För Lill-Babs var varje föreställning lika viktig

När jag fick reda på att jag skulle jobba med Barbro Lill-Babs Svensson en kort period i slutet av 2016 blev jag lite sådär extra glad och försökte förstå varför jag blev det. Varför bar jag på en känsla av att tycka om henne, utan att faktiskt ha en särskilt stark relation till hennes konstnärliga gärning?

Hon hade väl helt enkelt alltid bara funnits där, som en självklar liten del av den svenska folksjälen. På den första repdagen blev jag inte ens överraskad över att hon var precis sådan som jag trodde – vänlig, varm och genuin. 

Hon var 78 år när vi spelade ihop och stapplade varje kväll ner för trapporna från logen våningen över under glada samtal, ställde sig redo för sin entré, försökte hosta bort sin ordentliga förkylning och klev in och… öste utav bara helvete. För henne var varje föreställning lika viktig, varje publik och varje person i publiken och varje kollega på eller bakom scen lika viktig för helheten. Jag beundrade och respekterade henne djupt för det och gör det fortfarande.

Varje kväll när vi med en 78-årings hastighet gick ner för den där trappan så stannade hon vid ett fönster. Det tog några föreställningar innan jag märkte varför. Hon vinkade till en familj på andra sidan innergården som råkat märka att Lill-Babs varje kväll gick förbi vid ungefär samma tid.

”Jag måste köpa blommor till dem, tänk att de vinkar till mig varje kväll!” utbrast hon näst sista gången vi precis skulle göra entré. Jag tänker nu att det sammanfattar henne ganska fint, den där inställningen hon hade till sina medmänniskor och till livet.

Nu är hon död och hade jag trott på ett himmelrike så vet jag några där som hon hade haft kul med. Men jag kommer sakna henne här på jorden. Jag och många med mig.

Vila i frid, Barbro.