Kommentar: Historisk öppning för fred i Korea – men inte tack vare Trump
Det var ett historiskt fredsmöte när Nordkoreas ledare Kim Jong Un och Sydkoreas president Moon Jae-in diskuterade fredsavtal, nedrustning och möjligheter till återförening i den sydkoreanska gränsstaden Panmunjom. Men vem är det vi ska tacka för de diplomatiska framgångarna?
Nog för att statschefer alltid brukar vara kärvänliga när de träffas – oavsett hur frostiga relationerna i själva verket är– men när Nordkoreas ledare Kim Jong Un och Sydkoreas president Moon Jae-in, efter att ha skakat hand på den sydkoreanska sidan, hand i hand klev över gränsmarkeringen in på nordkoreanskt territorium var nog ingen fredsväns öga helt torrt.
”Gränsmarkeringen kommer att försvinna om många människor kliver över den”, var Kim Jong-Uns kommentar enligt Channel News Asia.
Mötet mellan Kim Jong Un och Moon Jae-in, som ägde rum i den sydkoreanska gränsstaden Panmunjom, var historiskt och ger hopp i en tid av imperialistisk krigshets. Det var första gången sedan Koreakriget en nordkoreansk ledare satte sin fot på sydkoreansk mark. På mötet öppnade ledarna upp för att sluta ett fredsavtal som skulle avsluta Koreakriget som alltså formellt sett fortfarande pågår.
Det dröjde inte länge förrän USA:s president Donald Trump försökte ta åt sig äran för de diplomatiska framgångarna. ”USA, och dess fantastiska folk, ska vara väldigt stolta över vad som händer i Korea”, skrev han på Twitter. I flera medier har det också framställts som att Nordkorea nu ger efter för USA:s påtryckningar, eller att Kim Jong Un gjort en u-sväng och plötsligt vill ha fred. Inget kunde vara mer falskt.
Fred och återförening har alltid varit Nordkoreas centrala målsättning. Däremot har landet alltid motsatt sig fred på USA:s och imperialismens villkor. En fred som innebär kapitulation och underkastelse är ingen fred, menar nordkoreanerna.
Så vad har lett fram till det historiska fredsmötet i Panmunjom? Är Nordkorea pressat av USA:s sanktioner? Har Donald Trumps twitterhot skrämt Kim Jong Un till förhandlingsbordet? Knappast.
Bakom de diplimatiska framgångarna finns många faktorer. En är att Sydkorea för ett år sedan valde vänsterliberalen Moon Jae-in som president. Moon gick till val på att förhandla med Nordkorea – vilket stöds av den stora majoriteten i Syd – och har sagt att Sydkorea måste ”kunna diskutera USA:s krav och även säga nej”. Han kritiserade också utplaceringen av det amerikanska missilsystemet THAAD.
Valet av Moon Jae-in beskrevs som ett nederlag för USA:s och Donald Trumps Nordkoreapolitik. Nu, ett år senare, är det uppenbart att det är Moons förhandlingsvilja – inte Donald Trumps pubertala twitterhot – som öppnat för fredsmötet i Panmunjom.
En viktig förklaring till förhandlingsframgångarna är istället en som USA absolut inte vill höra. Nämligen att Nordkoreas kärnvapen öppnar för fred.
Inte heller är det USA:s sanktioner som tvingat Nordkorea till eftergifter. De allt mer omfattande sanktionerna drabbar visserligen Nordkorea hårt – och har gjort det sedan Sovjetunionen föll samman 1990 – men många analytiker menar att Nordkoreas ekonomi trots detta är relativt stabil.
En viktig förklaring till förhandlingsframgångarna är istället en som USA absolut inte vill höra. Nämligen att Nordkoreas kärnvapen öppnar för fred.
Nordkorea har de senaste åren satsat stora resurser på ett kärnvapenprogram. Med kärnvapen vill Nordkorea försäkra sig om att USA eller Sydkorea inte vågar sig på några krigshandlingar.
Nordkorea har gång på gång sagt sig vara beredd att överge detta kärnvapenprogram om USA drar tillbaka sina tiotusentals trupper från Koreahalvön, slutar öva anfall mot Nord och ger säkerhetsgarantier. USA vägrar dock att överge sin massiva närvaro i Sydkorea, en närvaro som är minst lika mycket riktat mot Kina.
För drygt en vecka sedan publicerade nordkoreansk media uttalanden från Koreas arbetarparti om att Nordkorea nu nått sin målsättning med kärnvapenprogrammet, en kärnvapenkapacitet som säkrar fred, och att landet nu kommer att avveckla testanläggningar, samarbeta för internationell nedrustning och satsa allt på ekonomisk utveckling.
Att Nordkorea nu är en kärnvapenmakt innebär inte bara att USA eller Sydkorea lär avhålla sig från anfallsplaner, utan också att Nordkorea blir en jämnbördig förhandlingspartner med militärt överlägsna USA. Talande nog är Donald Trump den förste amerikanske president som öppnat för direktmöte med sin nordkoreanske motpart – och har därmed blivit anklagad av krigshökar hemmavid för att behandla Nordkorea som en ”jämbördig part”.
Fredsmötet var alltså en produkt av två självständiga koreanska ledares politiska arbete för fred på koreanska villkor. Nu gäller det att inte ropa hej innan man kommit över ån. Några konkreta beslut om fredsavtal eller nedrustning är inte tagna och som för att ytterligare bevisa det absurda i USA:s roll så blir det avgörande mötet först om ett par veckor, när Kim Jong Un väntas träffa Donald Trump.
Att detta möte överhuvudtaget måste äga rum visar att hindret för fred och återförening varken finns i norra eller södra Korea. Hindret heter USA – som naturligtvis inte har i Korea att göra överhuvudtaget.