Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: De vill krossa ett demokratiskt förbund

Sveriges Hamnar driver nu igenom sin policy att helt stänga ute Hamnarbetarförbundet. Konsekvenserna är allvarliga, inte minst för arbetarskyddet.

Enighet ger seger. Arbetsköparnas krigsförklaring innebär problem. Men inga olösliga problem.
Robert Wettersten

Nu drivs den antifackliga och hårda hållningen mot det stridbara och medlemsstyrda Svenska Hamnarbetarförbundet igenom i hamn efter hamn.

Redan förra våren presenterade arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar sin nya branschpolicy gällande Hamnarbetarförbundet. Det Maerskägda APMT:s attacker mot Hamnfyrans medlemmar i Skandiahamnen, Göteborg, bildade mönster för direktivet som då gick ut till medlemsorganisationerna.

Stärkta av regeringens utredning om strejkrätten går arbetsköparna nu på offensiven. Till den 1 april ska den nya policyn gälla överallt. 

Under de senaste veckorna har också flertalet lokalavdelningar i Hamnarbetarförbundet fått besked om att arbetsköparna nu bryter all samverkan.

I korthet innebär det att Hamnarbetarförbundet inte längre kommer att kallas till förhandlingar. Valda skyddsombud kommer att utestängas från skydds- och arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. 

De fackliga företrädarna kommer också att fråntas rätten till facklig tid. Samtidigt har lokalavdelningar vräkts från sina facklokaler.

Detta är riktade attacker som kränker föreningsrätten och berövar majoriteten av de anställda på dessa arbetsplatser allt inflytande. Särskilt allvarligt är det att arbetsköparna målmedvetet urholkar arbetarskyddet. Historien lär att det blir följden när fackligt organiserade arbetare stängs ute från möjligheten att påverka säkerheten på sina arbetsplatser.

Skydd och arbetsmiljöarbete är alltid viktigt och på en potentiellt mycket farlig arbetsplats är det särskilt viktigt. Det blir vi ständigt påminda om. Förra året dog i snitt en arbetare i veckan på sin arbetsplats. 

Så sent som i lördags dog en hamnarbetare i Oxelösund av förgiftning under arbetet på ett fartyg.

Det upptrappade angreppet på Hamnarbetarförbundet följer ett logiskt mönster. Även om det på sina håll kan upplevas som oväntat. 

I flera hamnar har dialogen och relationen mellan stuveribolaget och förbundet flutit på bra. 

En del hamnarbetsköpare har kanske rentav varit ovilliga att acceptera den nya arbetsköparpolicyn. Men det saknar betydelse.

Här gäller ett överordnat intresse och en långsiktig plan för att underminera och helst krossa ett stridbart demokratiskt förbund och statuera exempel. 

Fackligt arbete på betald arbetstid underlättar men är ingen förutsättning. Den skapas av vår beslutsamhet att hålla ihop och stå upp för varandra.

Sveriges Hamnar agerar efter en politisk agenda där Svenskt Näringsliv, staten och LO-ledningen bildar en triad som håller takten.

”Hamnarbetarna hotar den svenska modellen med sitt agerande”, sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson nyligen i P1:s lördagsintervju.

Nu ska hela arbetsmarknaden pressas in i den ”svenska modellen” av samförstånd och undfallenhet för makten och vinstintresset.

Klassamarbetet ska befästas, fackförbund ska vara toppstyrda och lydiga. Den lilla frihet som funnits ska stramas åt. I detta sammanhang blir också Ylva Johanssons och regeringens utredning om konflikträtten logisk. 

Det väntade lagförslaget kommer inte enbart att riktas mot Hamnarbetarförbundet utan begränsa handlingsutrymmet för alla fack.

Då är det illa att Transportarbetarförbundets ledning så kategoriskt avfärdar alla tankar på att göra gemensam sak med Hamnarbetarförbundet mot den gemensamma motståndaren.

Transports nye ordförande Tommy Wreth gick tidigt ut och kritiserade regeringens strejkutredning. Men nu verkar kritiken mest ha varit snack. 

Att i ren organisationsegoism, eller vad det är, tiga eller samtycka till attackerna mot yrkeskamraterna i Hamnarbetarförbundet är verkligen inte snyggt. Transports alla medlemmar borde rannsaka sig själva och sin ledning. Visa sympati istället för att spela motståndaren i händerna! 

Attackerna på hamnarbetarnas villkor, bland annat hotet om att alltfler tillsvidareanställningar blir otrygga behovsanställningar, drabbar även Transports medlemmar.

Det är viktigt att triadens planer misslyckas och att Hamnarbetarförbundet lever vidare. Idag är de ett levande exempel på hur alla fackförbund borde fungera.

Med medlemsdemokrati och direktval av företrädare som inte ges förmåner och villkor som är fjärran från medlemmarnas, skapas delaktighet, gemenskap och facklig styrka.

Arbetsköparnas krigsförklaring innebär problem och svårigheter med att bedriva verksamheten. Men inga olösliga problem. 

På många sätt liknar läget det som de fackliga pionjärerna arbetade i. Fackligt arbete på betald arbetstid underlättar men är ingen förutsättning. Den skapas av vår beslutsamhet att hålla ihop och stå upp för varandra.

Därför är det glädjande att Hamnarbetarförbundets ledning inte ger minsta intryck av uppgivenhet. 

Istället signalerar de att man ska sluta leden och vända attacken till något som svetsar samman medlemmarna. 

Genom att agera klokt och långsiktigt kan hamnarbetarna vinna denna strid.