Lönsamt överklasskrig

I 30 år har det pågått ett medvetet krig mot lönerna, ett krig vars mål är att höja vinstandelen på löneandelens bekostnad. Storföretag, fackföreningsledare och regeringar, inte minst de socialdemokratiska, har varit så framgångsrika i sin strävan att vi idag är tillbaka på samma nivå som före rösträttens införande och före det att ryska revolutionen skrämde de härskande klasserna i Västeuropa till kraftiga eftergifter för arbetarrörelsen. Inte sedan 1910-talet har svenska arbetare fått en så liten del av det som de producerar.

Denna baklängesrevolution inleddes redan under 1970-talet. Nya politiska vindar blåste inom den härskande klassen. Folkhemmet, klassamarbetet och den keynesianska modellen, som tjänat de svenska kapitalisterna väl, hade nu spelat ut sin roll och började angripas från höger.

Kapitalisterna fann sitt verktyg i nyliberalismen. Ett viktigt startskott för baklängesrevolutionen var storlockouten 1980 när arbetsköparna lockoutade 700.000 svenska arbetare för att ”lära arbetarna en läxa”, som dåvarande SAF-direktören Curt Nicolin uttryckte det.

Från politiskt håll genomfördes flera devalveringar, dvs man sänkte kronans värde, med det uttalade syftet att sänka lönekostnaderna och höja vinsterna. Den största av dessa genomförde Palme och den socialdemokratiska regeringen när de återtog makten 1982.

Efter valet 1985 tillsatte Palme en löneminister med målsättningen att pressa ner lönerna. Även om politikerna hade en viktig roll att spela i lönesänkningarna, så föll det tunga ansvaret på fackföreningsledningarna. I den handlingsplan som Socialdemokraterna antog i mitten på 1980-talet slogs fast att fackföreningsledarna skall fungera ”som garant gentemot regeringen för medlemmarnas följsamhet.”

Den nyliberala politiken var redan fastslagen under Olof Palmes tid, vilket kastar en betydande skugga över den ljusa och glorifierade bild av Palme som målas upp idag.

Resultatet blev en kraftig omfördelning från löner till finansiella vinster. Under 1980-talet sjönk reallönerna i Sverige med 0,4 procent medan aktiekurserna på Stockholms fondbörs steg med över 400 procent.

Nästa avgörande steg togs 1991 när Socialdemokraterna beslutade att kampen mot inflationen skulle ersätta den fulla sysselsättningen som det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Med hjälp av staten – riksbanker, regeringar, konjunkturinstitut etc – ska inflationen hållas nere för att garantera att företagen istället för att höja priserna pressar kostnaderna, framförallt arbetskraftskostnaderna. Detta görs genom att tvinga de anställda att arbeta mer till samma, eller helst lägre lön.

Därmed begravdes definitivt den politik som gällt sedan Arbetarrörelsens efter-krigsprogram antogs 1944 och som i sin första paragraf fastslår att ”Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsende och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning”.

Samtidigt, 1991, öppnade sossarna dörren för ett kommande svenskt medlemskap i EU. Detta markerade nyliberalismens definitiva makttillträde i Sverige. Att detta sker samma år som Sovjetunionen faller samman är givetvis ingen slump.

Kapitalismen stod nu ohotad och fri och för den socialdemokrati som hade gjort förvaltandet av kapitalismen till sitt politiska mål återstod bara att genomföra den nyliberala politiken såsom den formulerats av näringslivet.

Moderaternas politik för att skapa en låglönesektor är till delar en annan historia. Jobbskatteavdrag och saboterad a-kassa har bidragit till att sätta press nedåt på lönerna. Men det avgörande för lönepressen är det samförstånd som gäller mellan storföretagen och fackföreningarna om att underordna hela arbetsmarknaden under exportindustrins intressen.

Denna underordning fastslogs först i det Industriavtal som slöts 1997 som garanterade att lönerna aldrig fick överstiga produktivitetshöjningarna, och sedan i det ”märke” som innebär att exportföretagen sätter ett lönetak som samtliga fackföreningar är tvungna att underordna sig. Från statligt håll har man även inrättat Med-lingsinstitutet som ska fungera som lönepolis med uppgift att stoppa strejker och andra stridsåtgärder och garantera att ingen bryter mot lönesänkningspolitiken.

Enligt den ekonomiska teorin ska de återhållna lönerna och stigande vinsterna leda till ökade investeringar och fler jobb. Det var så man sålde in nyliberalismen i fackföreningsrörelsen.

I verkligheten har det istället inneburit kraftigt ökade klassklyftor, en permanentad massarbetslöshet och en finanskapitalism där en allt större del av de värden som folket skapar sugs in i spekulationsekonomins svarta hål. Sänkta löner skapar inte fler jobb, det skapar bara fler fattiga arbetare.

Efter 30 års nyliberal lönepress har vi facit, denna politik är ett fiasko för folkflertalet. Den är givetvis inte ett fiasko för Sveriges 119 miljardärer som idag har en gemensam förmögenhet som överstiger 40 procent av Sveriges hela BNP, vilket placerar Sverige i samma klass som ett fåtal Gulfstater.