Hoppa till huvudinnehåll

Nej, Sandro Scocco har inte blivit kommunist – V har blivit socialdemokrater

Vad innebär egentligen Vänsterpartiets ”nya ekonomiska politik”? Nationalekonomen Bertil Kilner skriver om ett parti som lämnat både antikapitalism och socialism bakom sig.

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar och ekonomisk-politiske talesperson Sandro Scocco.
Montage: Proletären

Vänsterpartiet har i olika medier tagit till orda för att kräva en ändrad ekonomisk politik. Det kommer från ett parti som sitter i riksdagen och som tillsammans med två andra partier i praktiken utgör det parlamentariska underlaget för S-MP-regeringen.

Vänsterpartiet kallar sig dessutom i sitt program för socialistiskt. Därför är det naturligtvis intressant att ta del av vad partiet har att säga och föreslå angående den ekonomiska politiken.

Talespersoner för Vänsterpartiet är i detta sammanhang den nya ordföranden Nooshi Dadgostar, partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson samt Sandro Scocco. Den sistnämnde anställdes i december förra året som Vänsterpartiets chefekonom. Tidigare var han en klart socialdemokratisk LO-ekonom. Har han ändrat uppfattning? Knappast, ska det visa sig.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (21/3) ger de tre en bild av läget: låg ekonomisk tillväxt, låg investeringsnivå, hög arbetslöshet och stora ekonomiska och sociala klyftor. En invändningsfri beskrivning.

Samtidigt begår vänsterpartisterna självkritik (och ger sina kritiker rätt): Vänsterpartiet har enögt bekymrat sig om en rättfärdig fördelning av samhällets produktionsresultat och inte ägnat själva produktionsresultatet någon särskild uppmärksamhet.

Nu skall det bli ändring. Vänsterpartiet föreslår för en ”hållbar tillväxt” tre saker: Ökade statliga regleringar och investeringar, särskilt för klimatsmart produktion; ett kunskapslyft på alla nivåer inom undervisningen för höjd produktivitet och ökad konkurrenskraft (!) inom näringslivet; samt en stärkt position för lönearbetare (”löntagare”), det vill säga bibehållande av Las. 

Vad är då, enligt Vänsterpartiet, orsaken till den stagnerande tillväxten, de växande sociala och ekonomiska klyftorna, klimatförstöringen och attackerna mot lönearbetarna? Sammanfattningsvis: nyliberalismen. Men, säger Vänsterpartiet, nyliberalismen har nu misslyckats.

Har den det? Ja, arbetslösheten har ökat, företagens vinster har ökat, klyftorna har vidgats enormt. Ett litet fåtal superrika äger lika mycket som halva jordens befolkning och så vidare.

Men detta är inget misslyckande – detta är vad som avsågs med införandet av de nyliberala dogmerna.

Att borgerliga ekonomer och politiker i propagandasyfte, för att göra nyliberalismen politiskt möjlig, påstod att ekonomin skulle bli effektivare, välståndet öka etcetera, var inget annat än just tom propaganda, som de själva inte trodde på och inte heller var intresserade av.

De ville ha ökad lönsamhet i företagen och ökade inkomster och förmögenheter för sig själva. (Det vill säga motverka det som marxister kallar för profitkvotens fallande tendens, och som i borgerlig nationalekonomi kallas för lagen om den marginellt avtagande avkastningen.)

Förutom i debattartikeln i DN torgförs Vänsterpartiets ekonomiska reformförslag också i Flamman (”oberoende socialistisk”, står nära Vänsterpartiet (24/3)), i en intervju med Vänsterpartiets nye chefekonom Sandro Scocco.

Tidningen frågar Scocco hur den nya ekonomiska politiken stämmer med partiprogrammets formulering om att ”ägandet i sig måste övergå till gemensamma former” – det vill säga socialism. Scocco svarar att frågor om partiprogrammet måste tidningen ställa till en förtroendevald – själv är han ju tjänsteman i partiet!

”Mitt uppdrag är att få ihop en ekonomisk politik som fungerar i den verklighet vi har idag”, säger han. Är Scocco inte medlem i Vänsterpartiet?

Den verklighet vi har i dag är kapitalism – monopolkapitalism. Men lika frånvarande som kritik mot kapitalismen är i Vänsterpartiets ekonomiprogram, lika frånvarande är ett socialistiskt perspektiv – trots att partiet i sitt program kallar sig socialistiskt.

Detta föranleder Flamman i ovan nämnda intervju att fråga Sandro Scocco om vad som egentligen särskiljer Vänsterpartiets nya ekonomiska politik från Socialdemokraternas politik?

Svaret från Sandro Scocco: ”Det som verkligen skiljer dem åt är att Socialdemokraterna inte har gjort detta på ganska länge. De lade om sin politik på 90-talet och övergav full sysselsättning för inflationsbekämpning.”

Det stämmer naturligtvis – men visar också att Vänsterpartiets nya ekonomiska politik är gammal socialdemokratisk politik.

Högerdårpippin Rebecca Weidmo Uvell hävdar på sin blogg att Sandro Scoccos anställning som chefekonom hos Vänsterpartiet visar att han är kommunist (vilket hon naturligtvis vetat länge). I själva verket är det tvärtom: Det visar att Vänsterpartiet numera är ett socialdemokratiskt parti.

Tillbakablickandet på tidigare socialdemokratisk politik understryks också i SR Ekots lördagsintervju med Nooshi Dadgostar (10/10, 2020), där hon lovordar de tidigare statliga ingripandena som ledde till världsledande svenska företag inom till exempel medicin-, tele- och teknikindustrierna.

Vad varken Nooshi Dadgostar eller Sandro Scocco verkar ha insett är att villkoren för särskilt den svenska kapitalismen på 1950- och 1960-talen var helt andra än villkoren för kapitalismen idag. Det fanns en anledning till att Socialdemokraterna ändrade ekonomisk politik: kapitalismen krävde det.

Den nya ekonomiska politik som Vänsterpartiet nu för till torgs – hur sympatisk den än kan låta – kommer inte att förverkligas. Den ryms inte inom den kapitalistiska ekonomin. Och kapitalismen verkar Vänsterpartiet inte vilja avskaffa. Bara dess avart, nyliberalismen. En nyliberalism som blivit en integrerad del av dagens kapitalism.