Hoppa till huvudinnehåll

Gula västarna ger järnvägsarbetare nytt mod

Förra årets tre månaders långa järnvägsstrejk har hittills inte stoppat avregleringen av järnvägen i Frankrike. Nu förbereder sig järnvägsarbetarna åter för kamp, stärkta av de gula västarnas protester.

Jean-Baptiste Buard talar inför sina arbetskamrater på fackmötet i mars förra året, inför förra årets järnvägsstrejk.
Proletären/August Eliasson

Ett år har gått sedan Proletären besökte bangården i Trappes, utanför Paris, och ett känslosamt fackmöte där ett hundratal järnvägsarbetare diskuterade och planerade för sin strejk mot uppstyckningen och privatiseringen av Frankrikes statliga järnvägsbolag SNCF.

Proletären/August Eliasson / Jean_Baptiste Buard
Nu är vi tillbaks på bangården i Trappes, där den lokala CGT-klubben just haft fackmöte i matsalen. Den gemensamma middagen efter mötet har avslutats med ost och ett glas vin när vi sätter oss med järnvägsarbetaren Jean-Baptiste Buard som berättar om taktiken de valde under den tre månader långa strejken.

– Vanligtvis när vi strejkar röstar vi varje morgon om strejken ska fortsätta. Men många arbetskamrater hade inte råd att strejka varje dag. Lösningen blev att strejka två dagar i taget och sedan jobba tre dagar.

Jean-Baptiste Buard, som är rangerare och arbetar med att flytta vagnar och lok över bangården, berättar att de valde taktiken för att få så många med sig som möjligt. Nu menar han att det var ett misstag.

– Jag tyckte först att det var en bra idé. Det gjorde det lättare att strejka för de som hade barn och familj. Men efter hand ändrade jag mig. Den här taktiken gjorde att vi förlorade. För att vinna måste vi ha total strejk.

Under tre månader strejkade järnvägsarbetarna enligt denna taktik. Arbetarna förlorade mindre i lön, men strejken blev mindre kraftfull och kollektivet mer splittrat.

– Lokalt vann vi en del, men det är brödsmulor jämfört med vad vi ville, säger Jean-Baptiste Buard som berättar att arbetsgivarna gick med på bättre arbetsförhållanden och mindre löneförhöjningar.

– Men det vi kämpar för är en helt annan sak. En offentligt ägd järnväg. Vi har sett hur utvecklingen varit i Sverige och Storbritannien, vi vet att det är skitsnack att en privatisering skulle göra det bättre. Självklart vill vi också ha bättre arbetsvillkor men vi tänker främst på alla resenärer, på folket, som behöver en fungerande offentlig järnväg.

Trots att den första ronden kan sägas ha vunnits av privatiseringsivrarna och Macrons regering har järnvägsarbetarna inte gett upp. När Proletären pratar med Jean-Baptiste Buard och de andra järnvägsarbetarna är CGT i full gång med att planera för strejkdagar i februari, och dessutom arbetar de med att koordinera sin kamp med de gula västarnas protester mot Macrons regering.

Jean-Baptiste Buard berättar att en del fackliga järnvägsarbetare i början var skeptiska till de gula västarna eftersom vissa av dem uttryckt åsikter om att statligt anställda inom järnvägen skulle vara ”priviligerade”. En del anser också att de under strejken inte fått tillräckligt med stöd från de som nu protesterar på gatorna.

– Men vi järnvägsarbetare måste också svälja vår stolthet, vi kan inte avvisa de gula västarna, vi måste stå tillsammans med dem.

De gula västarnas kamp har utan tvekan gjutit nytt mod i järnvägsarbetarna. Macrons regering är svagare än på länge och järnvägsarbetarna är redo för nästa kampomgång. Just vikten av att våga kämpa, menar Jean-Baptiste Buard är den viktigaste lärdomen från förra året.

– Den som kämpar kan förlora, men den som inte kämpar kommer garanterat att förlora.