Proletären på Waxholmsbåten Norrskär: De håller ångan uppe i upphandlad skärgårdstrafik
Waxholmsbåten Norrskär har inte bara stått pall mot tidens påfrestningar. Hon har också överlevt strejker, polisrazzior och psykopater. Proletären spenderade en dag i maskinrummet för att lära sig om ångmaskiner, sjömanslivet och offentliga upphandlingar.
Daniel Estius och Jesper Werle har flyttat ut ett bord och några stolar strax invid landgången på fartyget. Här sitter de nu och vaknar.
– Jag måste gå och hämta morotolja sen, elgeneratorn till Helge har slut, säger eldaren Daniel Estius och tar en klunk av morgonkaffet. Maskinchefen Jesper Werle svarar med en kort nickning.
Längs med Strömkajen är det nämligen inte bara morgonkaffet som ångar i sommarbrisen. Vi befinner oss på Waxholmsbåten Norrskär som drivs fram genom skärgårdsvattnet med hjälp av den 300 år gamla tekniken. ”Helge” är namnet på ångmaskinen som står i maskinrummet.
– Jag blev tidigt fascinerad av ångmaskiner, berättar Jesper Werle nere i maskinrummet. Jag kan inte svara på varför. Jag måste väl haft någon skruv lös. Man lekte med ångmaskiner och lok när man var liten och sen jag gick maskinistutbildning. 1999 sökte dom folk till Waxholmsbolaget och sedan dess har jag fått leka med ånga… och få betalt för det.
– Det är något över det vanliga, säger Daniel Estius, som också är ordförande i Röda Lanternan, en socialistisk förening för sjöfolk, när han visar oss runt på båten.
Waxholmsbolaget kör båtturer genom Stockholms skärgård för lokalbefolkningen. Under sommarmånaderna är det också många turister som passar på att åka.
Norrskär är en av två ångbåtar som fortfarande är i bruk i Waxholmsbolaget. Men det är inte bara den gamla tekniken som gör att skeppet sticker ut. Det är också hennes interiör och exteriör. I stort sett har ingenting förändrats på 100 år. Norrskär är en levande anakronism som skrider fram i det bräckta vattnet.
Interiörerna har allt man kan förvänta sig av ett skepp med över 100 år på nacken. Mörka träväggar. Gamla, knakande bänkar. Och svartvita fotografier på besättningen från början av förra seklet.
På däcket en trappa upp ligger matsalen. Här förbereder sig servitörerna Johan Högkil och Sven Wennerberg för att ta emot dagens middagsgäster.
– Proletären, säger du? Ja, då är du helt fel ute, säger Sven Wennerberg och ler. Här uppe fick bara brukspatroner och andra från överklassen sitta. Om vi ska vara tidsenliga måste du gå ned en trappa.
Platsen som reserverades för den arbetande delen av befolkningen är idag omgjord till ett fik där Alva Ny är i full gång med att baka chokladbollar. Hon är säsongsjobbare och gör sitt tredje år i Waxholmsbolaget.
– Jag trivs så himla bra. Alla är supertrevliga och vi har en bra stämning ombord. Det blir långa dagar men det har jag inte något emot. På ett sätt är det skönt att jobba en vecka med 14 timmarsdagar och sen vara ledig en vecka.
Waxholmsbolaget har ägts av Stockholms landsting sedan 1967, men sedan 1994 är det privata aktörer som driver verksamheten. Rent krasst så finns det inget kvar av Waxholmsbolaget förutom dess namn.
Turerna har varit många och ibland har det varit olika bolag för olika båtar. 2016 blev det dock bussbolaget TRSM Group 1 som tog över majoriteten av Waxholmsbolagets verksamhet. Längst upp på båten sitter kapten Mårten Werle, tvillingbror till Jesper, som suckar när jag frågar om de privata upphandlingarna.
– Om det viktigaste är att trafiken ska gå kontinuerligt… Varför då inte bara ha som innan, när landstinget drev verksamheten utan vinstkrav? Jag förstår verkligen inte det här. Det komplicerar bara verksamheten.
– Om bolaget går med vinst, vad gör det mig? Vi kanske får en personalfest men i övrigt ändras ingenting. Men vad det kostar för oss skattebetalare! Flera gånger har de privata aktörerna gått över budget och landstinget har ju inte något annat val än att betala ut mer. Folk måste ju åka. Till slut blir det ändå inte det billigaste alternativet som får driva verksamheten.
Mårten Werle får medhåll i maskinrummet.
– Det känns som att varje ny entreprenör kommer och ska uppfinna hjulet igen. Det här med konkurrens är nästan som en religion för vissa. Alla nya rutiner och omorganisationer gör att det kan bli förvirrande, säger Jesper Werle.
Daniel Estius lättar på pådragsventilen och nickar instämmande.
– De ville införa individuell lönesättning för oss. Men då sa vi blankt nej. Tänk själv. Vi träffar kanske arbetsgivaren en gång per år. Hur fan ska de då veta vem som gör ett bra jobb eller inte? Då blir det ju bara den som smörar mest som får högre lön. Det där gick vi ut i strejk för. Och vann. Nu har alla en genomsnittlig ökning på lönen.
– Vi har en facklig organiseringsgrad på 100 procent bland tillsvidareanställda. Det var nog det som gjorde att vi kunde ta striden mot psykopaterna i TRSM.
– Jag tror inte att ledningen i bolaget hade sett en båt innan, säger Daniel Estius. De var ju ett bussbolag. På ett sätt kändes det som att de gjorde allt för trycka ned folk tills de slutade. Då kunde tjänstemännen och ledningen fritt bestämma över en verksamhet de inte hade något koll på.
– TRSM ville till exempel inte att vi skulle sova över på båtarna. Men vi jobbar 14-timmarspass och jag bor utanför Åkersberga. Det är omöjligt för mig att få den vila jag behöver om jag inte kan sova på båten. Vissa har ju också natthamn ute i skärgården. Var var tanken att de ska sova?
– Sen kom razzian.
Efter en lång tids protester från besättningen hade relationen mellan ledningen och arbetarna försämrats. En kväll när Norrskär lade till vid strömkajen rusade två piketstyrkor in på däck. Mårten Werle jobbade på båten när händelsen inträffade.
– Ja, var ska man börja? Det var ledningen som ringt polisen och sagt att vi hade fest, att det var allmänt kaos på båten och att vi släppt på över 20 okända personer.
– Men vi hade bara stängt ned för kvällen och lagt till i kajen. Vi sover ju ombord och eftersom det var fredag så tog vi en öl efter jobbet. Det var inte mer än så. Polisen upptäckte ganska snabbt att det var falskt alarm.
– Dagen efter ringde ledningen till polisen igen och sa att jag sluddrade och va full. Då fick vi besök igen, precis när vi släppte ombord alla passagerare. Ledningen ville skapa en scen. Och jag var ju självklart inte full. De släppte iväg oss sen.
Även Daniel Estadius var med vid razzian.
– Det där var en sjuk händelse. Ledningen var ute efter att trycka ned allt motstånd från arbetarna. Vi stod i vägen för deras arbetssätt, att spara in på personalen. Ledningen kunde inte något om att driva ett båtbolag. De var bara ute efter pengar.
I februari 2016 blev Gotlandsbolaget majoritetsägare i TRSM. Tidigare hade de haft en relativt anonym närvaro i verksamheten men nu gick det inte längre. Situationen var ohållbar. Förtroendet för ledningen var körd i botten och verksamheten hade stora brister. Några dagar efter ett personalmöte tog Gotlandsbolaget beslutet. Ledningen måste avgå.
Daniel Estius lyser upp när han berättar om händelsen.
– När vi fick reda på att ledningen fått gå smyckade vi båten med björkris vi fått från några skärgårdsbor. Sen hissade vi stor flaggning. Och sjöng! Den här låten från Trollkarlen från Oz: Ding, dong the witch is dead.
– Man ser vilken sida som har sol på sig, säger Jesper Werle nere i maskinrummet och pekar styrbord.
Det tar några sekunder innan vi förstår vad han menar. Båten har slagsida. De cirka 250 passagerarna har alla samlat längs med samma reling för att njuta av den gassande solen.
– Vi drar inte mycket mer bränsle än en vanlig dieselbåt, påpekar Jesper Werle. Men det krävs alltid två personer för ångbåtar. Det är så mycket att hålla koll på och om det nu, mot all förmodan, händer något är det bra att vara två.
– Helge byggdes 1910 i Göteborg. Man glömmer lätt att de här maskinerna byggdes just för att hålla i över 100 år. Och under all denna tid har vi bytt ut tre delar på hela maskinen. Det fanns en helt annan filosofi då. Nu bygger man för en ekonomisk livslängd, förr gjorde man maskiner för att de skulle hålla. Vissa båtar som är byggda på 90-talet är inne på sin tredje, fjärde uppsättning motorer.
I kaptenshytten berättar Mårten Werle att han, precis som som sin bror, varit intresserad av ångmaskiner i hela sitt liv.
– Vid fem års ålder ville jag bli ångbåtskapten. Så man kan ju säga att min dröm gått i uppfyllelse. Jag har kört en del lastfartyg men jag dras tillbaka till ångbåtarna på något sätt.
På fönsterbrädet framför rodret ligger ett munspel.
– Ja, något ska man ju underhålla sig med när man har tråkigt, säger han och skrattar.
Samtidigt som Blockhusuddens fyr närmar sig i fjärran, där höghusen i Nacka reser sig som små legoklossar, fattar Mårten Werle munspelet och stämmer upp till vals.
”Där står hon än på stranden grön, vid vågornas brus.
Och ber till Gud för mig en bön ur stormarnas sus.
Farväl, farväl förtjusande mö! Vi träffas nog snart igen.”