Gåtan Hoffa
Idag är det 45 år sedan James Riddle Hoffa, ledare för det mäktiga amerikanska transportfacket Teamsters, försvann spårlöst efter ett möte med några maffiamän på en restaurang utanför Detroit. Riddle kan översättas till Gåta, och det är fortfarande en gåta hur Hoffa dog, varför han dog och vilka som tog livet av honom. Proletärens Janne Bengtsson skriver om en av USA:s genom alla tider mäktigaste och mest kontroversiella fackliga ledare.
I en artikel för tidningen Norrskensflamman, någon gång under slutet av 1970-talet, jämförde jag en svensk facklig pamp med James Hoffa.
Det skulle jag inte ha gjort. Dagen efter fick jag ett ilsket telefonsamtal från prenumeranten Per Eriksson i Hässelby utanför Stockholm. Per Eriksson var kommunist och Spanienkämpe, befäl i Internationella Brigaden och livakt åt den legendariska spanska kommunistledaren Dolores Ibarruri, ”La Pasionaria”. Under och efter andra världskriget var Eriksson, Frisco-Per kallad, Sjöfolksförbundets ombudsman i San Francisco.
Där hade han lärt känna James Hoffa.
Och han var förbannad på att jag jämförde en svensk facklig pamp med Hoffa. Eriksson gjorde klart för mig att Hoffa alltid stod på arbetarnas sida, och att han som facklig ledare i den tidens USA tog till de metoder som krävdes för att bekämpa arbetsköparna och gynna arbetarklassen.
– Hoffa och hans organisation stod alltid bakom oss sjömän när vi kämpade för förbättringar på båtarna. Han var en jävligt bra man. Det ska du ha klart för dig, sade Per Eriksson.
Hoffa var efternamnet till trots inte av italiensk börd. Hans far var en så kallad Pennsylvania-tysk och hans mor irländska. James Riddle Hoffa föddes den 14 februari 1913 i Brazil, Indiana. Familjen var fattig och vid 14 års ålder fick James börja arbeta, bland annat i hamnen. 1936 gifte han sig med Josephine Poszywak, en 18-årig polskättad tvätterska. De två hade träffats i samband med en strejk på tvätteriet några månader tidigare. De fick två barn. Josephine dog 1980, två år innan James dödförklarades officiellt.
1936 var James Hoffa, eller Jimmy som han ville bli kallad, redan en erfaren facklig organisatör. Som tonåring hade han börjat organisera sina arbetskamrater och 1932 värvades han som organisatör för transportfacket Teamsters Local 299 i Detroit.
Arbetarkampen i USA gick in i en ny fas i början av 1930-talet. Joe Hills gamla IWW, Industrial Workers of the World med uppemot 200.000 medlemmar året efter ryska revolutionen, hade sjunkit ihop och existerade knappt längre. Nya militanta fack byggdes upp främst bland gruv-, stål- och hamnarbetare. Strejkerna under 1930-talet har gått till historien: kommunistpartiets blivande ordförande Gus Hall (Arvo Kustaa Hallberg) ledde Little Steel Strike 1937, med 80.000 strejkande arbetare. De omfattande strejkkamperna i gruvdistriktet Harlan i Kentucky gav upphov till sången Which Side Are You On? Och på västkusten bildade kommunisten Harry Bridges 1937 det stridbara hamnarbetarfacket IWLU som en motvikt till det maffiakontrollerade hamnarbetarfacket ILA på östkusten.
Den fackliga rörelsen växte snabbt. Och den var militant. Teamsters (International Brotherhood of Teamsters, Chauffeurs, Warehousemen and Helpers of America) var inget undantag.
”Jimmy Hoffa har givit Amerikas barn mer bröd och mjölk än vad alla hans belackare har gjort tillsammans.”
Teamsters var ett litet förbund när Hoffa anställdes som organisatör. 1933 hade organisationen 75.000 medlemmar. Tre år senare 140.000. När andra världskriget bröt ut 1939 hade Teamsters 420.000 medlemmar. 1951 nådde medlemstalet en miljon.
Jimmy Hoffa steg i graderna. 1946 hade han blivit ordförande i avdelning 299 i Detroit. 1952 blev han viceordförande i den nationella styrelsen. Och 1957 tog han över som ordförande.
På vägen hade Jimmy Hoffa skaffat sig både vänner och fiender. Han var älskad av sina medlemmar, de hade de bästa avtalen och de säkraste arbetsplatserna. Sedan Teamsters 1964 slutit ett mycket bra kollektivavtal för 400.000 medlemmar, uttalade sig den demokratiske kongressmannen Elmer Holland från Pennsylvania om Hoffa:
”Jimmy Hoffa har givit Amerikas barn mer bröd och mjölk än vad alla hans belackare har gjort tillsammans.”
Med sin enorma organisation i ryggen var Hoffa en stenhård förhandlare. Och han visste vem som var fienden:
– Arbetande män och kvinnor har länge vetat vad en dollar är värd. Det vet alla som arbetar för sitt uppehälle. Men det har tagit lång tid för arbetsgivarna att förstå människans värde. Vissa förstår ännu inte. De kan analysera sina profiter in i minsta penny, men de har inte en tanke på vad som händer med de som mister sina jobb, sade Hoffa i ett tal 1964.
Lika älskad som han var av sina medlemmar, lika hatad var han av eliten, särskilt av Kennedyklanen. Där tog äldste brodern John sikte mot presidentposten och Robert mot en hög post i administrationen.
För att störta den revolutionära regeringen på Kuba hade president John F Kennedy 1961 iscensatt invasionen i Grisbukten. Den slutade i fiasko. Det stack Kennedyklanen i ögonen att Hoffa var positivt inställd till Fidel Castro. I boken Hoffa’s Man skriver Hoffas närmaste medarbetare James Franco hur Hoffa under många år samlade in ekonomiska medel för att stödja Castro och hans män med vapen.
– Castro är en bra kille, sade Hoffa enligt James Franco.
Hoffas Teamsters var också först att bryta rasdiskrimineringen i facket. Han stödde Martin Luther King och han var oförsonlig mot de lokala fackavdelningar som vägrade svarta inträde.
– Om de är för segregation, så är vi emot dem. I vår fackförening ska det inte finnas några rasbarriärer, sade Hoffa.
Det var ingen hemlighet att Hoffa hade kontakter med den organiserade brottsligheten. Den fackliga rörelsen var på många håll i USA under stark kontroll av maffian och Hoffa formade allianser som inte alltid var rumsrena. Men hans anhängare menade att de kontakterna alltid gynnade Teamsters medlemmar. Hoffa tog ibland också handgriplig hjälp av maffian. James Franco beskriver hur det kunde gå till:
”När man nämnde Teamsters så var reaktionen alltid ’Åh, ni är tuffa killar’. Vi byggde upp det ryktet. När vi kom till en arbetsplats och ville organisera så frågade folk vilka vi var. När vi sa Teamsters så sa de ’jaja, ni står alltid på vår sida’. Det fanns folk som sa ’Teamsters, ni är en del av maffian’. Det var okej, för på den tiden var det bra för oss.”
I filmen Hoffa från 1992, med Jack Nicholson som Hoffa och Danny DeVito som Franco, finns en scen som sägs vara hämtad ur verkligheten. Efter att strejkande arbetare blivit brutalt nedslagna och flera arbetare dödats av bolagets inhyrda strejkbrytare och våldsmän, ville delar av strejkledningen avsluta kampen. Hoffa sade nej. Nästa gång strejkbrytarna och bolagets inhyrda slagskämpar gick till anfall, hade Hoffa hyrt in egna tuffingar: beväpnade maffiamän.
Om de är för segregation, så är vi emot dem. I vår fackförening ska det inte finnas några rasbarriärer.
James Hoffa var, med USA-mått mätt, en militant facklig ledare. Hans organisation kunde lamslå hela USA. Hans fiender fanns i bolagsstyrelserna men också i den fackliga centralorganisationen AFL-CIO där den starkt reaktionäre ordföranden George Meany var en svuren fiende till Teamsters. Hoffas fiender fanns också i regeringen där bröderna Kennedy, särskilt Robert Kennedy, var på jakt efter Hoffa.
Robert Kennedy hade stigit i graderna och blivit justitieminister. Han var tidigare chef över den senatskommitté som undersökte facklig verksamhet i USA och som bland annat förbjöd fackliga ledare att i förhör hänvisa till femte tillägget i konstitutionen, den paragraf som ger alla inblandade i en rättslig process rätten att vägra svara på frågorna och därigenom vittna emot sig själva.
Robert Kennedy hade bildat en särskild grupp under namnet ”Sätt dit Hoffa-gruppen”. 1992 skrev Washington Post att Kennedys kamp mot Hoffa var ”tuffingen från hamnkvarteren mot den utbildade klassen och alla dess experter… det var bara en tidsfråga innan han skulle förlora”.
1964 nådde Kennedy sitt mål: Hoffa fälldes för att ha påverkat vittnen och dömdes till 13 års fängelse. Efter en misslyckad överklagan inställde sig Hoffa 1967 i ett fängelse i Lewisburg, Pennsylvania. Han blev kvar där i drygt fyra år. Under tiden behöll han ordförandeskapet i Teamsters, men som sin ställföreträdare valde han en gammal vän från tiden i avdelning 299. Frank Fitzsimmons krävde bland annat slut på Vietnamkriget och stora reformer i det amerikanska hälsovårdssystemet. Men bakom den progressiva kulissen, gick han helt i maffians ledband.
1971 benådades Hoffa av president Nixon. I villkoren för frigivningen gick Hoffa med på att inte bedriva facklig verksamhet förrän tidigast 1980.
Väl ute ur fängelset meddelade Hoffa direkt att han tänkte ställa upp i ordförandevalet i Teamsters. Han gick till storms mot Fitzsimmons och maffians grepp över Teamsters. Den 30 juli 1975 var han på väg till ett möte med maffiamännen Anthony Provenzano och Tony Giacalone på en restaurang i Bloomfield utanför Detroit. Där, på parkeringen utanför restaurangen, upphör alla spår av Jimmy Hoffa.
Vem som mördade Hoffa har aldrig blivit klarlagt även om folk har trätt fram och erkänt mordet. 2003 hävdade maffiamannen Frank ”The Irishman” Sheeran att han skjutit Hoffa för att denne tagit upp kampen mot Fitzsimmons nära maffiakontakter. Händelsen skildras i fjolårets succéfilm The Irishman.
1982 dödförklarades Jimmy Hoffa officiellt. Idag leds Teamsters av hans son James P. Hoffa. Med uppemot 1,4 miljoner medlemmar är det fortfarande USA starkaste fackförbund.