Hyresgästföreningen – från kollektiv rörelse till institution
– Mobiliseringen av hyresgästerna är ett viktigt verktyg, säger Hannes Rolf som forskat på hyresgäströrelsens historia.
Hyresgäströrelsen har på många håll fått kritik för att vara uddlös och alltför medgörlig mot fastighetsägarna. Hannes Rolf, doktorand vid Institute for Civil Society Research på Sköndals Högskola, där han forskat i hyresgäströrelsen historia, ger bakgrunden till Hyresgäströrelsen och dess betydelse
Hur växte hyresgäströrelsen fram?
– Tiden kring förra sekelskiftet gjordes de första försöken att bilda hyresgästföreningar. Den första stadigvarande bildades av telearbetare 1915 när Telegrafverket flyttade till Nynäshamn. Det var en förening organiserad med facket som förebild då arbetarna bodde i bostäder som indirekt ägdes av företaget.
– Arbetarna där genomförde en hyresstrejk 1916, den första i Sverige. De bestred främst de undermåliga bostäderna, dragiga och trånga. Lungsoten var en folksjukdom vid denna tid. Under 1917 bildades hyresgästföreningar i både Stockholm och Göteborg och medförde att rörelsen slutligen etablerades. 1923 bildades HSB med inriktning på att skapa ett alternativ till byggkapitalets villkor genom att på kooperativ grund bygga i egen regi.
– De stora hyresgäststriderna ägde rum under 20- och 30-talet fram till hyresregleringslagen 1942. Hyresstrejk förekom mer sporadiskt, andra kampmetoder var massuppsägning, men det vanligaste var att man satte fastighetsägare i blockad.
Striderna skedde framför allt i Göteborg där över 2.000 fastighetsblockader förekom. Striderna medverkade till införandet av hyresnämnder 1939. Detta var tänkt som en slags parallell till Saltsjöbadsavtalet, där parterna själva skulle göra upp.
– Det radikala genomslaget för rörelsen kom dock 1942, påpekar Hannes Rolf.
– Då infördes en betydande reglering av bostadsmarknaden, bland annat besittningsskydd och strikt hyresreglering. Staten hade intresse av att få ner levnadsomkostnaderna under krigstidens bostadsbrist. Systemet fasades senare ut och övergick till det partsförhandlade bruksvärdessystem som finns kvar idag.
Under efterkrigstiden utgjorde bostadspolitiken en viktig arena i den allmänna politiken, bland annat som ett verktyg i konjunkturpolitiken. Hyresgäströrelsen som ursprungligen var en mer spontan kollektiviströrelse centraliserades och institutionaliserades.
– Först under 1970-talet radikaliserades den, betonar Hannes Rolf. Då gjordes försök att återuppliva den lokala rörelsen genom bland annat kontaktkommittéer
Hur bröts den relativt starka ställning hyresgäströrelsen hade uppnått fram till 1980-talet?
– Det här är ju egentligen utanför mitt forskningsområde men man kan ju se på vad som historiskt har påverkat hyresgäströrelsens styrka. Det har inte minst varit bostadstillgången, lagstiftningen, politiska allianser och möjligheten att mobilisera hyresgäster kollektivt. Idag är det tveksamt vad av detta man har kvar. Den skyddande lagstiftningen finns ju kvar men hyresmarknaden har förändrats.
– Egentligen har vi flera hyresmarknader numera, en vanlig med olika villkor för gamla och nya fastigheter och en andrahandsmarknad med rena marknadspriser. Korttidskontrakt blir allt vanligare. Det verkar som om hyresgäströrelsen inte riktigt har lyckats anpassa sig efter den nya situationen.
Med den nuvarande situationen på bostadsmarknaden har Hyresgästföreningen hamnat i en legitimationskris, den har inte kunnat stoppa hyreshöjningarna. Vad bör göras?
– Svårt att svara på. Under den period som jag forskar om var den kollektiva mobiliseringen av hyresgästerna ett viktigt verktyg. Detta gällde inte minst då hyresvärden hade juridiskt rätt men, enligt hyresgästerna, moraliskt fel. Man bör nog fundera på vilken möjlighet man har att mobilisera idag och om den kan förbättras.