Musik: Judas Priest med ålderstecken är fortfarande Judas Priest
Trots en väl tilltagen speltid och små tecken på trötthet, är Birminghamveteranernas senaste skiva bättre än annan ny heavy metal.
LP:n var en bra grej ändå. Förutom att den lät bra och hade en storlek som tillät konstnärliga utsvävningar på omslagen, så satte den också en gräns för hur mycket musik som fick plats på en skiva. Lite drygt tre kvart, sen var det fullt om man inte ville gå ner alltför mycket i ljudkvalitet.
På en cd-skiva kunde man få in 80 minuter, och med dagens streaminglyssnande finns ingen fysisk övre gräns.
Det är ett av få klagomål som finns på heavy metal-giganterna Judas Priests artonde studioplatta – en hel timmes speltid är helt enkelt för långt. Ett par, tre låtar hade gärna fått sorteras bort.
Eller varför inte spela snabbare? Det är nämligen det andra klagomålet – gubbarna har hållit på i nästan 50 år och små tecken på trötthet kan faktisk märkas.
När Rob Halford var tillbaka bakom mikrofonen på Angel of retribution 2005 – efter två skivor med sångaren Ripper Owens som vi alla gör bäst i att glömma – var det med en energi som inte stod 1990 års Painkiller långt efter. Men nytändningen var bara tillfällig och skivorna som kommit efter har varit stabil heavy metal, men med Judas Priest-mått bara okej.
Inte heller Firepower är någon ny Defenders of the faith eller Killing machine. Men trots ålderstecken räcker det för att Birminghamgänget ska ha släppt en av årets metalplattor. Ett Judas Priest med ålderstecken är ändå Judas Priest.