Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

Ledarkrönika: Jimmie Åkesson skiter i Sverige

Sverigedemokraterna är precis som alla andra toppolitiker mer intresserade av sin egen karriär än av att driva ett konsekvent politiskt projekt.


I förra veckan meddelade Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna ger upp de sista resterna av EU-motstånd. I en debattartikel i Aftonbladet säger han sig visserligen vara emot den överstatlighet som EU innebär och slår fast att det är svenska folket som ska avgöra hur Sverige styrs, inte byråkrater i Bryssel.

Men nu är det tydligen dags att vara pragmatiskt och försöka förändra EU inifrån. Hur Jimmie Åkesson tänker sig att detta ska gå till ger debattartikeln inga svar på.

Texten är i politisk mening väldigt lik den debattartikel Jonas Sjöstedt skrev när han inför Vänsterpartiets valkonferens föreslog att även Vänsterpartiet tonar ner EU-motståndet. Partiledarna framställer sig som ansvarsfulla och pragmatiska och lyfter fram vikten av samarbete över gränserna.

Men ”vikten av samarbete över gränserna” är vanligtvis politikersvenska för att ”inte stöta sig med den globala eliten”.

Både Sjöstedt och Åkesson är en del av det politiska etablissemang som hellre blir respekterade av sina kollegor i maktens korridorer än satsar på ett konsekvent politiskt projekt. Därför är allt förhandlingsbart och inga principer heliga.

Att skickligt spela på dessa känslor i retoriken är inte detsamma som att Åkesson och hans gäng faktiskt bryr sig mer om Sverige och svenska medborgare än de andra riksdagspartiernas toppar.

Detta är anledningen till att Vänsterpartiets riksdagsgrupp släpper fram en regering där Annie Lööf dikterar politiken och att Sverigedemokraterna, trots att de kallar sig nationalister, släpper taget om EU-motståndet så snart det blir ett hinder i den politiska karriären.

Toppolitiken, både i riksdag, regering och EU-parlament, är en ekonomisk jackpott för den enskilda. Höga politikerlöner korrumperar och gör de folkvalda mer lojala med systemet än med folket som valde dem.

Sverigedemokraternas toppar har med sin nationalism och invandringskritik effektivt utnyttjat ett fält i svensk politik som lämnades fritt när alla andra hoppade på det framrusande nyliberala tåget. Deras retorik tilltalar många av de människor som vill se ett Sverige där medborgarskapet faktiskt kommer med ett innehåll av både skyldigheter och rättigheter. Människor som lämnas vind för våg när kapitalet drar utomlands och välfärden raseras.

Men att skickligt spela på dessa känslor i retoriken är inte detsamma som att Åkesson och hans gäng faktiskt bryr sig mer om Sverige och svenska medborgare än de andra riksdagspartiernas toppar. Hade Sverigedemokraterna verkligen drivit det nationalistiska projekt de säger sig göra hade de inte släppt fram värdlandsavtalet med Nato, de hade inte varit för arbetskraftsimport och de hade inte kunnat släppa EU-motståndet.

Samtliga åtta riksdagspartier accepeterar nu i varierande grad den överstatlighet som EU innebär. Och inget av de åtta riksdagspartierna försöker stoppa den nyliberala politiken. Det motståndet måste komma underifrån.