Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Den mänskliga faktorn

Mortal Engines – julsäsongens storfilm på bio – bjuder på en häftig premiss, men ett platt och förutsägbart manus.

Det rullande monstret London på väg att sluka en liten gruvstad.
Universal Pictures

”Sextiominuterskriget” jämnade alla samhällen med marken och frambringade en ny hård värld. En värld med ett ”ekosystem” av enorma vandrande städer som rör sig över stäpperna, på jakt efter mindre städer att sluka.

Detta är grunden i Mortal Engines – julsäsongens storfilm på bio.

Filmen är baserad på den brittiska författaren Philip Reeves bok ”De vandrande städerna”, den första i en serie på fyra. Jag gissar på att det finns en ambition att filmatisera de andra tre också, det är sällan de stora studiorna slänger stålar på enfilmsprojekt längre.

Hursomhelst så är premissen riktigt häftig. Mortal Engines är en Mad Max i steampunktappning.

Filmen lyckas också talla lite på ämnen som globalisering, tvångsurbanisering och klasskillnader – den rullande monsterstaden London är i stort sett uppbyggd som en gigantisk ”klasspyramid”, med tjänstemannakasten och de rika längst upp, och knegarna nere i odjurets buk. Imperialismen finns också där – sjunkande lönsamhet tvingar den härskande klassen att erövra nya marknader, nya råvarukällor och ny, billig arbetskraft.

Fakta

Mortal Engines

Regi: Christian Rivers

Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens​​​​​​​ och Peter Jackson

I rollerna: Hera Hilmar, Robert Sheehan, Hugo Weaving, Jihae m fl

Det går att diskutera hur kostnadseffektivt det skulle vara med rullande städer i verkliga livet (inte särskilt), men hur mycket onödiga resurser går det inte åt att hålla igång vårt nuvarande skitsamhälle?

Premissen är som sagt rätt häftig. Tyvärr är manuset platt, vilket gör att man får två ganska förutsägbara timmar i biosalongen.

Värst är karaktärerna. De är vandrande klyschor. Man låter en del passera, det är ändå en ”ungdomsfilm”, men har man sett något annat i genren tidigare, eller typ… någon Hollywoodfilm alls överhuvudtaget, så vet man precis vad som händer.

Filmen lider också lite av bok-till-film-syndromet. Karaktärer som genomgår en förvandling utsträckt över tio kapitel tvingas här att göra samma resa på en kvart. Det känns som att Peter Jackson (en av manusförfattarna), med all sin Sagan om ringen-erfarenhet, borde haft lite bättre pejl på hur man löser sådant. 

Summa summarum: maskineriet funkar, det är den mänskliga biten som skaver.