Hoppa till huvudinnehåll

Kommunistiska Partiet 50 år: Ett halvt sekel som r-are

Den 25 oktober är det 50 år sedan Kommunistiska Partiet bildades, då som KFML(r) – Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna). Ragnar Danielsson, som gick med i dåvarande SKP redan 1966, har varit med hela vägen.

Ragnar Danielsson är Kommunistiska Partiets mest långvariga medlem. Han minns både utbrytningen ur SKP/VPK 1967 och splittringen 1970.
August Eliasson

Den 25 oktober 1970 bildades KFML(r) i en möteslokal i Masthugget i Göteborg. Det nybildade förbundet var en utbrytning ur Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML. R:et inom parentes stod för revolutionärerna, vilket gav upphov till smeknamnet ”r-are”.

Med sig från KFML följde avdelningar och medlemmar från hela landet. För Ragnar Danielsson, idag medlem i Malmöavdelning, var det självklart att gå med r-arna. Det gör honom till partiets mest långvarige medlem.

– Jag var kommunist i själ och hjärta och hade stort förtroende för Frank Baude.

Vi ska återkomma till 1970. För Ragnar Danielssons del börjar berättelsen ett par år tidigare. Hemifrån, på det lilla jordbruket i Småland där han växte upp, fick han inte med sig någon politik, åtminstone inte någon vänsterpolitik. Det var i studentstaden Lund, dit han flyttade för att studera till lärare, som intresset väcktes.

– Det var antikärnvapenfrågan och såklart Vietnamkonflikten, imperialismen och kolonialismen. Och jag hade många kamrater som var vänster.

1966 gick han som 22-åring med i dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. CH Hermansson hade nyligen valts till partiledare och nu skulle partiet förnyas. Det revolutionära målet, kommunismen, och marxistiska begrepp som proletariatets diktatur (arbetarnas stat) skulle bort. Partiets namn skulle ändras till Vänsterpartiet.

Samtidigt missade partiledningen att det pågick en radikalisering bland unga, inte minst studenter.

– Vietnamkriget tände folk och bland många fanns det en vurm för Kina, berättar Ragnar Danielsson som minns hur han och partikamraterna i Lund kritiskt läste partiledningens förslag till partiprogram vintern 1966-67.

SKP:s kongress pingsthelgen 1967 gick på partiledningens linje, även om namnvalet blev en kompromiss: Vänsterpartiet Kommunisterna. Ragnar Danielsson minns pratet i korridorerna bland äldre partimedlemmar.

– De tyckte det var skönt att få slippa försvara detta med revolution och proletariatets diktatur, och man märkte att det fanns en uppgivenhet bland många.

De som motsatte sig den nya linjen var i minoritet. Han beskriver ”mullvadandet” på kvällarna.

– Vi samlades och drog upp riktlinjer för att starta ett marxist-leninistiskt kommunistiskt förbund, berättar Ragnar Danielsson och räknar upp några av de tongivande i detta – bland dem en murare från Göteborg, Frank Baude.

De flesta, inte minst i Lund, var dock studenter, radikaliserade av Vietnamkriget och Kinas kritik mot Sovjetunionen. Kontakten med arbetarklassen var det sämre med.

– Frank var ett lysande undantag. Han var arbetare och riktigt intellektuellt skarp.

Någon månad senare, vid midsommarhelgen 1967, grundades KFML och tidningen Gnistan började ges ut.

1968 bröt en studentrevolt ut i Paris. Vietnamrörelsen växte sig starkare och på möten läste studenter högt ur Maos lilla röda. Men det var rörelse även i arbetarklassen.

I december 1969 gick gruvarbetare i Svappavaara, Malmberget och Kiruna ut i vild strejk – ett uppror inte bara mot gruvföretaget LKAB utan också mot socialdemokratin och LO-facket. Gruvarbetarstrejken blev inledningen till en våg av vilda strejker i Sverige.

Såväl VPK som KFML vacklade i stödet till gruvarbetarna.

– De så kallade intellektuella i KFML:s ledning var fega i förhållande till gruvstrejken, säger Ragnar Danielsson. Men det folkliga stödet var fantastiskt, jag vill minnas att vi över hela landet samlade in 35 miljoner kronor till gruvarbetarnas strejkfond.

– Det blev en tydlig uppdelning, med akademiker på den ena sidan, och arbetare på den andra.

Frank Baude och KFML:s avdelning i Göteborg, som dominerades av arbetare, var starkt kritiska till förbundets fega agerande. Snart stod det klart att det skulle bli en splittring, där en minoritet, runt tio avdelningar, valde att bilda en ny organisation – KFML(r). Några veckor senare kom första numret av Proletären ut.

Själv minns Ragnar Danielsson hur han hörde en intervju med Frank Baude på radio om bildandet av förbundet. Och i Lund tog han och flera andra snabbt ställning för r-arna.

I ett upprop i det första numret av Proletären beskrivs orsakerna till splittringen. KFML var allt för dominerat av intellektuella och hade inte klarat av att förena socialismens idéer med den spontana strejkkampen. Förbundets ledning anklagades för ”svanspolitik” i förhållande till gruvstrejken och för att ha slagit in på en högerkurs.

Uppropet avslutades med paroller som idag kan låta både främmande och sekteristiska. Och nog fanns det en hel del sekterism och dogmatism, både i KFML och senare i KFML(r).

– Absolut. Utplockade citat slängdes i skallen på varandra, och man skulle vara tillräckligt revolutionär och ha rätt klasståndpunkt, säger Ragnar Danielsson som beskriver ett hårt debattklimat.

– Framförallt de första två åren var det mycket hårda ord i Proletären mot KFML(s) som vi kallade dem. S för socialdemokrater. Visst gick det till överdrift ibland men det livade också upp debatten!

I uppropet lyfte KFML(r) fram Mao och förbundet delade de kinesiska kommunisternas uppfattning om att Sovjetunionen hade urartat. Men under åren som följde skulle KFML(r) göra upp med sekterismen, inklusive maoismen.

1977 blev förbundet till ett parti – KPML(r) – som nu fanns på orter över hela Sverige. Fokuset på arbetsplatserna, klasspolitiken, och en självständig linje internationellt blev r-arnas signum.

Trots att KPML(r) hade stort inflytande på många arbetsplatser, inte minst i Göteborg, och vann fullmäktigeplatser i flera kommuner uteblev de nationella parlamentariska framgångarna. I valet 1973 fick KFML(r) endast runt 8 000 röster, och sedan dess har partiet inte ställt upp i riksdagsval.

Idag känns 70-talets strejkvåg och vänstervind avlägsna. Kapitalets motoffensiv har tryckt tillbaka hela arbetarklassen och vänstern. Det är ingen hemlighet att Kommunistiska Partiet försvagats sedan 1970- och 80-talen.

Under åren har Ragnar Danielsson deltagit aktivt i basarbetet, bland annat som långvarig förtroendevald i Trelleborgsavdelningen och 20 år i Malmöavdelningen.

– Och så älskar jag att sälja Proletären och jag säljer många. Man får mycket uppskattning, men såklart också en och annan ”jävla kommunist”.

Andra delar av partiarbetet kan vara mer motigt, inte minst i en liten avdelning.

– Ibland kämpar man knäande i stormens motvind tillsammans med ett par kamrater som också jobbar och sliter som fan.

Trots att det ibland kan vara motigt, så har Ragnar Danielsson inga planer på att ge upp.

– Jag är envis! Jag vill ha ett annat, jämlikt och verkligt demokratiskt samhälle och en fredlig värld.

Studier har alltid varit viktigt för den mångårige läraren och senare studierektorn Ragnar Danielsson. En bok vill han lyfta fram som avgörande.

– Lenins ”Vad bör göras?”. Den boken ska man läsa. Men slutsatserna måste mynna ut i hur vi ska göra i vår moderna tid, med till exempel sociala medier, säger Ragnar Danielsson och funderar lite.

– Egentligen så har ju svårigheterna varit desamma, då som nu. Det handlar om att vi måste ut bland folk, på gator, torg och arbetsplatser. Här skulle jag vilja se lite mer offensiv, lite mer jäklar anamma.