Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Krig med ”fredliga” medel dödar också människor

USA utsätter en lång rad länder för allt hårdare sanktioner. Det är en form av krig med lika förödande och dödliga följder som väpnade konflikter. Och Sverige spelar med.

USA:s president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo.
Vita Huset

Den 5 augusti undertecknade Donald Trump en presidentorder om att frysa alla tillgångar i USA som kan kopplas till Venezuelas ”regim”. Dessa tillgångar ”får inte överföras, betalas, exporteras, tas ut eller handlas med på annat sätt”, enligt beslutet.

Presidentordern går längre än så. Den riktar även hot om sanktioner mot företag från andra länder och mot andra stater som har någon form av materiellt eller ekonomiskt utbyte med Venezuelas regering. Tidningen Wall Street Journal skriver att åtgärderna liknar de som sedan tidigare riktas mot Kuba, Nordkorea, Syrien och Iran.

Två dagar efter utfärdandet av ordern stoppades ett fartyg på väg till Venezuela i Panama. Fartygets ägare fick då beskedet från sitt försäkringsbolag att det inte fick åka vidare för att leverera 25.000 ton sojaprodukter till Venezuela.

Att USA försöker strypa andra länders ekonomier är inget nytt. Det mest kända exemplet i vår tid är sanktionerna mot Irak 1990-2003. Då lyckades USA med stöd av bland andra Storbritannien driva igenom ett sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd, och varje försök att riva upp beslutet blockerades av nämnda länder.

Effekterna för den irakiska befolkningen blev fasansfulla. 1995 rapporterade FN:s livsmedelsorgan FAO att 567.000 irakiska barn under fem år hade dött till följd av sanktionerna. Det nästan ofattbart höga antalet offer tvingade även etablissemanget i USA att uppmärksamma frågan.

I en sedermera ökänd intervju i CBS-programmet 60 Minutes den 12 maj 1996 fick USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albright frågor om situationen i Irak.

”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Det är alltså fler barn än som dog i Hiroshima. Tycker ni att det är värt priset?” undrade programledaren. ”Jag tycker att det är ett svårt val. Men priset, vi tycker att det är värt priset”, svarade Albright.

Senare tog hon tillbaka uttalandet, förklarade att det var en idiotisk sak att säga och att ”inget betyder mer än oskyldiga civilas liv”. Men Albright stod fast vid att sanktionerna var en rättfärdig metod att använda mot ett land vars ledare USA ville bestraffa.

Och vad som är ännu viktigare är att Albright, när hon året därpå tog över som utrikesminister under president Bill Clinton, höll fast vid sanktionspolitiken – trots att hon visste att den varje dag kostade irakiska barn livet.

Den upptrappning som skett under Trumps tid i Vita huset är farlig. På sikt riskerar vi nya tragedier i klass med vad som hände Irak på 1990-talet.

Sanktioner är idag, tjugo år senare, än mer frekvent förekommande i USA:s och dess västliga allierades försök att pressa andra länder till underkastelse eller tvinga fram regimskiften. Effekterna riskerar att bli lika förödande som de blev för det irakiska folket.

De länder som nämns av Wall Street Journal – Kuba, Nordkorea, Syrien och Iran – är alla hårt drabbade.

”USA ökar sina piratdåd mot Kubas ekonomi. De genomför illegala aktioner genom att förfölja fartyg och hotar sjöfart och rederier, försäkringsbolag och regeringar. Allt för att hindra att bränsle når ön”, förklarade Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez i samma veva som Trump utfärdade sin presidentorder mot Venezuela, Kubas främsta leverantör av olja.

Iran, som själv är en av världens främsta oljeproducenter, lider inte av bränslebrist. Däremot utgör USA:s sanktioner ett hinder när omvärlden ska handla med Iran. Nyhetsbyrån AP rapporterade den 30 juli att det i Iran råder allvarlig brist på vissa mediciner, och de som finns tillgängliga är dyra.

Också biståndsorganisationer drabbas när åtgärderna riktas mot det internationella banksystemet. Norska flyktingrådet (NRC) förklarade i ett pressmeddelande den 5 augusti att deras hjälparbete på plats i Iran hotas.

”Humanitära organisationer lamslås av politiskt motiverade sanktioner, som drabbar de fattigaste. Vi har i ett helt år försökt hitta banker som kan och är villiga att överföra pengar från givare till vårt arbete för afghanska flyktingar och katastrofoffer i Iran, men hindren är oöverstigliga”, sade NRC:s generalsekreterare Jan Egeland.

Under slutet av 1990-talet, när barnadödligheten i Irak sköt i höjden, fanns röster som högljutt protesterade mot det pågående kriget med fredliga medel. Denis Halliday, vice generalsekreterare i FN och chef för dess humanitära program i Irak, avgick 1998 i protest mot sanktionerna. Han menade att de lett till ett folkmord, och han slog fast att det inte fanns något stöd i internationell rätt för denna kollektiva bestraffning av det irakiska folket.

I dag är det betydligt tystare. Svenska medier och politiker blundar för kopplingen mellan invånarnas umbäranden och att deras länder inte kan använda internationella banksystem eller får fartyg stoppade, och utrikesminister Margot Wallström står vanligtvis bakom de USA-initierade sanktionerna.

Den upptrappning som skett under Trumps tid i Vita huset är farlig. På sikt riskerar vi nya tragedier i klass med vad som hände Irak på 1990-talet. För de nämnda sanktionerna är en form krig – som i värsta fall leder till folkmord – och något som varje antiimperialist, fredsvän och humanist borde höja sin röst mot.