Hoppa till huvudinnehåll

Ledare Deltagardemokrati eller åskådardemokrati?

Kommunisterna vill vara en del av en rörelse där folket lämnar åskådarläktaren och ger sig in i spelet. En deltagande demokrati istället för politikernas förmynderi.

Under valår svämmar det över av hyllningstal till demokratin. En av de mer udda hyllningarna står en tjänsteman i Borås för. Denna icke-folkvalda tjänsteman, tillsammans med en lika ovald säkerhetschef, vill i demokratins namn förbjuda Kommunisterna att hyra offentliga lokaler. De folkvalda försöker ducka undan frågan genom att påstå att det inte är en politisk fråga. Vem om inte de folkvalda har i uppgift att värna den grundlagsskyddade mötesfriheten? 

Den boråsiske säkerhetschefen har en minst sagt extrem motivering till sitt antidemokratiska utspel: ”Extrema grupper använder olika metoder. Nordiska motståndsrörelsen använder hot och våld, kommunisterna bedriver erfarenhetsmässigt mer subversiv verksamhet. De vill splittra fackföreningar och underblåsa konflikter för att skapa splittring i arbetarorganisationer. Det blir inte bra ur ett demokratiskt perspektiv”, säger säkerhetschefen till Borås Tidning (16/1).

Uttalandet tål att läsas flera gånger. Det är vulgärt, lögnaktigt och samtidigt klargörande.

Att jämföra nazisters hot och våld med oppositionsarbete på arbetsplatser och i fackföreningar är minst sagt smaklös. Saken blir inte bättre av att uttalandet bygger på en lögn. Kommunisterna har aldrig eftersträvat att splittra fackföreningar. Däremot är vi djupt skeptiska till den toppstyrning som råder inom dagens socialdemokratiskt dominerade fackföreningsrörelse. Vi vill istället se demokratiska och kämpande fackföreningar, där makten ligger hos medlemmarna.

I grunden handlar det om två olika synsätt på demokrati. Överhetens åskådardemokrati mot den folkligt-revolutionära strävan efter en deltagardemokrati. 

Vi vill istället se demokratiska och kämpande fackföreningar, där makten ligger hos medlemmarna.

Motsättningen är lika gammal som klassamhället. Borgerlighetens 1800-talsföreträdare Alexis de Tocqueville fruktade ”majoritetens diktatur” och John Stuart Mill såg med fasa på majoritetens tyranni. För att skydda klassamhället och överhetens ställning kunde borgerligheten på sin höjd acceptera en åskådardemokrati. 

Istället för en demokrati byggd på myndiga människor – medborgare i ett land eller medlemmar i en fackförening – gällde en form av förmyndarskap. Ett system där folket väljer representanter som sedan anser sig ha full frihet att i folkets namn styra och ställa. 

Åskådardemokratin i Sverige på 2000-talet innebär i praktiken att väljarna ställer sig under förmyndare och nöjer sig med att vara suveräna endast på valdagen – en dag på 1460 dagar. Inte konstigt att bara drygt 20 procent av svenskarna anser att de har någon möjlighet att påverka politiska beslut mellan valen.

Kommunisterna har aldrig accepterat denna stympade och toppstyrda syn på demokrati. 1900-talets försök att bygga alternativ till kapitalismen stupade inte minst på bristen på demokrati. När drömmen om deltagardemokrati ersattes av byråkrati och toppstyrning rasade försöken obönhörligt samman. Socialism utan demokrati är en omöjlighet, det bevisar 1900-talet bortom varje tvivel.

Nu behöver vi inte bege oss till Ryssland, Polen eller Kina för att dra dessa slutsatser. Erfarenheten är samma här i Sverige. När det socialdemokratiska partiet döpte sina lokala föreningar tog man namnet arbetarekommuner. Ordet kommun var en hyllning till Pariskommunen 1871, när arbetarklassen för första gången tog makten i en stad och införde en gräsrotsdemokratisk ordning där folkvalda levde under samma förhållanden som de som valde dem och var direkt avsättbara om de förbrukade förtroendet hos de som valt dem. Med ordet arbetarekommun ville man också bygga upp en parallell arbetarstyrd kommun som skulle utmana den borgerliga kommunen.

Den fackliga landsorganisationen LO var från början en organisation för att samordna facklig kamp. Makten över att skriva avtal och vidta stridsåtgärder låg hos de fackligt organiserade arbetarna.

Sakta men säkert ersattes strävan efter deltagardemokrati med åskådardemokrati i takt med att den socialdemokratiska arbetarrörelsen smälte samman med den kapitalistiska staten. 

Protester underifrån möttes med förstärkt åskådardemokrati. Som när 1970-talets vilda strejkvåg ledde till en medbestämmandelag som knöt upp fackligt förtroendevalda till att sitta i bolagsstyrelser med tystnadsplikt inför de egna medlemmarna.

Vid samma tid och i samma anda beslutade partierna i samstämmighet att låta skattebetalarna stå för partisternas försörjning och betala för svällande partiapparater genom så kallat partistöd. 

Under det halva århundrade som gått sedan dess har partiernas uppskattade utgifter ökat med nästan 500 procent och partistödet har givetvis ökat med motsvarande storlek. Idag uppgår det årliga partistödet till långt över en miljard kronor. Och resultatet har blivit partiledningar som inte längre har något behov av egna medlemmar. Medlemsavgifterna står enbart för runt fem procent av intäkterna.

Ingen kan blunda för att åskådardemokrati leder till maktfullkomlighet i toppen och vanmakt och passivitet hos det folk som utgör demos i demokrati. 

Motmedlet heter deltagardemokrati och en sådan kan bara börja skapas genom att åskådarna kliver ner från läktarna och ger sig in i spelet. Kommunisterna strävar efter att vara en del i en sådan rörelse ner från åskådarplats. Bara djupt reaktionära säkerhetschefer i Borås kan se detta som ett hot mot demokratin. Att det däremot är ett potentiellt hot mot kapitalismen och de makthavare som toppstyr åskådardemokratin är en helt annan sak.