Hoppa till huvudinnehåll
Av
lenita.aberg@proletaren.se

Hårdare regler för assistans: ”Det är bara undanflykter”

– Det drabbar ingen annan än de som verkligen behöver assistans, säger assistenten Emil Woxlin om regeringens indragningar av assistansersättning och förslagen om försämringar som kommer drabba många funktionshindrade.

– De 700 personer som senaste två åren har förlorat sin assistans är 700 för mycket. LSS genomfördes för att människor skulle få leva riktiga liv. Man pratar om ett par fuskare, okej, men man ska inte dra åt för alla de som behöver hjälp, säger Emil Woxlin som arbetar som personlig assistent och samordnare i Stockholm.

Han är kritisk mot regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

– De har drivit igenom det här. Alla neddragningar som de genomför, som de hävdar beror på fusk och höga kostnader, drabbar ingen annan än de som verkligen behöver assistans. Regeringen hävdar att det inte drabbar oskyldiga. Det är bara undanflykter. Det handlar också om 70.000-80.000 personer som arbetar som assistenter i Sverige. Det är många arbetstillfällen och skatteintäkter, vilket regeringen skiter i.

Emil Woxlin berättar hans brukare drabbats av de inskränkningar som gjorts av LSS och assistansersättningen.

– Min brukare har haft assistans hela sitt liv. Efter att han slutat skolan fick han genom kommunen en plats på en daglig verksamhet. I ett och ett halvt år arbetade han där tills Försäkringskassan en dag ringde och sa att han på sitt arbete inte har rätt till assistans. Hur det skulle skilja sig från behovet av att ha assistans i skolan förstår jag inte.

Assistansindragningen slog mot både anhöriga och assistenterna, med främst mot brukaren. Man tvingades göra ett val; antingen delta i daglig verksamhet där en förälder hade varit tvungen att säga upp sig för att fungera som stöd eller fortsätta med assistans, men inte längre få arbeta.

Privat
Emil Woxlin

– Valet blev såklart assistans, det andra alternativet hade överhuvud taget aldrig funkat. Det här skedde för tre månader sen och har gjort brukaren mer begränsad. Det finns en stor oro hos honom och familjen, men också hos mig och mina kollegor. Det borde vara en självklarhet att min brukare får assistans. Man blir ju fan tårögd. Alla människor som behöver ska ha rätt till assistans.

Emil Woxlin ser positivt på att tvåårsprövningen försvinner den 1 april 2018. Fram till dess försvinner dock många assistanstimmar runt om i landet.

– Det hjälper inte dem som redan har förlorat sin assistans. Visst kan de ansöka om en ny omprövning, men det är ett stort projekt. Jag och mina kollegor ser den konstanta oron bland brukare och deras anhöriga för att assistansen ska gå förlorad. Även vi assistenter känner så. Vi hjälper brukaren att leva ett riktigt liv. Det är sanslöst att man som anställd ska behöva gå och oroa sig för det. Det handlar också om att anställningen bli mer osäker. 

Inte heller vet man vilka förslag regeringen kommer anta i den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Hur inskränkt kommer den att bli? Barn under tolv år och äldre över 80 år är de grupper som främst hotas.

”Försämrar för oss som redan har det sämst”

– Föräldrar till de barn som fått och får indragen assistans har tvingats sjukskriva sig eller sluta sitt arbete för att ta hand om sina barn. Barn som inte kan andas själva får ingen assistans. Är inte andning ett grundläggande behov? Man står bara och gapar, säger Emil Woxlin.