Ledare: Hotet mot demokratin kommer från direktörernas AB Sverige
Kapitalisterna är skrämmande eniga om att den politiska makten lyssnar för mycket på folket.
I tredje delen av Jan Schermans SVT-serie ”Länge leve demokratin” får vi kliva in i direktörernas Sverige och ta del av kapitalistklassens demokratiuppfattning.
För den som tror att demokratisyn är något som står över klasserna är programmet en välbehövlig påminnelse om motsatsen.
Kapitalisterna är skrämmande eniga om att den svenska demokratin inte fungerar.
Problemet är inte klyftan mellan folk och folkvalda. Tvärtom är problemet att den politiska makten allt för mycket lyssnar till folket och allt för lite till kapitalisterna.
Landet ska drivas som ett affärsföretag. Det enskilda företagets mål är maximal profit och AB Sveriges målsättning högsta möjliga tillväxt.
Tillväxt av vad? Tillväxt för vem? Sådana frågor är ointressanta i den borgerliga synen. Utan tillväxt går AB Sverige under i den globala konkurrensen.
Det är därför inte mer än logiskt att AB Sverige ska styras av något som mer liknar en bolagsstyrelse än ett folkparlament.
Receptet, enligt kapitalisterna i tv-programmet, är att kraftigt skära ner antalet riksdagsledamöter till mellan 100 och 150 stycken.
Dessutom krävs rejäla lönelyft så att politiken kan ”locka till sig näringslivets kompetens” som det heter.
I grunden är det samma syn som dåvarande statsministern Hjalmar Hammarskjöld uttryckte vid rösträttens införande för jämt 100 år sedan. ”Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att fatta, innebär att makten läggas i deras händer som är minst kompetenta att hantera den”.
Det var endast under hotet att förlora den ekonomiska makten som överklassen gick med på att släppa på den politiska makten.
Men det grundläggande folkföraktet har de aldrig gett upp. Vad vet snickare, undersköterskor, städare eller montörer om hur ett konkurrenskraftigt bolag ska skötas? ”Kompetens” handlar inte om att veta hur arbetares vardag ser ut.
Det är därför den borgerliga, och dessvärre även den socialdemokratiska, historieskrivningen blir så falsk och rent skadlig. Den som beskriver demokrati som en skänk från ovan.
Den liberala historieskrivning som ser demokrati som en ideologi som uppstått i de bildade skiktens hjärnor och som dessa ska upplysa den okunniga pöbeln om.
Demokratins historia är historien om klasskamp. När arbetarklassen och andra undertryckta människor krävt sin rätt har demokratin gjort nya landvinningar.
Men hela tiden har den härskande klassen gjort allt för att försvara sig mot demokratin, antingen genom att avskaffa den eller genom att leda in den på ofarliga vägar.
1900-talets historia är dessvärre även historien om hur arbetarrörelsen anpassat sig och traskat in på dessa ofarliga vägar. Accepterat synen på demokrati som en klasslös ideologi och en formsak, istället för att se det som en fråga om klasskamp och som en levande process, vars grundläggande innehåll, medel och mål är folkmakten.
I den moderna svenska demokratins fosterstadium på 1700-talet – efter att det kungliga enväldet tillfälligt avskaffades med Karl XII:s död – pågick en strid om demokratins innehåll och syfte, den så kallade principalstriden.
Principal är synonymt med chef eller arbetsgivare. Striden på 1740-talet gällde vem som var chef över riksdagsmännen.
Skeppsbroadeln i Stockholm, dåtidens Svenskt Näringsliv, hävdade att riksdagsledamöter skulle sköta sina sysslor efter eget gottfinnande.
De menade att poängen med representativt styre är att representanterna är suveräna i förhållande till väljarna, att de ska styra istället för de som valt dem.
Oppositionen menade att det var folket som var suveränen. Även om folket var tvunget att välja representanter – för att styret av ett land eller en större organisation ska fungera – så innebär detta endast att representanterna ska agera åt, inte istället för, folket.
Det är folket som är chef över de folkvalda, inte tvärtom. Ett val innebär inte att väljarna går med på att bli omyndigförklarade fram till nästa val.
En arbetarrörelse för 2000-talet måste ta kamp mot det folkförakt och den tillväxtkult som är själ och hjärta i borgarklassens demokratisyn.
Väljarna har rätt att under pågående mandatperiod utkräva redovisning och ansvar av de valda och till och med återkalla mandaten.
Det är ”de folkligt-demokratiska teorierna om folkets suveränitet, som är den revolutionära traditionens främsta kännetecken”, som Harald Rubinstein skriver i klassikern ”Klasserna och demokratin”.
En arbetarrörelse för 2000-talet måste hitta tillbaka till denna folkligt-demokratiska tradition och ta kamp mot det folkförakt och den tillväxtkult som är själ och hjärta i borgarklassens demokratisyn.
I Jan Schermans program lyfts även nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen fram.
Trots att dessa är synnerligen läskiga typer kan man inte låta bli att tänka på den förre kulturministern Bengt Göransson som för ett antal år sedan sa: ”Det nazistiska problemet är inte en fråga om politiska böjelser hos en oprivilegierad underklass. Den fascistoida människan är farligare när hon finns i de etablerade grupperna.”
Eller som författaren Henrik Tikkanen skrev: ”Fascismens uppgift i dag är att avleda uppmärksamheten från reaktionärer med verkligt inflytande”.
SVT-programmet visar att dessa fascistoida människor utgör de mest etablerade makthavarna i vårt land. Inga av arbetarklassens segrar är vunna för evigt och det som vi tar förgivet idag kommer att attackeras imorgon.
Strejkrätt, organisationsfrihet och pensionsålder står på agendan just nu. Men Svenskt Näringsliv är också på jakt efter en stark politiker som vågar ta sig an det parlamentariska systemet så som det ser ut idag.
Frågan är inte om utan när någon kliver fram och anmäler sig för uppgiften.