Oroande utveckling i Syrien
Pressen på Syrien ökar. Väpnade regimfientliga grupper trappar upp attackerna samtidigt som västvärlden, Turkiet och de arabiska kungadiktaturerna intensifierar arbetet för ett regimskifte.
Drevet mot Syrien har fått ny kraft. Politiska ledare i västvärlden och Mellanöstern anklagar regimen för att fortsätta massakrera oskyldiga civila. Men den senaste tidens väpnade attacker från oppositionella avslöjar det absurda i att lägga all skuld för våldet på president Bashar al-Assad och det styrande Baathpartiet.
Väpnade attacker mot regimen har förekommit ända sedan de folkliga protesterna inleddes i våras. Över 1150 syriska poliser, medlemmar i säkerhetsstyrkorna och soldater har dödats. Men också många civila – demonstranter, arbetare på väg till jobbet, människor tillhörande de religiösa minoriteterna med flera – har angripits av okända förövare.
Förra veckans spektakulära attacker mot en av säkerhetstjänstens baser utanför Damaskus och mot flera av Baathpartiets byggnader visar att de regimfientliga väpnade grupperna blivit mer välorganiserade och vågade.
Nu väljer de också att träda fram i offentlighetens ljus – och vädja om hjälp utifrån.
Brittiska Channel 4 News sände 11 november ett reportage om Fria syriska armén, som säger sig bestå av avhoppade soldater. I skydd av nattens mörker smög gruppen av män över gränsen från Libanon och in i Syrien. De poserade med sina vapen, framställde sig som frihetskämpar och kritiserade Natos besked om att en flygförbudszon likt den över Libyen inte är aktuell.
”Om Europa inte kan hjälpa oss vänder vi oss till Mustafa Abdel Jalil, president i Nationella övergångsrådet [i Libyen], så att han får se vår situation och hur vi kämpar mot en reguljär armé… med dessa lätta individuella vapen”, förklarade en av de intervjuade.
Vädjanden om militär hjälp börjar höras från fler håll. Londonbaserade Syriska människorätts-observatoriet vill ha en militär buffertzon för att skydda civila. Det är samma argument som användes för att legitimera Natos bombregn över Libyen.
En upprepning av det libyska scenariot med flygförbud och bombningar verkar i nuläget inte vara möjligt. Åtminstone om insatsen ska ske med FN-stämpel. Ryssland och Kina vägrar godkänna en resolution som innebär krig mot Syrien.
Muslimska brödraskapet, en av de starkaste oppositionsgrupperna, har en alternativ lösning. På en presskonferens i Istanbul 17 november förklarade dess ledare Mohammad Riad Shakfa att syrierna skulle acceptera en militär intervention från Turkiet, om målet var att skydda folket.
Att USA, EU, Turkiet och de arabiska kungadiktaturerna eftersträvar ett regimskifte i Syrien sägs öppet. Det finns andra sätt att underminera den syriska regimen än ett direkt militärt ingripande.
Ett är att strypa ekonomin genom sanktioner, med förhoppningen att sämre levnadsförhållanden ska leda till ökat folkligt missnöje.
Ett annat är stöd till oppositionen. Dokument som Wikileaks offentliggjort visar att USA stött syrisk opposition sedan 2005. Nu sker det öppet. I september reste USA:s ambassadör Robert Ford runt i Syrien och mötte oppositionella. Flera organisationer har välkomnats på regeringsnivå i Europa.
Också de väpnade grupperna får utländsk uppbackning. Ledarna för Fria syriska armén finns i Turkiet. Enligt uppgifter i New York Times 27 oktober erbjuder den turkiska regeringen inte bara beskydd utan aktivt stöd till Fria syriska armén.
Flera källor, bland dem den brittiske tidigare MI5-agenten Alastair Crooke, pekar ut Saudiarabien och övriga Gulfstater som centrala aktörer bakom de väpnade grupperna.
En viktig roll har också provästliga krafter i Libanon, varifrån mycket vapen smugglas in i Syrien.
Med ovanstående sagt framstår Arabförbundets agerande som en provokation. För att inte uteslutas avkrävdes Syrien bland annat att stoppa våldet och förhandla fram en lösning på konflikten.
Hur ska president Assad kunna stoppa våldet när de väpnade grupperna trappar upp sina aktioner – med stöd av flera arabländer? Hur ska regeringen kunna genomföra en dialog när oppositionen vägrar tala med den? Hur ska de beslutade demokratiska reformerna kunna förverkligas och parlamentsvalet hållas om försöket till förändringar möts med oppositionens våld?
Avslöjande i sammanhanget är också USA:s kommentar till Assads erbjudande om amnesti för alla medlemmar i väpnade grupper som lägger ned vapnen. Gör inte det, uppmanade Mark Toner från USA:s utrikesdepartement. Kan det tolkas som annat än en uppmaning till fortsatta attacker?
Läget i Syrien är oroväckande. Ökad instabilitet och inbördes strider, kombinerat med växande ekonomiska svårigheter till följd av omvärldens sanktioner, riskerar att få effekter långt utanför landets gränser.
För USA och dess allierade handlar kampen mot Assad inte om demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien, utan om storpolitik. De vill bli av med en regim som till delar fört en oberoende politik i förhållande till imperialismen. Men viktigare är att ett regimskifte skulle slå mot Syriens allierade, Iran och den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah. För USA och dess vänner vore det ett viktigt steg på vägen för att rita om Mellanösterns politiska karta.