Hoppa till huvudinnehåll
Av
Förskollärare

Krönika: Lika rättigheter – och skyldigheter

Så länge vi inte talar om problemen med segregation är det brunhögern som får ytterligare jordmån att växa i.


Internationell solidaritet går som en röd tråd genom hela arbetarrörelsens historia och så även genom mitt 55-åriga politiska liv.

Precis som arbetarrörelsen historiskt är jag ingen förespråkare för fri invandring och öppna gränser. Det är inte rimligt att dränera utvecklingsländerna på arbetskraft och progressiva människor som tar kampen för social och ekonomisk rättvisa.  

Jag vill också som svensk progressiv människa kunna ta mig rätten att ifrågasätta och kritisera vedervärdiga seder och bruk som förs hit till Sverige av människor från andra länder. Jag tänker på det hedersrelaterade förtrycket där mänskliga rättigheter för kvinnor och barn inte respekteras.

Jag ifrågasätter om det är rimligt att man för statliga skattepengar kan resa till Saudiarabien och studera islam eller att statliga och kommunala bidrag betalas ut till sammankomster där salafister föreläser. Jag är orolig över de radikala och extrema våldsbejakande miljöerna som växer runt om i våra förorter.

Vi ser segregerade förorter men vi får också ta del av hopp, kraft och vilja till integration. Till detta har samhället skyldighet att bidra med vissa förutsättningar men utan en omvänd skyldighet och ett personligt ansvar lär vi inte komma framåt.

Jag tar mig också rätten att tala om de svårigheter vi ser i en hög arbetslöshet, låg utbildningsnivå och höga ohälsotal i dessa segregerade områden.

Vi ser människor som bott i Sverige länge och som trots svenskspråksundervisning fortfarande inte talar svenska. Här finns människor som fått möjligheter till flera utbildningar men som fortfarande är kvar i lång arbetslöshet. 

Vi ser segregerade förorter men vi får också ta del av hopp, kraft och vilja till integration. Till detta har samhället skyldighet att bidra med vissa förutsättningar men utan en omvänd skyldighet och ett personligt ansvar lär vi inte komma framåt.

Varför är då ”vänstern” så rädd och tiger i dessa frågor? Jag vägrar att låta mig bli kallad rasist för att jag vågar tala om problemen. Jag vet att så länge vi inte vågar tala om detta är det bara den bruna ärkereaktionära högern med Sverigedemokraterna i spetsen som får ytterligare jordmån att växa i. 

Sverige ska vara ett land som ger stöd till organisationer och befrielserörelser som kämpar för en rättvisare värld och länder fria från utsugning och förtryck. Sverige ska stödja länder där människor valt nya progressiva regeringar med hopp om ett värdigt liv.

Sverige ska självklart också ta emot människor som flyr krig och förtryck och ge dem möjligheten att på ett organiserat sätt söka asyl och få stanna i Sverige med samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare.

Men då måste vi våga tala om problemen och om hur vi vill lösa dem, och inte lämna frågan åt Sverigedemokraterna.