Hemlöshet: Fler i Sverige utan tak över huvudet
Hemlöshetsbegreppet må ha vidgats, men hur man än räknar har de hemlösa blivit fler. Hur ser problemet ut och vad krävs för att lösa det?
Socialstyrelsen har för femte gången mätt hemlöshetens omfattning och karaktär i Sverige. Antalet hemlösa har ökat sedan den senaste mätningen 2011.
Även om hemlöshetsbegreppet är brett och bland annat innefattar personer som ”bara” inte har någon permanent boendelösning, kanske bor tillfälligt och kontraktlöst hos vänner och bekanta (”sover på soffan”) så har även antalet människor som befinner sig i akut hemlöshet, det vill säga sover mer ute än inne, ökat markant.
Sammantaget finns det 33.250 personer i Sverige som befinner sig i någon typ av hemlöshet – nästan en fördubbling på tio år. Av dessa befinner sig en dryg sjättedel i akut hemlöshet.
I kartläggningen ingår inte grupper som papperslösa och EU-migranter.
De flesta hemlösa är fortfarande män och många är missbrukare, men det är allt fler fler kvinnor och barnfamiljer som på grund av vräkningar, otrygga familjeförhållanden (våld i hemmet och dylikt) eller otillräcklig inkomst kastats ut på gatan.
Bland de hemlösa finns idag fler människor som i övrigt inte har några problem – vissa har till och med deltidsarbete. I kartläggningen uppger till exempel var femte person att de inte har några behov av stöd, insatser eller behandling, utöver just boendet.
Organisationer som Stadsmissionen erbjuder inte några lösningar på hemlösheten. Faktum är att den till stor del är deras födkrok.
Ett aktuellt exempel: regeringen avsatte nyligen 120 miljoner kronor per år i tre år till organisationer som Stadsmissionen och Röda korset för att stötta dem i deras arbete mot hemlöshet bland unga vuxna. Nu sällar sig alltså även staten till skaran samvetstyngda donatorer.
Likväl är det många som vänder sig till Stadsmissionen och andra frivilligorganisationer när samhället sviker. Förändringar i hemlöshetslandskapet märks också av väldigt fort i deras verksamhet och de anställda på Stadsmissionen som Proletären har talat med är alla överens om en sak: de hemlösa har blivit fler.
Problemet med ökad hemlöshet berör många delar av samhället. Bostadspolitiken måste bli del av en generell välfärdspolitik, där även krav på full sysselsättning och värdiga pensioner måste ingå.
Förslag om social housing, barracker eller riktade lägenheter till låginkomsttagare, är sprungna ur en kall verklighet med bostadsbrist, skyhöga bostadspriser, skenande hyror och en hög permanent arbetslöshetsnivå.
Problemet med ökad hemlöshet berör många delar av samhället. Bostadspolitiken måste bli del av en generell välfärdspolitik, där även krav på full sysselsättning och värdiga pensioner måste ingå.
Tanken bakom dessa förslag kan tyckas god, men de som driver argumentet att detta är den enda lösningen säger samtidigt att arbetslösheten inte går att göra någonting åt och att höga hyror i ”vanliga lägenheter” är här för att stanna.
De sociala insatser som krävs är också svåra att genomföra inom ramarna för den budgetstyrda politiken, som inte tar hänsyn till vilka behov som finns. Dessutom läggs redan en allt för stor börda på socialtjänsten, som med mycket begränsade medel tvingas försöka lösa problem som är strukturella.
I förra veckans Proletären säger tre socialsekreterare att frågan om boendelösningar måste lyftas från socialtjänstens bord till politiken. Det måste bli politikernas ansvar att alla har tak över huvudet.
Kampen mot hemlösheten kan inte isoleras från kampen för rättvis resursfördelning, en social bostadspolitik på människors, inte marknadens, villkor och full sysselsättning. Allt annat är – i bästa fall – bara plåster på såren