Hoppa till huvudinnehåll
Av
red@proletaren.se

Lönerna måste upp!

Säga vad man vill om Kjell-Olof Feldt, men han var befriande uppriktig i SVT-dokumentären ”Lönesänkarna”. Utan omsvep erkände Feldt att den lönesänkningspolitik han sjösatte efter regeringstillträdet 1982, med devalvering på 16 procent, inte fick avsett resultat, trots löften från vännerna i näringslivet.

Visst. Reallönerna sjönk och vinsterna steg som nyårsraketer, som tänkt var. Men de utlovade investeringarna och de nya jobben, som var politikens tänkta kvintessens, dök aldrig upp. Istället landade Sverige tio år senare i ny kris och ännu större devalvering.

Inte undra på att kapitalisten Rune Andersson njutningsfullt talade om ”den härliga krisen”. Sällan har kapitalisterna fått så mycket på så kort tid, som under dessa tio år.

Facit är obestridligt och har stärkts med åren. Lönesänkningspolitiken har drivit upp vinstnivåerna i storföretagen till astronomiska nivåer. Men vinsterna investeras inte i Sverige, utan hamnar istället som
finansiella fordringar i utlandet.

Som framgår på annan plats i detta nummer av Proletären handlar det om en årlig kapitalexport om 245 miljarder kronor. Lönesänkningspolitiken dränerar Sverige på pengar. Hittills under 2000-talet handlar det om nästan en bruttonationalprodukt!

Att beskriva denna händelseutveckling är lätt och det gjordes också utmärkt i SVT-dokumentären. Men vad göra åt eländet? Hur ta tillbaka de lönepengar som nu hamnar på storföretagens redan översvämmade tillgodohavandekonton?

Transports förbundssekreterare Marcus Pettersson är i alla fall lösningen på spåren när han i Arbetet (15/2) sätter fokus på industriavtalet:

”Frågan är om det är rimligt att avstå löneutrymme för att få exportfördelar och vi bör också fråga oss om det är rimligt att inte ta ut det vi kan i löner”, säger Pettersson.

Det är en bra början. För ur arbetarsynpunkt är ingetdera rimligt, vilket facit visar. Arbetare i Sverige har ingen som helst glädje av att svenska storföretag samlar värdepapper på hög i bankvalv i Schweiz och Luxemburg.

Industriavtalet är en första angreppspunkt. Detta ramavtal, som slöts 1997 och som förnyades och skärptes 2011, detta sedan de aggressiva Teknikföretagen först sagt upp det, stadgar om monopolkapitalets diktatur över lönebildningen i Sverige. De företag som samlar pengar på hög i utlandet sätter ”märket” och de fackförbund som opponerar det minsta lilla får genast statliga Medlingsinstitutet över sig. Enligt lagfäst instruktion. Här släpps ingen djävel över bron!

Arrangemanget representerar en cynisk klasspolitik, som är rent destruktivt för landet. Sverige dräneras på köpkraft och investeringar på det att storföretagen och deras aktieägare skall kunna bygga upp än mer gigantiska förmögenheter i utlandet.

Idén om att ”återhållsamheten” genererar jobb är nys, nu som 1982, vilket kapitalexportens 245 årliga miljarder visar. Tänk så många jobb dessa miljarder hade skapat om de funnits kvar i Sverige – som löner och skatter.

Någon invänder att man måste vara två för att sluta ett avtal. Strunt, säger vi. Vad gäller Industriavtalet är den fackliga sidan så ryggradslös och så inpyrd av klassamarbete, att den knappt existerar. Ledarna för IF Metall och övriga industriförbund är företagens vasaller.

Vad som krävs är ett uppror underifrån, från medlemmarna, som sliter ihop de där 245 miljarderna och mer därtill (vinsterna, direktörslönerna, bonusarna), och gärna från de fackförbund som har någon ryggrad kvar. Be Medlingsinstitutets löneinspektörer att fara åt helvete!

Vad säger Transport? Menar Marcus Pettersson allvar eller pratar han bara?

Detta låter kanske som den ropandes röst i öknen. Men vi kan inte tiga still. Fakta är obestridliga. Lönesänkningspolitiken är arbetarklassens kapitulation för kapitalet. Vi måste göra slut på den. För vår egen skull. Men också för att Sverige inte skall förfalla.

Industriavtalet måste angripas och röjas undan. Men det finns också andra angreppspunkter. Så består den svenska kapitalexporten till inte obetydlig del av pensionspengar, som dräller runt som spekulationskapital på globala finansmarknader, och av avbetalningar på en av Europas lägsta statsskulder.

Lönerna måste upp. Men också investeringarna. Så här finns politiska krav att ställa. Ta hem pensionspengarna och använd dem till offentliga investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och offentlig sektor. Fler i jobb är viktigare än en aldrig så liten statsskuld.

Kom sedan ihåg att allt hänger ihop. Fler i jobb lättar på trycket i lönepressen.