Morran och Tobias i Täby

De senaste åren har vi på tv, sedermera på bio, sett farsen Morran och Tobias. Mamma Morran (Johan Rheborg med risig peruk, uppstoppad på magen och med jättebehå) försöker med socialtjänstens bistånd och med växlande framgång sammanbo med den snart 30-årige sonen Tobias (Robert Gustafsson) – som har autism, hjärnskada och ADHD plus fler bokstäver – i en rivningsfärdig villa i ett nerslitet sommarstugeområde.

Denna komiska (!) skildring av svensk socialgrupp 4+ är i bästa fall inspirerad av Ettore Scolas storartade film om människorna på en italiensk soptipp, ”Fula, skitiga och elaka” (på svenska dukar först 1989).

Det som förenar filmerna är att de är gjorda av folk som innerst inne sympatiserar med sina ganska oaptitliga och ohygieniska huvudpersoner och till exempel låter oss uppfatta att Tobias, när han kallar sin mor för omväxlande fetto, hjärndöd och värdelös, ändå håller henne högst av människor. Deras lojalitet med varandra är rörande och bergfast.

Den produktive Jonas Gardell har i sin och regissören Simon Kaijsers aktuella miniserie ”De dagar som blommorna blommar” gjort anspråk på att gestalta vad som egentligen hänt med och i Sverige under Gardells livstid. Samma kreatörer har med liknande ambitioner gjort ”De halvt dolda” och den av media hyllade serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. 

”De dagar som blommorna blommar” skildrar människorna i en burgen medelklassförort (Gardells hemort Täby?). Här märker man föga av försonande drag. Figurerna i hans övre medelklassamhälle klarar med glans av att vara mer elaka och hjälplösa än Tobias och Morran – fast utan medicinska och sociala förmildrande omständigheter.

I synnerhet gäller det de manliga gestalterna – sällan har man sett en så komplett samling ansvarslösa, lögnaktiga, fega syltryggar som här.

Även när Gardell förklarar att hans romaner eller draman inte är självbiografiska, och tillskriver olika drag och episoder olika personer, så har han uppenbarligen mycket svårt att lämna sin egen biografi. 

I serien får vi följa familjerna Munksås, Törnblad och Elofsson från 1970-talets slut fram till nutid. (Det är inte lätt – personlistan är lika lång som i Bröderna Karamazov och gestalterna åldras fyrtio år under tiden.) 

Genom att dubbelexponera Täbybarnens barndomstrauman mot deras vuxna felsteg anses de senare få sin förklaring.

Vad som i övrigt hänt dem inom ekonomi, politik och samhälle, och till exempel vad de försörjer sig på, anses dramaturgiskt ointressant – utom hos Benny som blivit dramatiker, förstås. Och förutom att bilarna har bytt modell och mobiltelefonerna blivit legio. 

Gardells text är svart, pretentiös och predikande. ”Det handlar om livets oändliga skörhet”, säger han själv. Var och en har sitt eget helvete, och räcker detta inte till, så hjälper den kristet-judiska guden till – den som teologie dubble hedersdoktorn Gardell tror, eller inte tror på, allt efter behov.  

Till slut är det ändå Han som i varje stund för bok över våra aktiviteter och till slut utdömer vårt straff. I Jobs bok (och i bröderna Coens ”A serious man”) sker detta genom en fruktansvärd stormvind – i Gardells serie genom den höststorm som orsakade Estoniakatastrofen den 28 september 1994.

Det enda som saknas är torkan och skogsbränderna och granbarksbaggarna 2018. Kanske påbackas Hans straff i en nyupplaga?

Den kulturkonsumerande svenska medelklassen måste vara hemfallen åt masochism. På annat sätt kan man knappast förklara Jonas Gardells kultstatus som uttolkare av vår samtid. Att livet är bräckligt och ändligt har vi under årtusenden haft klart för oss, utan att det hjälpt oss – dessutom gäller det snarast mindre än någonsin, i synnerhet för folk i Täby.

Låt oss, i den mån vi funderar över vår existens, hellre begrunda vad en annan dramatiker, Bertolt Brecht ungefär sa: ”Om vi levde evinnerligen skulle vi förändra mycket. Men vi lever inte evinnerligen, och mycket förblir detsamma.”