Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kubas ekonomi reformeras

Det socialistiska Kuba behöver genomföra reformer i sin ekonomi. Ett omfattande förslag har offentliggjorts och har börjat diskuteras bland befolkningen. Proletärens Bertil Kilner går här igenom förslagen.


I april har kommunistpartiet kongress, och den viktigaste punkten blir ekonomin.

Egentligen är det märkligt att Kuba har överlevt som ett socialistiskt land så här länge.

De problem som har kantat Kubas väg sedan revolutionens militära seger 1959 skulle mycket väl ha kunnat knäcka vilket land som helst, u-land såväl som i-land.

Trots dessa motgångar har Kuba kunnat behålla sin höga nivå inom sjukvård, utbildning och kultur – en nivå som är helt unik i tredje världen, dit Kuba hör. Och än så länge stöder den överväldigande majoriteten av kubanerna det politiska systemet, vilket bekräftats av USA-diplomaters rapporter, nyligen avslöjade av Wikileaks.

De så kallade ”dissidenterna” utgör bara en handfull USA-stödda individer med tvivelaktiga egna målsättningar. Och de ”politiska fångarna” är vanliga kriminella som döpts om av USA och EU.

Men ekonomiska problem skapar spänningar som naturligtvis kan bli farliga.
Redan brottas landet med både korruption, svart ekonomi och kriminalitet, vilket är ”normala” följder av en materiell bristsituation, som blir så mycket mer tydlig när vissa grundläggande behov – framför allt sjukvård, utbildning och kultur – är så väl tillfredsställda, och ingen svälter.

Spänningar ökar också genom att villkoren för människor varierar, genom att en del kan köpa mer än andra, dels naturligtvis på grund av olika löner, men också på grund av penningsystemet.

Sedan 1994 har Kuba ett system med två valutor, dels den vanliga kubanska peson, CUP, dels den konvertibla peson, CUC. Den senare, kan växlas mot utländsk valuta och kan användas i vissa affärer för att köpa framför allt dyra importerade varor. Den är värd ca 25 gånger mer än en CUP.

Innehav av CUC ger alltså större möjligheter till konsumtion. Så medan löner på Kuba (med vissa undantag) betalas i CUP kan de som jobbar inom turistindustrin genom dricks eller genom att sälja något (tex prostitution) komma i besittning av CUC. Det kan också de som får pengar skickade från släktingar i utlandet.

Om Kuba skall kunna vidareutvecklas måste ekonomin förbättras oavsett vad som är orsak till problemen.

I samband med att Kubas kommunistiska ungdomsförbund avslutade sin nionde kongress, den 4 april 2010, så höll presidenten, Raúl Castro ett tal, där han sammanfattade:
”Kampen på ekonomins slagfält utgör i dag, mer än någon gång tidigare, den viktigaste uppgiften och själva kärnan i kadrernas ideologiska arbete, för resultatet av den kampen blir avgörande för vårt samhällssystems uthållighet och överlevnad.”

Det reformförslag som nu har presenterats innehåller en mängd punkter, varav en del inte kan förväntas väcka särskilt mycket diskussion, som att bekämpa korruption och ekonomisk brottslighet, öka effektivitet och produktivitet, planera investeringar bättre etc.

Mer uppmärksamhet har redan andra delar väckt:

• Över en miljon statligt anställda skall under en femårsperiod sägas upp, en halv miljon redan i mars 2011.
• Många små statliga företag inom konsumtionsindustrin och jordbruket skall omvandlas till kooperativ
• 178 sysselsättningar kan nu bedrivas i privat form; i 83 av dessa kan ägarna anställa andra än egna familjemedlemmar.
• Den brukningsbara jord som i dag inte används skall ställas till förfogande för dem som vill odla den, och deras verksamhet skall stödjas med tillgång till krediter för inköp av utrustning.
• Skatter skall införas så att staten kan få nytta av den förhoppningsvis ökade produktionen inom den privata företagsamheten.
• Systemet med två valutor skall avskaffas och ersättas med en enda valuta.
• Vidare skall löner och pensioner förhoppningsvis kunna höjas som ett resultat av höjd produktion. Samtidigt betonas att de sociala landvinningarna inte får naggas i kanten – sjukvård, utbildning och kultur skall även i fortsättningen vara tillgängliga för alla utan avgift, men nu delvis finansierade av skatter från den privata näringsverksamheten.

Vänsteristisk kritik mot reformförslagen kan väntas, samtidigt som borgerliga kommentarer triumferande hävdar att detta visar den privata företagsamhetens överlägsenhet.

Och även om man måste inse att Kuba inte har något val – givet alla de problem landet utan egen förskyllan har haft och har – så kan man naturligtvis inte blunda för att de planerade reformerna, innebär politiska risker.

Men vägen mot socialismen är varken spikrak eller problemfri, utan komplicerad och fylld av kamp.

Det kubanska kommunistpartiet och statsledningen visar genom reformförslaget att omsorgen om landets akuta problem inte kan underordnas en dogmatisk tillämpning av politiken.

Kampen för socialismen är inte avgjord, även om man gjort revolution.