Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Ledarkrönika: Feministisk dubbelmoral

Kvinnoförtryck är alltid kvinnoförtryck, oavsett varifrån det kommer.

Vi människor är på det hela taget ganska lika varandra. Vi har samma grundläggande behov och känslor. Detta är utgångspunkt för den humanism som de flesta i vår tid bekänner sig till, om inte i handling så åtminstone i ord.

Ur humanismen kommer åsikten att alla människor också har samma rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra och till samhället. Kampen för kvinnors rättigheter har länge utgått från samma universella principer. Kvinnokamp har till stor del handlat om kvinnors rätt att bli likvärdiga samhällsmedborgare.

Feminister har varit överens om vissa grundläggande krav. Kvinnor ska kunna försörja sig själva. Det ska finnas mödravård och barnomsorg. Vi har ifrågasatt könsrollernas begränsningar och argumenterat för att män och kvinnor ska dela lika på ansvaret för hem och barn. Våld mot kvinnor ska behandlas som det samhällsproblem det är.

Men under 2000-talet har det smugit sig in en relativisering i frågor som rör kvinnors rättigheter. För rasisterna är det bara kvinnor som våldtas av invandrade män som förtjänar sympatier. För de röststarka transaktivisterna sitter könet i hjärnan och identiteten. Kön som en materiell verklighet och grund för tusentals år av förtryck blir därmed diskvalificerad som utgångspunkt för gemensam kamp.

Och vad har hänt med uppfattningen att inga kvinnor ska utsättas för våld när Pride bjuder in representanter för sexköpslobbyn? 

Sedan när blev ett erkännande av kulturella skillnader mellan olika länder och världsdelar rasism?

Och hur kan samma människor som försvarar den svenska mödravården, med kvinnans självbestämmande i centrum, se det som en framgång att kvinnor på andra sidan jorden tvingas sälja sina livmödrar till västerländska par?

Samma dubbelmoral kantar diskussionen om hedersförtrycket. Moderna innerstadskvinnor som aldrig skulle drömma om att sätta slöja på sina döttrar eller leva med manliga släktingar som förmyndare avfärdar kritik mot hederskulturen som rasism.

I debatten efter Uppdrag Gransknings program om invandrares överrepresentation bland dömda våldtäktsmän finns samma tendens. I antirasismens namn ska vi undvika att titta närmare på förövarna.

En självklar hållning för feminister borde vara att våld mot kvinnor i alla former ska bekämpas. Oavsett offrets eller förövarens bakgrund. Med ökad kunskap om brotten kan det förebyggande arbetet bli mer effektivt.

Sedan när blev ett erkännande av kulturella skillnader mellan olika länder och världsdelar rasism? För att det resonemanget ska gå ihop måste kultur betraktas som något nedärvt och statiskt. Men kulturer är ju bara ett bevis på att vi människor formas av de miljöer där vi växer upp.

I Sverige har vi under några decennier kommit en bit på vägen mot jämställdhet. Vi har rättigheter som kvinnor i andra länder fortfarande kämpar för. 

Att inte erkänna det skulle vara att underkänna deras kamp.