Hoppa till huvudinnehåll
Av

Krönika: Rösträtt – men sen då?

Vi glömmer lätt att demokratiseringen av Sverige inte bara handlade om den formella rätten att rösta. Utan aktivism, ingen levande demokrati.


Den 24 maj 1919 fattade riksdagen beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män, och man skulle kunna säga att rösträtten som vi känner den fyller 100 år i år.

Tidigare hade kvinnor inte fått rösta till riksdagen, och den kommunala rösträtten var inkomstbaserad. Men även efter 1919 ställdes en stor del av befolkningen utan rösträtt. Den som till exempel fick stöd av fattigvården, var försatt i konkurs eller inte hade betalt kommunalskatt kunde inte rösta.

Egentligen var principen om lika rösträtt – det vill säga en medborgare, en röst – genomförd i Sverige först 1989 då vi slutade att omyndigförklara folk.

Rösträtten var såklart en avgörande stridsfråga för den unga arbetarrörelsen, och det finns all anledning att fira 100-årsdagen på fredag.

Men vi glömmer lätt att demokratiseringen av Sverige inte bara handlade om den formella rätten att rösta i val. Andra nödvändiga ingredienser var gemensam skola, bildningsförbund, folkbibliotek, sekularisering, facklig kamp, ett aktivt föreningsliv. Listan kan göras lång, men grundtanken är att folk själva behöver engagera sig i samhällsbygget. Utan aktivism, ingen levande demokrati.

Trots 100 år av rösträtt har vi idag en riksdag som saknar företrädare för den största samhällsklassen. Över hälften av befolkningen är arbetare, men vem för vår talan i det politiska spel som allt mer handlar om en grupp yrkespolitikers egna karriärer?

Visst får vi rösta vart fjärde år, många i den politiska eliten skulle till och med kalla det en plikt och betrakta soffliggare som något moraliskt förkastligt, men det enda vi kan rösta på är olika varianter på samma tema.

Riksdagspartierna kan i varierande grad kritisera en samhällsordning som skapar fler och fler miljardärer i ena änden och fattigpensionärer i den andra, men ingen vill låtsas om att systemet är ruttet i grunden. De tar alla ”ansvar för Sverige” och menar egentligen ”för det kapitalistiska systemet”.

Den reformistiska delen av arbetarrörelsen trodde att rösträtten skulle leda till socialism. När arbetarklassen, som var i majoritet, hade röstat in sina representanter i riksdagen var det bara att rösta sig fram till socialism, en reform i taget.

Den drömmen är inte bara död och begraven. Sedan Socialdemokraterna ingått ohelig allians med Centerpartiet och Liberalerna är den förvandlad till stoft.

Lärdomen är att principen om lika rösträtt för alla medborgare inte är tillräcklig om vi vill att demokrati verkligen ska betyda folkstyre. Så länge makten i samhället utgår från ägandet, kommer de folkvalda församlingarna i huvudsak vara ett utskott på den ekonomiska eliten.

Om inte vi andra börjar fylla demokratin med innehåll igen. Om vi inte gör motstånd mot den enda vägens politik och påminner dem som sitter i styrelserum och riksdagshus om att det är vi som bygger landet, att det är vi som är majoriteten och att makten ska utgå från oss.