetare förlorade sina arbeten. Terroristerna stal och förstörde, tände eld på långtradare, sopbilar, ambulanser, allt som Nicaraguas folk varit med om att ha byggt upp.

Som troende katolik blev biskoparnas ställningstagande för statskuppen en djup besvikelse för Reina Fernandez.

– Jag har slutat att gå till kyrkan. Mitt under en mässa lämnade jag kyrkan efter att prästen började attackera regeringen som har gjort så mycket för Nicaraguas fattigaste som ingen tidigare regering har gjort.

Det var först när den sandinistiska Frivilligpolisen till slut stoppade terrorn som Reina Fernandez kunde andas ut. Hon berättar att hon kramade Masayas polischef, sandinisten och generalen Ramon Arellan, när han mötte stadens befolkning efter att ha varit omringad av ett 15-20-tal barrikader under tre månader. Det var dagen innan Revolutionsdagen, den 19 juli, som kom att bli sandinisternas största massmanifestation sedan revolutionens början för 39 år sedan.