Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Det var viktigt att avslöja Israels kärnvapen”

”Att tala är en del av att vara människa, jag är ingen slav.” Orden yttras av Mordechai Vanunu. 26 år har gått sedan hans namn spreds över världen. Det är tack vare honom som omvärlden fick bevis för att Israel innehar och tillverkar kärnvapen. Men det personliga priset för avslöjandet blev högt. Åtta år efter att han släpptes ur israeliskt fängelse är hans frihet fortfarande kraftigt beskuren. Till exempel är han förbjuden att tala med utlänningar. Men Vanunu vägrar låta sig tystas. I slutet av oktober mötte han Proletärens Clara Hyldgaard Nankler i Östra Jerusalem för en intervju.


I bokhandeln på American Colony Hotel i Östra Jerusalem möter jag Mordechai Vanunu, en kortväxt man i 50-årsåldern med ett sorgset drag över ögonen. Omgiven av aktuell litteratur om situationen i Mellan-östern hjälper han sin palestinske vän med försäljningen.

Det är högt i tak och atmosfären är ljus och tillåtande. Från en CD-spelare letar sig klassisk musik ut i lokalen. Bokhandeln har ett fönster ut mot en lummig innergård och här bland citrusträd och blommande buskar slår vi oss ner vid ett bord.

• Hade du några modiga förebilder i din barndom, människor som visade civilkurage?
– Jag läste mycket, det finns många berättelser i Gamla testamentet som handlar om rättvisa och fred, som jag älskar.

Vanunu är jude från Marocko där han bodde tills han var 10 år, då familjen flyttade till Be’er Sheva i Israel. Redan under studentåren närde han en önskan att lämna Israel, eftersom han ogillade diskrimineringen av palestinier.

Vanunu arbetade som tekniker på Dimona Atomic Central i Negeve-öknen. Anläggningen byggdes på order av Ben Gurion, och gick officiellt under beteckningen ”textilfabrik”. Utbildningen var gratis och Vanunu såg arbetet som en födkrok för att kunna studera på universitetet.

Där kom han i kontakt med palestinska studenter och blev själv aktiv för Palestinas sak, vilket fick säkerhetsavdelningen på Dimona att varna honom för fortsatt politisk aktivitet. Efter 7 år upptäckte Vanunu att det som framställdes på Dimona inte bara var fredlig kärnkraft; här fanns hemliga avdelningar där man tillverkade atomvapen.

Han lyckades ta sig in på de hemliga avdelningarna nattetid, efter sitt eget skift och fotograferade framställningen av atombomber.

• Du måste ha funderat mycket på hur du skulle göra med din vetskap om atombomben?
– I två år funderade jag på hur jag skulle hantera informationen. Skulle jag riskera min framtid genom att avslöja Israels hemlighet? Fanns det någon chans att lyckas få ett liv i frihet, utanför Israel? Ja, människor visste att det kanske fanns en bomb, men de visste inga fakta i målet. 1981 förstörde Israel Iraks kärnvapenanläggning och Shimon Peres [då Israels premiärminister, idag landets president] deklarerade 1985 att Israel inte skulle vara först med att introducera atombomben i Mellanöstern.

– Jag bestämde mig för att det var viktigt att sanningen kom fram. Anledningen att jag klarade av att fatta beslutet var att jag inte delade min upptäckt med någon, säger Vanunu och smuttar på sitt glas med mineralvatten. Samme Peres som fick Nobels fredspris 1994 startade produktionen av atomvapen och lät fängsla mig.

Vanunu skräder inte orden när han talar om lögnaren Peres.

• 2004 släpptes du ut ur fängelset efter 18 år i isolering. Hur stod du ut?
– Varje dag var en kamp för att överleva. Jag utsattes inte för fysisk tortyr, men för psykisk. De störde min sömn, sköt upp måltider, lät mig vänta på post jag visste skulle ha kommit. Alla vakter var sionister, även druserna, som visade sig extra lojala mot den israeliska staten. Jag straffades för att jag är kristen. En jude skulle ha blivit en hjälte. Men jag var inget bra exempel.

Vanunu konverterade till kristendomen under sin tid i England 1986.

• Hur bar du dig åt för att inte bli galen?
– Jag utövade min frihet, säger Vanunu, och ser på mitt frågande ansiktsuttryck att han måste förtydliga sig.

– Det fanns några saker jag kunde välja, som till exempel när jag skulle stiga upp, vilka böcker jag ville ha och så vidare. Jag tog vara på dessa val, dessutom läste och sjöng jag högt, utövade yoga och skrev brev fast jag visste att de censurerades. Efter 12 år i isolering fick jag lov att interneras tillsammans med israeliska kriminella. Det ville jag inte, jag ville sitta med palestinier, vilket jag inte fick. Alltså stannade jag ytterligare sex år i isoleringen.

När Vanunu blev frisläppt från fängelset 2004 möttes han av ett stort pressuppbåd. I protest mot att Israel hade förbjudit honom att möta utländsk press talade han på presskonferensen bara engelska.

• Vad hände när du blev fri?
– Kravet på att öppna kärnkraftverket Dimona för inspektion ledde till att El Baradei [Internationella atomenergiorganets dåvarande chef] kom hit och fick en rundtur i helikopter. Han besökte aldrig själva byggnaden. Icke-spridningsavtalet, NPT, Non-Proliteration Treaty, undertecknades 1968 av alla arabländerna, men inte av Israel.

– De fortsätter med kalla kriget, de har bomben och vill förstöra araberna. För min personliga del bosatte jag mig i Tel Aviv och försökte börja mitt liv. Men där stod jag bara ut i ett år, sedan flyttade jag till Östra Jerusalem. Hit vågar inte de aggressiva sionisterna komma, de är rädda för palestinier.

• Du har sökt asyl i Sverige och Norge – hur går det med din ansökan?
– Direkt efter frigivandet ansökte jag om att få slippa mitt israeliska medborgarskap. Men det går myndigheterna inte med på, inte förrän jag har ett nytt medborgarskap. Jag har ansökt om asyl i både Sverige och Norge, men båda regeringarna säger att jag måste komma till Sverige respektive Norge för att ansöka om asyl. Eftersom Israel inte släpper ut mig förrän jag har ett nytt medborgarskap är jag fast.

• Hur hanterar du din husarrest?
– Jag överlever och väntar på att bli fri att lämna Israel. För ett par år sedan satt jag i fängelse igen i tre månader för att jag hade uttalat mig för utländska journalister.

• Hur kommer det sig att du vågar tala med mig?
– Att tala är en del av att vara människa, jag är ingen slav. Jag fortsätter att möta utlänningar. Israel borde sluta med sina förmaningar istället.

• Har du något organiserat stöd i Israel?
– Det finns en liten grupp som kallar sig Middle East Free From Atomical Bombs. Men de kan inte ge mig något finansiellt stöd.

• Hur försörjer du dig?
– Jag har inget fast jobb, men ger lite föreläsningar ibland för palestinska grupper. Något understöd från den israeliska staten vill jag inte ha, det enda jag vill ha av den är min frihet.

• Om du jämför situationen i Israel nu med hur det var 1986?
– 1986 var kalla kriget slut, världen hade förändrats. Ingen i världen ville ha atomvapen. 1988 startade fredsprocessen och Israel låtsades att de ville ha fred. Men om de vill ha fred måste de upphäva ockupationen och det vill de inte göra.

• Vad ledde ditt avslöjande till?
– Min publicering gjorde det svårt för Israel. De kunde inte längre säga att araberna var problemet, att det är de som vill ha krig, när alla visste att Israel har atombomben. Idag är det ingen som frågar om detta. Myndigheterna hjärntvättar befolkningen med Förintelsen. Vi behöver bomben på grund av Auschwitz, säger de.

• Du har förlorat vitala år i en människas liv. Vilka konsekvenser har ditt avslöjande fått?
– Jag förlorade, det är priset jag fått betala. Förhoppningsvis har jag några år kvar att starta mitt riktiga liv på. Jag är ledsen att det inte finns någon i världen som kan hjälpa mig.

• Vad kan vi i Sverige göra för att förbättra din situation?
– Kräv att Israel ska ge Vanunu mänskliga rättigheter, och vägra tro på vad Israel säger om att Vanunu har kärnvapenhemligheter. Det är löjligt att hävda att jag skulle ha det efter 26 år. Uppvakta den svenska regeringen och fråga vad den gör för att frige Vanunu. Det skulle vara ett bidrag i kampen för ett kärnvapenfritt Mellanöstern.

• Vad tror du om risken för att Israel ska attackera Iran?
– Israel har tillräckligt med bomber för att förstöra Iran. Dimona är fortfarande igång och under min tid där producerades ungefär 200 atombomber, vilket motsvarar 10 Nagasakis per år. Men ett angrepp på Iran skulle innebära stora problem för Israel. De vill istället att USA ska anfalla Iran för dem, men världen kommer inte att acceptera att USA ska attackera Iran för påstått kärnvapeninnehav samtidigt som alla vet att Israel har kärnvapen. Nästa år är det val i Israel och denna fråga kommer upp då. Låt oss hoppas att FN röstar för en palestinsk stat nästa månad. I så fall måste Israel göra stora förändringar i sin politik.

• Hur ser du på Palestinas framtid?
– Israelerna försöker fördröja freden genom att bygga muren, checkpoints och att dela sönder landet. FN och övriga världen måste sätta press på Israel att införa en verklig fred. Vänd er till FN och kräv att de utropar en Palestinsk stat. Förr eller senare måste det bli så.

• Och vad ska hända med bosättningarna?
– Bosättarna som kommer hit vet att det är ett palestinskt område och vet att de utsätter sig för risker. Det finns två sorters bosättare, dels de som är det av ideologiska skäl och dels de som gör det av ekonomiska skäl. De får miljontals dollar för att ta bort sina hus. Det fick de som tvingades lämna Gazaremsan. De kan flytta till Israel eller till de länder de kommit hit ifrån.

• Hur värderar du möjligheten till fred?
– Israel måste respektera palestinierna och ge dem en stat, först då kan alla problem i Mellanöstern lösas. Dessutom måste Israel själv bli en demokratisk stat; de kan inte fortsätta att vara en judisk stat. Fred förutsätter verklig demokrati för alla landets medborgare.

Innan vi skiljs åt berättar Vanunu att bokhandeln samma vecka haft besök av Nurit Peled-Elhanan, professor i språk och utbildningsveteskap vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hon introducerade sin nyutkomna bok, Palestine in Israeli School books: Ideology, and propaganda in education. I denna bok undersöker hon hur den israeliska staten förbereder sina döttrar och söner för att ta aktiv del i konflikten mellan Israel och Palestina. De måste alla göra obligatorisk värnplikt i två, respektive tre år och konfronterar då dagligen palestinier vid olika checkpoints. Skolböckerna förbereder, enligt Elhanan, de israeliska barnen på sin roll att trakassera och förnedra palestinier genom att ge en pro-israelisk vinkling av historien.

Bilder, kartor och texter i historie-, geografi och samhällskunskapsböcker marginaliserar palestinier och legitimiserar Israels krigshandlingar och stärker den judisk-israeliska identiteten. Araber framställs i skolböckerna endast som flyktingar, primitiva bönder och terrorister. Vid analys av ett hundratal böcker hittade hon inte en enda bild som framställde en arab som en vanlig människa.

När Elhanan besökte bokandeln berättade hon att hon funnit samma bild i svenska skolböcker; också de återger en judisk version av historien. Detta förvånade Vanunu, men alla vi som själva har fått tillkämpa oss kunskap om Israel-Palestinakonflikten ända sedan det var förbjudet att nämna ordet Palestina i svenska medier än mindre att visa en palestinsk flagga, vet att hon har rätt.
Clara Hyldgaard Nankler
Fakta

”Det var viktigt att avslöja Israels kärnvapen”

Mordechai Vanunu
  • Mordechai Vanunu blev känd för världen när han 1986 avslöjade att Israel hade atomvapen. Under sitt arbete som tekniker på Dimonas Atomic Central fick Vanunu bevis som han lämnade till Sunday Times i London.
  • I väntan på publicering lurades Vanunu till Rom av en kvinnlig agent för Mossad. Där övermannades han av israelisk säkerhetspolis och fördes i båt till Israel i största hemlighet.
  • Han åtalades för förräderi och spionage i en rättegång som hölls inför lyckta dörrar och dömdes till 18 års fängelse.
  • Mörkläggningen av Vanunu har varit effektiv; han skulle gömmas och glömmas. Först 1999 publicerades protokollen från hans rättegång i en israelisk tidning.
  • 2004 blev Vanunu fri, men hans yttrande- och rörelsefrihet är kraftigt beskuren. Han är förbjuden att tala med utlänningar och får inte röra sig fritt inom Israel/Palestina. Upprepade gånger har han bett att få slippa sitt israeliska medborgarskap, men tillåts inte lämna landet.