10 år sedan attacken på Freedom Flotilla: ”Omvärlden har ett enormt ansvar för förtrycket”
– Idag finns nästan ingen som kräver att Israel ska lätta på blockaden. Och det är skrämmande, säger Henry Ascher som var med för tio år sedan när israelisk militär bordade Freedom Flotilla på internationellt vatten.
Året är 2010. Det är natten till den 31 maj. Månen glänser över Medelhavet. Det är vindstilla – lugnet före stormen.
En konvoj bestående av sex fartyg är på väg mot Gazas hamn. Den heter Freedom Flotilla och är arrangerad av ett internationellt nätverk med organisationer från flera länder, däribland svenska Ship to Gaza.
Syftet är att bryta Israels illegala blockad och leverera förnödenheter och sjukvårdsmaterial till det som ofta kallas ”världens största utomhusfängelse” – Gazaremsan.
Blockaden har pågått i tre år, ända sedan Gazakriget och Hamas maktövertagande. Den har orsakat ett förfärligt lidande för civilbefolkningen. I en FN-rapport från 2009 benämns situationen som en allvarlig humanitär kris.
Ombord på skeppen finns sjömän, journalister och palestinavänner från ett tiotal länder. Nästan 700 personer. Bland dem två tyska förbundsledamöter, en nordirländsk nobelpristagare, en amerikansk före detta diplomat och tränaren för det turkiska landslaget i taekwondo.
Elva svenskar är med på resan. Barnläkaren och palestinaaktivisten Henry Ascher är en av dem. Han är ombord på skeppet Sfendoni, ursprungligen en dansk minsvepare, som senare byggts om till turistbåt. De har rullstolar, barnböcker och mediciner i lasten.
Han bär på en härlig känsla. Aktionen har på sätt och vis redan lyckats. Den har fått stor internationell uppmärksamhet och riktat världens blickar mot blockaden och de fruktansvärda förhållanden som palestinierna lever under. Innan de kom ut på öppet hav och kontakten med omvärlden bröts fick de veta att politiker på högsta nivå i både EU och USA känt sig tvungna att kritisera Israels agerande.
Det är nu sent in på småtimmarna. Konvojen börjar närma sig Gaza, men är fortfarande på internationellt vatten.
Vid horisonten syns helikoptrar och patrullbåtar. Plötsligt kommer ett radioanrop. Det är den Israeliska militären som kräver att de stannar. Konvojen vägrar.
Detta är början till vad som är 2010 års mest omskrivna sjöfartshändelse. En illegal bordning på internationellt vatten som kostade flera människor livet.
– Det var svårt att veta vad israelerna skulle göra, säger Henry Ascher till Proletären.
– De hade agerat väldigt hotfullt mot oss innan och hotat att slå till hårt om vi skulle närma oss Gaza. Samtidigt hade vi svårt att tro att de skulle angripa båtarna militärt. Vi trodde att de kanske skulle ställa sig i vägen för båtarna och tvinga oss stanna upp tills vi skulle få brist på mat och vatten.
Men båtarna blev angripna. Israeliska soldater bordade dem tidigt på morgonen. Maskerade soldater stormade in med gevär och ficklampor.
Den ende som blev allvarligt skadad på Sfendoni var kaptenen, en grek vid namn Theodoros Boukas, som fick sitt öra krossat av en israelisk gevärskolv efter att ha vägrat hjälpa soldaterna starta igång motorn. I sin resedagbok skriver Henry Ascher hur Boukas talade till soldaterna:
”Mina föräldrar räddade era föräldrar. De gömde dem undan nazisterna i Grekland. De deltog i den underjordiska motståndsrörelsen. De riskerade sina liv. Och så gör ni så här mot oss. Att ni inte skäms.”
Så småningom lyckades israelerna få igång motorn. Den förde in båten i israelisk hamn och alla ombord slängdes i fängelse.
– Vi hade ingen aning om vad som hänt med de andra båtarna förrän sent in på nästa natt när vi var i fängelset och det kom in folk från de andra båtarna och berättade. Först då fick vi klart för oss vidden av våldet och brutaliteten, säger Henry Ascher.
Händelserna på Sfendoni var dramatiska men bleknar i jämförelse med vad som hände på det större fartyget Mavi Marmara, där nio turkiska passagerare föll offer för israeliska kulor.
Exakt vad som skedde ombord är omstritt. Israelerna hävdade senare att de blev bemötta med våld, men det har Henry Ascher mycket svårt att tro.
– Vi tryckte hårt på att alla som ville med på resan enbart skulle utöva ickevåldsmotstånd och vi hade tuffa kontroller för att inte några provokatörer eller någon med vapen skulle släppas på ombord.
Enligt obduktionsrapporten från det turkiska justitiedepartementet sköts offren med sammanlagt 30 skott från nära håll. Fem av offren sköts antingen i bakhuvudet eller i ryggen. Den yngste av de mördade var bara 19 år gammal.
Under de tre dagar som Henry Ascher hölls fången försökte han tala med de israeliska soldaterna. De flesta teg och höll sig till sitt. Men ibland gick det att växla några ord.
– En del var avvisande, andra var öppna för andra sätt att tänka, men alla samtal slutade mer eller mindre med: ”ni som inte bor här kan aldrig förstå”. De var verkligen hjärntvättade. De var övertygade om att hela världen ville förinta dem. Man såg det till och med på de maskerade soldaterna som bordade oss. Ett av mina starkaste intryck var just att man såg rädslan i deras ögon.
– Det är så deras propaganda fungerar. Man piskar upp en rädsla som får människor att begå fruktansvärda handlingar. Och Netanyahu är expert på att regera på det sättet, på att använda den makten.
Det har inte hänt särskilt mycket de senaste tio åren. Israel styrs fortfarande av Netanyahu och hans fränder. Och situationen i Gaza har knappt förändrats. Om något till det sämre. Blockaden kvarstår och har skördat många offer under åren.
– Idag finns nästan ingen som kräver att Israel ska lätta på den. Och det är skrämmande. Jag menar att omvärlden har ett enormt ansvar för förtrycket som pågår. Med sin tystnad bär världens statsledare ett stort ansvar för de övergrepp som fortsätter att begås mot palestinier, säger Henry Ascher.
– Och majoriteten av Gazas befolkning är nu barn och ungdomar som levt hela eller större delen av sitt liv under blockaden. Oavsett vilka skäl Israel anger för att motivera sina övergrepp så kan man inte på något sätt säga att de barnen har något ansvar för det. Det är en kollektiv bestraffning.