Hoppa till huvudinnehåll

Efter tsunamin i Sulawesi: Larmsystem ur funktion – av ekonomiska skäl

Efter jordbävningen och tsunamin utanför ön Sulawesi i Indonesien rapporteras om över 2000 döda och tusentals som ännu saknas. Skadorna hade kanske kunnat vara mindre om det inte vore för att bojarna med tsunamidektetorer av ekonomiska skäl varit ur bruk sedan 2012.

Förstörelse efter tsunamin som drabbade den indonesiska ön Sulawesi i slutet av september.

Förtvivlade skrik och rop på hjälp, förkrossade själar som söker efter släktingar, grannar eller vänner begravda under bråte av plåt tegel trä, husgeråd, kläder och lera.

Vi har sett det förut, och vi kommer att få uppleva det igen. När naturen släpper sina destruktiva krafter vållar den fruktansvärda förödelser, som är så kostsamma att återställa och som orsakar så mycket smärta och trauman.

Den 28 september drabbades den indonesiska ön Sulawesi av en jordbävning motsvarande 7,2 på Richterskalan, följd av en sex meter hög tsunami och vågor av flytande sand. Flera hundratusen människor blev hemlösa, över 2000 har dött och tusentals saknas fortfarande.

Står vi maktlösa inför naturens krafter? Inte riktigt så, men då måste lärdomen från de många katastrofer som varit det senaste århundradet, användas.

Indonesien ligger i ett område av vulkanisk aktivitet runt Stilla Havet kallad Eldringen, där 80 procent av jordens större jordbävningar sker.

Även Japan, där 10 procent av världens dokumenterade jordbävningar inträffar, ligger i Eldringen. Efter jordbävningen i Tokyo 1923 då nästan 100000 människor miste livet och 45000 begravdes i rasmassorna började Japan utveckla sin katastrofberedskap. Så rustas till exempel japanska nybyggen med stötdämpning och tegelbyggnader är förbjudna eftersom byggnader av sten eller tegel visat sig vara särskilt känsliga för vibrationer.

Efter jordbävningen och tsunamin som drabbade norra (Aceh-provinsen) och östra Sumatra 2004 installerades ett varningssystem över hela Indonesien med 22 bojar med sensorer som sände data om vattnets höjd och hastighet var femtonde minut. Men enligt talespersonen för Indonesiens katastrofberedskaps-myndighet (BNPB) har ingen av bojarnas sensorer fungerat sedan 2012.

En prototyp på nya sensorer, som skulle ha sänt data varannan till var tredje minut, har testats men på ett sammanträde med ansvariga myndigheter en vecka innan katastrofen på Sulawesi beslöts att bojarna inte skulle bytas ut – det fanns inga pengar.

Ett fungerande varningssystem är viktigt men lika viktigt är att det finns en beredskap för evakuering och snabba räddningsinsatser. Indonesien är ett stort örike men flyg- och båttransportsystemet har inte förberetts för transport av stora mängder förnödenheter och tusentals nödställda. Hjälpen måste komma från utlandet.

Vittnen berättar att rop på hjälp hördes inifrån rasmassorna. Ingen utrustning fanns för att lyfta bort dessa. Desperata försök med mankraft gav klent resultat, ropen tystnade gradvis. När äntligen räddningen kom var det för sent.

Indonesien är inget fattigt land resursmässig. Den vulkaniska jorden är fruktbar. I jordens inre finns olja, gas, nickel, guld, silver och koppar. Största andelen av dessa tillgångar har sålts för exploatering främst till utländska storbolag en liten andel till statliga bolag och en ännu mindre andel till indonesiska kapitalister. De två sista kategorierna är helt underordnade imperialismens intressen.

Jordbävningens offer i Sulawesi får ris, snabbnudlar och en madrass att ligga på medan Indonesien och ön Bali 8-14 oktober var värd för IMF:s och Världsbankens årliga möte. Medlemsländernas 20.000 delegater möts under luxuösa förhållanden under skydd av militär och säkerhetsvakter.

Mötet väckte protester från såväl oppositionspolitiker som folkliga och politiska organisationer. De anser att de hundratals miljoner dollar som arrangemanget kostar borde användas för återuppbyggnaden efter jordbävningen.

Fakta

IMF och Indonesien

För många Indoneser är Världsbanken och framförallt IMF ett rött skynke. Efter den asiatiska finanskrisen 1997 beviljade IMF 1998 ett nödlån till Indonesien på 40 miljarder dollar varav 30 miljarder i form av en garanti för att skydda utländska handels och finansiella transaktioner. IMF styrde landets ekonomiska politik genom de återstående 10 miljarder som staten fick använda.

Sociala satsningar blev närmast bannlysta. Så upphörde till exempel subventionerna på basvaror för folket såsom ris, ägg, majs, matolja och bensin vilket ledde till folkliga protester. Beslut som stred mot IMF:s folkfientliga politik straffades med att låneutbetalningar drogs in. IMF:s styrning av Indonesiens ekonomi fortsätter än.

Mötet på Bali gick under namnet ”From billions to trillions”, från miljarder till biljoner. Många projekt som Världsbanken har haft prisades på mötet som framgångsrika, nya projekt planerades och miljarder i lån delades ut.

Vilka käcka projekt kan vi vänta oss för Indonesien? Medbestämmande är populärt nu, det är demokratiskt. Kostnaderna blir ofta lägre för staten vilket är en fördel. På Världsbankens hemsida beskrivs ett sådant projekt. I en ort i norra Sumatra har folk efter tsunamin i demokratisk anda fått material för att bygga sig ett nytt hus.

En filmsnutt på Världsbankens hemsida låter en man förklara hur tillfredsställande det är att bygga sitt eget hus. ”Mycket trevligare än att bara få en nyckel och flytta in i ett färdigbyggt”.

Projektmakarna anser även att detta arbete är en form av traumabearbetning. Husen byggs i tegel och de som bygger dem är inte murare till yrket, utan lantarbetare eller småhandlare som snabbt lärt sig att mura för att bygga sitt hus.

Vad händer när nästa jordbävning kommer?