Hoppa till huvudinnehåll

Norrland – en lönsam skräpyta

Två böcker tar sig an landsbygdsfrågan på olika men kompletterande vis. Po Tidholms Läget i landet och Mats Jonssons Nya Norrland.

Eftersom knappt tio procent av väljarna bor i Norrland kan politikerna helt strunta i halva Sverige, trots att stora delar av landets rikedom uppstår här.
Wikimedia Commons

”Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd. Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.”

Orden är ekonomen Kjell A Nordströms, och det han beskriver är Sveriges ”skräpytor”. Han exemplifierar med Värmland och Gotland, men det han pratar om är egentligen hela Sveriges landsbygd – allt som inte är Stockholm, Göteborg och Malmö. I hans framtidsscenario kommer Sverige bestå av de tre storstäderna och ett antal universitetsstäder. 

Var han tänkt sig att den värdeskapande produktionen ska ske är oklart. 

Frågan om landsbygden – och mer specifikt Norrland – behandlas i två väldigt olika böcker som kom ut i höstas. Journalisten Po Tidholms ”lilla bruna” Läget i landet och Mats Jonssons serieroman Nya Norrland. 


Men vi börjar med en definition av ordet landsbygd. Enligt NE är landsbygd ”område med ringa tätortsbebyggelse” eller ”hela den del av ett land som ligger utanför (de större) tätorterna”. Säg glesbygd, om du tycker det låter bättre. 

I sin självbiografiska serieroman tecknar Mats Jonsson Bollstabruks historia. Genom att kontrastera barndomens levande samhälle med ett återbesök i vuxen ålder blir förändringen oerhört påtaglig. Nu präglas den lilla orten i Kramfors kommun av igenbommade butiker, nedlagda verksamheter och samhällsservice med begränsade – om några – öppettider. 

Detta är ju inte unikt för Norrland utan kan ses i landsbygdskommuner runtom i Sverige, och främst i orterna som inte är centralort i kommunen. När regioner och kommuner sedan EU-inträdet fick ta ansvar för sin egen tillväxt – och på så sätt konkurrera med andra regioner och kommuner – var det de centrala orterna som gynnades. 

Mats Jonsson gör en exposé över Ådalens historia ända fram till att han själv – som så många andra unga – lämnar bygden för staden. I detta fallet Stockholm.

Det är en ojämn bok. När den är bra är den både lärorik och gripande, men den blir också för lång. De 260 sidorna hade kunnat skäras ner med i alla fall 200 sidor och ändå få sagt det författaren vill ha sagt. För det är mycket han vill berätta, och det mesta är högst relevant. 

Mer lättläst är Po Tidholms i omfånget tunna men sett till innehållet välfyllda essäbok med undertiteln ”89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror”. 

Båda böckerna tar upp hur det svenska skattesystemet döljer var värden skapas, och får närande kommuner att framstå som tärande.

På landsbygden finns arbetsplatser som enligt Jonsson kännetecknas av 1: hög grad av automatisering; 2: de är råvaruintensiva; 3: investeringar leder ofta till färre anställda; och 4: de anses som ointressanta. I Stockholm finns arbetsplatser inom den så kallade nya ekonomin, till exempel Klarna, Izettle och Spotify. Dessa kännetecknas av 1: de är arbetskraftsintensiva; 2: investeringar leder till fler anställda; och 3: de ses som intressanta. 

Eftersom bolagsskatten är statlig kommer vinsterna från tillverkning och förädling på landsbygden statskassan till godo. Det som kommer kommunen till godo är inkomstskatten på de anställdas löner. Jonsson beskriver det såhär: ”Bollstasågen och tv-spelsjätten Dice är likvärdiga till omsättning, men Stockholms skatteunderlag för Dices anställda är 435 miljoner, medan Kramfors dito för sågen är cirka 40 miljoner”. 

För att i alla fall upprätthålla den kommunala service som kommunallagen kräver, måste alltså landsbygdskommunerna ta ut en högre skatt av sina invånare. Tidholm exemplifierar med att en sjuksköterska i lappländska Vilhelmina årligen betalar 13000 kronor mer i skatt än en sköterska med samma lön i Stockholm, ”samtidigt som Dagens Nyheters ledarsida går i spinn över en höjning av skatten för höginkomsttagare på 200 kronor om året.” 

Det är en dyster bild som målas upp av Norrland och den svenska landsbygden i de båda böckerna.

Jonsson har tänkt ut ett förslag för omfördelning där de stora företagen ska betala en promille av sin omsättning till lokala föreningar och företag. Med ett sådant förslag missar han dock att det inte är en brist i det kapitalistiska systemet som gör att landsbygden utarmas – det är kapitalismen själv. Utvecklingen kan bara stoppas genom klasskamp, inte genom välformulerade och genomtänkta reformförslag.

Tidholm bidrar inte med några förslag på lösningar, utan nöjer sig med att analysera och formulera problemen. Han konstaterar kallt att med det svenska valsystemet är det fullt möjligt för politikerna att skita i hela Norrland, eftersom knappt tio procent av väljarna bor där. ”Marknaden vill vara i staden för att det är mer lönsamt att befinna sig där och politiken vill vara i staden för att de vill vara där marknaden och väljarna är”, konstaterar han. 55 procent av riskkapitalinvesteringarna i Sverige görs i Stockholm. Endast fem procent hamnar i norra Sverige. 

”Idag stänger vi byskolor, drar in busslinjer och släcker gatlysen med samma självklarhet som de en gång tillskapades och utan att prata särskilt mycket om det”, skriver Tidholm. Nedskärningspolitiken diskuteras inte, den är bara en självklarhet. De kollektiva framstegens tid är förbi, och nu är det den enskilda individen som ansvarar för sin framgång. Alltså, väljer du att bo på landet får du skylla dig själv. 

Och när politiken är bakbunden av marknadens mekanismer som omöjliggör en fördelningspolitik som gynnar arbetarklassen och landsbygden, då är det i värderingsfrågor som framstegen istället får ske. ”Det enda återstående politiska projektet i vår tid handlar om mångfald tolerans och valfrihet. I de övermogna västerländska demokratierna har nyheter om ökad jämlikhet, mångfaldsarbete och homoäktenskap blivit det som skapar tilltro till framsteget.”

Puttenuttiga reportage med positiva exempel på bygder som dömts ut men på ett eller annat sätt levt upp igen, avfärdar Tidholm med ett av bokens mest tänkvärda citat: ”Positiva exempel har en tendens att ställa sig i vägen för förståelsen av strukturerna.”

Nya Norrland är trevlig läsning, bitvis gripande men bitvis långtråkig. Läget i landet är ett måste för den som vill få en översiktlig kunskap om svensk landsbygdspolitik, bortom Centerpartiets och LRF:s arbetsköparperspektiv.