Kommentar: Labours högersväng gick rakt ner i diket

Sedan drygt ett år tillbaka är Keir Starmer det brittiska labourpartiets ledare. Inför att han valdes till partiledare försökte han framställa sig som en mittenkandidat som varken var höger eller vänster. Som inte skulle skrämma bort väljare, likt hans företrädare, den farlige Jeremy Corbyn, som ansågs vara alldeles för vänster för att kunna vinna några val.

Och kan man tänka sig: efter att Labour i förra veckans lokalval tappade klassiska fästen i norra England – samtidigt som walesiska Labour, som leds av Corbyns gamla kompis, socialisten Mark Drakeford, får fortsatt förtroende att leda det walesiska självstyret – menar Keir Starmer fortfarande att det inte har något med höger och vänster att göra.

Precis som att det inte varit en skarp högersväng när Starmer och hans gäng tystnat om alla de krav som gjorde att Labour helt otippat var nära att få regeringsmakten i parlamentsvalet 2017. Då gick partiet till val på ett tydligt rättviseprogram, som inkluderade återförstatligande av järnvägen och energibolagen, höjd skatt för de rika, slopade universitetsavgifter och ett slut på de otryggaste anställningarna, så kallade nolltimmarskontrakt.

Och. Mycket viktigt: Fortfarande lovade Corbyn och Labour att man skulle respektera resultatet i brexitomröstningen året innan.

När Labour och Corbyn förlorade valet 2019 var det också på den frågan. Då hade partiet svängt och öppnat för en andra folkomröstning, för att stanna i EU. Corbyn kom på kollisionskurs med majoriteten av sina arbetarklassväljare utanför London och förlorade följdriktigt valet när Boris Johnsons konservativa toryparti bröt igenom Labours ”röda mur” i norra England.

Keir Starmer var i högsta grad medansvarig för även den förlusten. Som skuggminister för brexit lobbade han för självmordspolitiken att släppa löftet att respektera folkomröstningen. Corbyn, som vek sig för partihögern i ledningen och i parlamentsgruppen, och inte klarade av att stå emot demoniseringskampanjen mot honom, avgick efter valet.

Sedan dess har Starmer lett en utrensningskampanj av palestinavänner i partiet (”antisemiter” som det heter när Israellobbyn får sätta agendan) och gjort allt för att partiet inte längre ska förknippas med gamla socialister och fredsvänner som Corbyn. 

I februari i år läckte en intern kommunikationstrategi ut som bland annat föreskrev att partiet skulle undvika den klassiska röda färgen och istället använda Storbritanniens flagga, det brittiska imperiets bloddränkta Union Jack, som fond i utåtriktade sammanhang. Labourföreträdarna skulle framstå som mer ”patriotiska”, klä sig väl och särskilt rikta sig till den brittiska imperialismens krigsveteraner.

Hur gick det nu då för Starmers så ”valbara” partihöger? Som har som sitt enda argument att man till skillnad från vänstern påstår sig kunna göra just det, vinna val. 

Först ut förra veckan var ett fyllnadsval i Hartlepool till det nationella parlamentet, som drog blickarna åt sig eftersom Labour alltid tagit hem det sedan valkretsen bildades 1974. Nu vann istället den konservativa kandidaten platsen i Westminster med 52 procent av rösterna.

Reaktionen från delar av partihögern var ändå att det fortfarande skulle vara Corbyns fel. Den korruptionsbefläckade Peter Mandelson, som var minister i Tony Blairs New Labour, skyllde på att skuggan från Corbyn kommer ta ännu längre tid att göra sig av med. Mandelson ledde för övrigt Labours valkampanj 2010, när partiet fick 29 procent, sitt sämsta resultat någonsin.

En nyktrare analys kom från John McDonnell, som var Corbyns skuggfinansminister, som anklagar Starmer för att ha skickat ut de valkampanjande gräsrotsaktivisterna nakna, utan någon politik för att få folk att vilja rösta på Labour.

I lokalvalen straffades partiet återigen i de norra delarna av England. I gruvdistriktet Durham, som Labour styrt med egen majoritet sedan 1925, tappade partiet hela 21 platser och därmed den egna majoriteten. Extra symboliskt eftersom Durham var det allra första council i Storbritannien som arbetarpartiet vann 1919.

Det är inte bara gamla gruvarbetare som överger Labour. En grupp palestinska medlemmar har flera gånger skrivit till partiledningen om att de är oroade över att ha allt svårare att få stöd för partiet, inte bara bland palestinier utan även bland svarta och andra minoriteter, efter avslöjanden om rasistiska kommentarer i partitoppen och partiets avståndstagande från palestiniernas hopplösa situation.

I oktober förra året ska Keir Starmer ha blivit rasande när parlamentsledamoten Stephen Kinnock i en debatt i underhuset sade att Israels agerande är att likställa med att profitera på brottsliga inkomster. Enligt Times of Israel ska Starmers skuggutrikesminister Lisa Nandy försäkrat sina vänner i Jewish Leadership Council att Kinnock fick en ordentlig utskällning av Starmer och henne själv, efter att han förordat en bojkott av alla produkter som kommer från bosättningar i de ockuperade områdena.