Hoppa till huvudinnehåll

Proletären träffar David Rovics: Irländska vapenvägrare och heliga punkare

Under sommaren bor protestsångaren David Rovics i Danmark där han driver ett kafé. Det korta avståndet till Sverige gjorde att han kunde planera en turné i landet. Proletären har träffat artisten som har beskrivits som ”en reinkarnation av Phil Ochs”.

”På något konstigt sätt har jag byggt upp en stor publik i Skandinavien. Vilket är kul”, berättar David Rovics för Proletären.
Erling Bronsberg

David Rovics kan vara den samtida vänsterns mest produktiva låtskrivare. Under sina snart 25 år som artist har han släppt över 30 album och skrivit hundratals låtar. Utöver låtar, turnéer och artiklar driver han även en podcast, där han varje vecka skriver en dagsaktuell låt på ett specifikt tema.

Proletären träffar David Rovics för att prata om hans musik och den politik som präglar hans låtar.

– Min introduktion till musik kom när jag var ungefär 12 och då via antikärnvapenrörelsen. Jag åkte på olika läger där jag upptäckte att musik var ett mycket effektivt sätt för kommunikation.

– När någon sjunger träffar orden på ett helt annat sätt. De tränger igenom ett slags barriär som det skrivna ordet ibland inte klarar av. Men då gäller det samtidigt för mig som låtskrivare att inte lägga för mycket tyngd på vad jag själv tycker. Håll dig till fakta, det är mitt tips. Och plocka gärna bort så många adjektiv du kan. Det finns ett fullkomligt överflöd av adjektiv i låtar nuförtiden. Publiken är ju där för att upptäcka sina egna känslor, då ska inte jag vara där och tycka eller tänka åt dem.

Bland David Rovics låtskatt, som uppgår till flera hundra, finns två låtar som har fått ett större genomslag än andra. Den första är ”St. Patricks Battalion”, en låt om ett gäng irländska immigranter som tar värvning i den amerikanska armén under det mexikansk-amerikanska kriget. Väl nere i Mexiko ser de förödelsen som den amerikanska militären bär med sig. Då finns bara ett val: Att vända gevären och gå med i den mexikanska armén.

– Anledningen till att låten blivit så stor tror jag bottnar i att den handlar om en grupp som visar solidaritet utan att de egentligen måste. Och om vi ska analysera det utifrån en amerikansk kontext så handlar det också om en grupp vita som visar solidaritet med färgade. Jag tror att detta gjort låten så populär bland personer från Mexiko. Många européer kanske inte tänker på det, men ras är tyvärr, och har varit, en stor sak i USA. Det kommer med vår historia

”Det finns vissa människor inom vänstern som hela tiden ser sig som mer heliga än andra. Att de på något sätt är bättre.”

David Rovics har skrivit låtar sedan 20 års åldern, men det är först från 1995 och framåt som han kan lyssna på sina egna låtar och inte skämmas, eller ”cringea” som han själv uttrycker det.

– Jag fick ett uppvaknande när en kamrat till mig blev skjuten till döds. Jag var så överväldigad av känslorna att det tvingade fram en förändringsperiod. Successivt började jag istället skriva låtar som handlade om andra personers livsöden. Inte bara mina egna. Och det är viktigt för en låtskrivare. Att hitta de upplevelser som är universella för oss alla. Sorg är sorg, oavsett ålder, kön och etnicitet.

– Om jag till exempel skriver en ballad om palestinska flyktingar och deras livssituation så är det bästa jag kan göra att spela upp den för dem. Om de gråter så har jag lyckats. Man ska inte tänka som de mest extrema formerna av identitetspolitk. Jag tror att vi som människor kan relatera till varandra mer än vad vi faktiskt erkänner.

– Men avsändare och mottagare är trots allt viktiga saker att analysera. Det vill säga; det finns ämnen som jag måste närma mig med försiktighet. Ibland är det ett minfält. Om jag skriver en låt som kritiserar Iran så måste jag ha i åtanke att jag är amerikan, och att detta kan vara provocerande.

I sin ungdom lyssnade David Rovics på psykedelisk rock. Men genom band som The Greatful Dead, vars sångare Jerry Garcia spelade banjo i bluegrassbandet Old And In The Way, öppnades dörren till bluegrass och den amerikanska folkmusiken.

– Många har fått för sig att bluegrass och den södra folkmusiken på något sätt skulle härstamma från en rasistisk bakgrund, men det stämmer inte. Dessa personer bodde uppe i bergen och ägde inga plantager. De var fattiga bergsfolk och kom från arbetarklassen.

– Sen vad beträffar det här med folksångare. Under 1960-talet var det flera urbana medelklassartister som populariserade arbetarmusiken i USA. Och det var dessa som började kalla sig för folksångare. Men begreppet borde snarare tilldelas de som idag rör sig inom genrer som till exempel bluegrass och blues. Det var ju dessa personer som skrev låtarna som 60-talets musiker sen lanserade som ”folkmusik”.

– Om jag måste sätta en benämning på mig själv så är det inte folksångare. Det har blivit för urvattnat. Mot slutet av Pete Seegers karriär vägrade han också kalla sig för det. Och om urfadern för musikstilen inte ens vill kännas vid begreppet, då har det gått långt.

Den andra låten som David Rovics har blivit känd för är ”I’m a better anarchist than you”. En nidvisa om personer inom vänstern som sätter sig själv på höga hästar, där politik blivit en tävling om vem som lever den mest radikal livsstilen.

– Allt började med en spelning för några vänstermänniskor i nordöstra USA. Det tog sex timmar för mig att köra dit och sen morgonen efter; sex timmar igen. När jag tänker efter så tror jag inte ens att jag fick betalt. Hur som helst. På grund av körtiden så bad jag arrangören om att få ett eget rum med en egen säng. Det var allt jag krävde.

– När jag väl kom till spelningen hade ett rykte spridit sig om att jag var en diva och en ”borgerlig” sångare. Men de sa det aldrig till mig, rakt ut. Jag upptäckte det först när jag väl skulle gå upp på scenen. Då reste sig halva publiken och gick ut från lokalen.

– Det finns vissa människor inom vänstern som hela tiden ser sig som mer heliga än andra. Att de på något sätt är bättre och att alla deras handlingar är politiska. Personerna som jag sjunger om i låten hittar man oftast bland de svartklädda punkarna [black clad punks]. De förstör känslan. De förstör rörelsen. Och de förstör kampen. En del av dem är till och med snutar. I alla fall i USA. Det finns flera fall då det visat sig att de som varit ”bäst” på att leva vänster egentligen är infiltrerade poliser som är där för att förstöra.

– Jag tror att anledningen till att låten blivit så uppskattad är på grund av att det finns ett uppdämt tryck mot dessa personer. Min låt blev en ventil som kunde lätta lite på det här trycket. Och vad som är intressant är att de som jag sjunger om tycks uppskatta låten lika mycket som alla andra.

Den 9 augusti spelar David Rovics på Poeten På Hörnet i Malmö, tillsammans med bland andra Jan Hammarlund.