Hoppa till huvudinnehåll
Av
Pensionerad pappersarbetare

Krönika: När det var coolt att vara sosse

Vi sköter redan allt i samhället, vi behöver inte den lilla tärande grupp privata ägare som enbart tillägnar sig det överskott vi skapar.


På första maj kom en ung man fram till mig och frågade: Vill du ha revolution?

Man blir ju litet ställd, men det visade sig att han sålde en tidning som hette Revolution, så jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Naturligtvis vill jag ha revolution, men går inte omkring med några vassa one-liners i beredskap. Kunde ha sagt som vilken politiker som helst: Jag är glad att du ställde frågan.

För det är jag, glad alltså. För några månader sedan bildade Daniel Suhonen och några andra en slags fraktion inom socialdemokratin som de kallar Reformisterna. När antikvariatet Mingus ägare Jan Danielsson och jag diskuterade detta, tyckte jag att de gör väl ingen större skada. 

Det blir en diskussionsklubb för vänstersossar, som när en dröm att vrida tillbaka partiet till – ja, vadå? 

När jag fick frågan om revolution så tvingades jag omformulera inställningen till Reformisterna. Vad de gör är faktiskt att hålla liv i illusionen att det skulle vara möjligt att vrida klockan tillbaka.

Jag tror de drömmer om tiden runt 1970, då socialdemokratin var som starkast, med över 50 procent av rösterna i valet 1968. Palme tog över efter Erlander och reformerna avlöste varandra: längre semestrar, utbyggd barnomsorg, förbättrat anställningsskydd, miljonprogrammet, medbestämmande, you name it!

Vad Reformisterna glömmer är att socialdemokratin, med all sin toppstyrning och byråkrati, fortfarande var ett arbetarparti, buret av det stora LO-kollektivet. Det fanns ministrar och kommunalpolitiker som själva hade bakgrund i arbetarklassen. Politikerna var ännu inte helt avskilda från folket genom fantasilöner och privilegier.

Vad som hänt sedan dess är att socialdemokratin i rask takt blivit ett marknadsliberalt parti med enda ambition att förvalta det bestående samhället. Basen i arbetarklassen krymper hela tiden och årets makabra uppgörelser med två högerpartier har förvandlat alla drömmar om förändring till just illusioner.

Arbetarklassen finns däremot kvar och är nog större än någonsin, även om sammansättningen ändrats. Poängen med att ställa frågan om revolution är att den är mer möjlig än någonsin tidigare.

I den industriella produktionen har arbetare i och med datoriseringen tagit över stora delar av teknikernas arbetsuppgifter, på sjukhus och skolor administrerar personalen hela verksamheten.

Ja, se er omkring! Vi sköter redan allt i samhället, vi behöver inte den lilla tärande grupp privata ägare som enbart tillägnar sig det överskott vi skapar.

Reformisterna blir i ljuset av detta patetiska.

I det demonstrationståg jag gick i hade några unga kvinnor fattat frågan mycket bättre än Suhonens gäng. På deras banderoll stod det nämligen: ”Vi var sossar när det var coolt att vara sosse – 1903”.