Hoppa till huvudinnehåll

Idrottsklubbar pressas av byråkrati och brist på lokaler

Bristen på anläggningar och hallar där barn och ungdomar kan utöva idrott är ett hot mot folkhälsan. Och hårdast drabbas arbetarklassens barn. Proletären träffar Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson som vittnar om behovet av isrinkar och idrottslokaler.

– Vi jobbar bland annat med att få till fler spontanytor för skridskoåkning, säger Hockeyförbundets ordförande Anders Larsson som är bekymrad över att det är svårt att rekrytera barn och unga ur socioekonomiskt svagare grupper.
Janne Bengtsson

– Det här är ett problem för hockeyn och för alla andra idrotter: basketen, handbollen, innebandyn, gymnastiken, alla har problem att hitta lokaler, säger Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anders Larsson till Proletären.

Riksidrottsförbundet (RF) bedriver just nu en kampanj för att kommunerna i sina byggplaner ska lägga in miljöer där ungdomar kan hitta idrotten. Hittills förgäves: idrottsanläggningar prioriteras bort för att ge plats för dyra bostadsrätter.

– Stillasittande är ett av de största hoten mot folkhälsan, och behovet av motion och rörelse har aldrig varit större än idag. Svenska barn är de mest stillasittande i Norden och det är mycket olyckligt att bristen på idrottsytor blivit ett hinder för barn och unga att röra på sig. Vår årliga undersökning av kommunernas stöd till idrotten visar att i varannan svensk kommun tvingas idrottsföreningar tacka nej till potentiella utövare med hänvisning till brist på anläggningar, konstaterar RF:s ordförande Björn Eriksson.

Men problemen är större än bara kommunernas svek mot ungdomsidrotten: EU-byråkratins konkurrenslagstiftning som jämställer ideell idrottsverksamhet med privat dito begränsar också barnen och ungdomarnas möjligheter till idrott och motion.

För samtidigt som den S-märkta regeringen, särskilt nu i valtider, talar stort om hur vänligt inställd den är till idrottsrörelsen och de ideella krafter som lägger ner så mycket kraft och tid – 500 miljoner timmar varje år – för att barn och ungdomar ska få idrotta, agerar den på tvärs mot samma ideella krafter. 

Idrottsrörelsen är till exempel starkt kritisk mot den utredning som demokratiminister Alice Bah Kunke (MP) arbetat med under två år och som presenterades nyligen. En utredning som handlade om stöd och förenkling för det ideella föreningslivet, men som i slutändan på många områden blev precis tvärtom. Regeringen lägger sig platt för EU-byråkraterna i Bryssel.

– För den ideella sektorn saknas det hjälp, konsekvensanalys och stöd för implementeringen av den nya dataskyddsförordningen (GDPR), säger Eriksson till RF:s hemsida. Den ställer stora krav på helt ideella föreningar, utan anställd personal. När det blir för krångligt är risken stor att många ledare inte orkar mer.

Regeringen lägger också locket på om hur olika hinder för ideell idrottslig verksamhet ska röjas undan. Proletären rapporterade nyligen om hur boxningsklubben i Angered går på knäna av all byråkratisk administration och krav som de kommunala myndigheterna lagt på den.

Regeringen agerar inte heller mot EU:s konkurrensregler som missgynnar den ideella idrotten i förhållande till kommersiell idrottsverksamhet: att billig ideell idrott är ett hot mot dyra privata gymkedjor och liknande, och därför enligt EU-beslut är att betrakta som olaglig konkurrens.

RF konstaterar också att de ideella föreningarnas verksamhet allt oftare likställs med privat verksamhet inom olika områden. Något som naturligtvis drar mattan under fötterna på 1000-tals ideellt arbetande ledare i landet – och för ännu fler barn och ungdomar från främst arbetarklassen som inte har råd att betala dyrt för att få idrotta.

Medan ideella föreningar kämpar med tillvaron får privata gym- och aktivitetskedjor en gräddfil in i verksamheten. Inom kort öppnar den privatägda finska kedjan Superpark sin första anläggning i Sverige. Superpark finns redan i bland annat Finland och Kina och företaget har valt Uppsala för sin första etablering i Sverige. 

Redan företagets prislista stöter bort arbetarklassens barn och ungdomar: en endagsbiljett kostar 17 euro (cirka 175 kronor) och ett årskort 349 euro (cirka 3600 kronor).

Idrottsforskaren Ulf Blomdahl visar i en rapport från förra året hur idrotten verkligen är en klassfråga i Sverige idag. Blomdahl har jämfört två bostadsområden i Malmö. I Limhamn-Bunkeflo är medelinkomsten 200.000 kronor högre än i Rosengård. I Limhamn-Bunkeflo är 60 procent av högstadietjejerna med i en idrottsförening. I Rosengård tolv procent.

– Vi ser väldigt tydligt att det inte enbart är någon invandrarfråga. Även bland de som är födda i Sverige med svenska föräldrar är det stora klasskillnader som påverkar idrottandet, säger Blomdahl till tidningen Idrottsforskning.

Rätt använd kan en ny yta för spontanidrott med fotboll på sommaren och skridskosport på vintern bli som en kvartersgård där ungdomar samlas.

En anledning till den minskade idrottsaktiviteten bland barn från arbetarklassen, men inte den enda, är också bristen på hallar för gymnastik, handboll och innebandy, fotbollsplaner, isytor för hockey och konståkning. Detta gäller särskilt de så kallade utsatta områdena där antalet aktiva idrottsklubbar och -föreningar är avsevärt lägre än i de rika områdena.

Gymnastiken, en sport som lockar många tjejer, är hårt drabbad av lokalbristen. 

I Stockholm finns bara en renodlad gymnastikhall. Den ligger i Åkeshov. Där tränar Hammarbys gymnastikförening som består av 75 procent flickor. Klubben har just nu en kö på drygt 1100 barn och unga som inte kan beredas plats att träna.

På Norrmalm i Stockholm finns Norrtulls SK, en flersektionsförening för unga där fotbollen är den största sektionen. Norrmalm har sannolikt den värsta anläggningssituationen i landet: det går 82000 invånare på varje elvamanna-plan. 

När klubbens yngsta tränar är det fyra lag på en sjumannaplan och bara de senaste åren har över 500 barn och unga lämnat verksamheten på grund av trängseln eller obekväma och omöjliga träningstider. 

Klubbens innebandysektion, med 300 medlemmar, har inte en enda fullstor idrottshall att träna i.

Ishockeyn, en svensk nationalsport och redan från start en relativt dyr sport att utöva, har fått allt svårare att rekrytera ungdomar med sämre ekonomiska villkor. 

Hockeyförbundets ordförande Anders Larsson är en av alla bekymrade ledare:

– Vi har svårt att attrahera barn från de svagaste socioekonomiska grupperna. Vi jobbar bland annat med att få till fler spontanytor för skridskoåkning för både hockey och konståkning. Konståkningen har ju ett motsatt jämställdhetsproblem mot vad vi har. De har inga killar och vi har få tjejer, säger Anders Larsson till Proletären.

Förbundet försöker rekrytera nya grupper och 2016 skickade man ut 265.000 brev, översatta till sex språk, till barn runt om i landet för att bjuda in till ”Tre Kronors hockeyskolor”. Responsen blev stor: på två år har antalet deltagare i hockeyskolorna, en inkörsport till sporten, ökat med 20 procent. På flicksidan är ökningen 66-procentig. 

Förbundet och klubbarna har också startat verksamhet med låneutrustning för att göra sporten mer lättillgänglig.

– Att åka skridskor är bra och rolig motion för alla och det är viktigt ur folkhälsosynpunkt. Men den som vill lära sig åka skridskor måste ha tillgång till is, konstaterar hockeyförbundets generalsekreterare Tommy Boustedt.

Den enorma bristen på isytor sätter ofta stopp för en fortsättning inom sporten och därmed också för barnens behov av och möjligheter till idrott. Precis som alla andra sporter lider hockeyn svårt av hall- och isbristen. 

Problemen är störst i storstäderna och aktuella siffror visar att i Göteborg går det totalt sett och räknat på alla åldrar cirka 45.000 invånare per ishall. I Malmö 53.000. I Stockholm är hallbristen monumental: det går 16.000 barn och ungdomar i åldern 0-20 år på varje ishall i Stockholm och totalt, alla aktiva åldrar inräknade, 85.000 stockholmare per ishall. Bäst i landet är läget i Gävleborg: där finns det ”bara” 18.000 människor per ishall.

– Tittar vi i Stockholm och storstäderna så är detta inget renodlat hockeyproblem. Basketen, innebandyn, handbollen, alla har problem med att hitta lokaler, konstaterar Anders Larsson.  

Hockeyn kräver för sin del inga fashionabla hallar utan har istället utarbetat mallar som kommunerna kan ta del av, för hur man bygger billigt, klimatsmart och hållbart för isidrott för både killar och tjejer.

– Rätt använd kan en ny yta för spontanidrott med fotboll på sommaren och skridskosport på vintern bli som en kvartersgård där ungdomar samlas. En ishall eller en isyta står inte i motsats till någon annan sporthall. Problemet är att när vi pratar om nya hallar för idrott så tänker folk på Globen eller Friends Arena, men vi pratar om något helt annat. Jag ser inte ens en rink, utan bara en isbana där folk kan samlas, säger Anders Larsson.

– Folkhälsojobbet är en oerhört viktig utmaning. Mer idrott i skolan är viktigt, att få prova på att åka skridskor och skidor är en del av det svenska samhället och jag skulle önska att det blir lika viktigt som det idag är att lära sig simma.