Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Frågor och svar om FN-beslutet och krigsinsatsen


• Vad säger FN:s säkerhetsrådsresolution 1973 som antogs torsdag 17 mars?
Resolutionen slår fast att de libyska myndigheterna begår grova och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Därför måste civila skyddas, bland annat genom en flygförbudszon.

Resolutionstexten ger medlemsstater, som samarbetar med FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, rätt att individuellt eller tillsammans ta till ”alla nödvändiga medel” för att genomdriva resolutionen. Det enda undantagna medlet är ockupation med marktrupper.

Resolutionen handlar alltså inte bara om att hindra regimen att använda sitt flygvapen, utan är betydligt mer långtgående.

• Hur röstade de femton länderna i FN:s säkerhetsråd?
De som röstade ja till resolution 1973 var: Bosnien-Hercegovina, Colombia, Frankrike, Gabon, Libanon, Nigeria, Portugal, Storbritannien, Sydafrika och USA.

De som lade ner sina röster var: Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland.
Inget land röstade emot resolutionen.

• Hur kom det sig att resolutionen godkändes? Kina och Ryssland hade ju deklarerat sitt motstånd till militära lösningar.
Beslutet kom som en överraskning. Bara några dagar före omröstning var så gott som alla kommentatorer överens om att en FN-resolution knappast skulle komma till stånd.

De två permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna Ryssland och Kina hade bestämt uttalat sig mot ett militäringripande, och i säkerhetsrådet räcker det med att ett av de fem ständiga medlemsländerna säger nej för att stoppa ett beslut. Vetorätten har inte minst USA använt sig av för att stoppa fördömanden av Israels förbrytelser.

Men Ryssland och Kina valde att inte stoppa Libyen-resolution, och Sydafrika, som i debatten på säkerhetsrådets möte talade för en fredlig lösning, röstade för.

Vi känner i skrivande stund inte till spelet bakom kulisserna och vilka påtryckningar som använts. När det gäller Kina är det troligt att det handlar om olja. Fast inte Libyens utan Saudiarabiens olja.

2009 gick Kina om USA som den största importören av saudisk olja. Enligt New York Times står Saudiarabien ensamt för en fjärdedel av all olja Kina importerar. Lade Kina ner sin röst för att inte riskera oljeflödet från landet med de största oljereserverna i Mellanöstern?

Det USA-allierade Saudiarabien har nämligen varit en av pådrivarna i Gulfen för att angripa Libyen och störta Gaddafi, inte minst på grund av en djup och långvarig fiendeskap mellan den libyske ledaren och kung Abdullah.

Att ingen enskild nation vågade säga nej är inte konstigt. Bestraffningar av dem som röstat ”fel” i säkerhetsrådet har förekommit förr.

Inför Gulfkriget 1991 röstade säkerhetsrådsmedlemmarna Kuba och Jemen nej till ett militärt ingripande mot Irak. Kuba var redan utsatt för USA:s blockad, så det var främst det fattiga Jemen som straffades. USA stoppade ett ekonomiskt stödprogram på 70 miljoner dollar, Världsbankens och IMF:s samarbetsvilja var som bortblåst och Saudiarabien skickade hem 800000 jemenitiska gästarbetare, som miste både arbete och inkomst.

• När FN nu fattat sitt beslut, betyder det att resolutionen och kriget är förenlig med FN-stadga och folkrätt?
Det finns, som i alla sådana här situationer, olika tolkningar.

Ove Bring, professor i Folkrätt vid försvarshögskolan och en anhängare av imperialistiska interventioner, har argumenterat för att FN har en skyldighet att ingripa mot Gaddafi för att stoppa flygbombningar mot civila. Och när FN:s säkerhetsråd fattat sitt beslut var han lyrisk.

”Det är folkrättshistoria, det är världs-historia, att FN förmår ta ett beslut om att gripa in i ett pågående inbördeskrig”, kommenterade Ove Bring i SVT:s Rapport.

Richard Falk, professor i internationell rätt vid Princeton University, New Jersey, USA, och FN:s särskilde rapportör om de mänskliga rättigheterna i de ockuperade palestinska områdena, ifrågasätter hur interventionen motiveras. På vilket sätt skiljer sig de civilas utsatthet i Libyen från exempelvis Bahrain och Jemen? Alla tre regimer har använt militärt våld mot civila.

Falk menar att beslutet i säkerhetsrådet rent formellt är lagligt och bindande, men att det inte betyder att den militära insatsen är legitim.

FN-stadgan begränsar nämligen FN:s makt att ingripa i medlemsstaternas interna angelägenheter. Undantaget är när internationell fred och säkerhet hotas. Det var inte fallet i Libyen, menar Falk, och en sådan motivering finns inte heller med i resolutionen.

Fast i det läge som uppstått är en diskussion om huruvida beslutet är lagligt eller ej inte det centrala. Antiimperialister måste istället se till funktionen av resolution 1973.

Den är en seger för imperialismen, då den används för att sätta FN-stämpel på och sprider ett legalt skimmer över ett imperialistiskt angreppskrig.

• Kan man säga att det är en FN-operation?
Kravet på rapporter och samarbete med Ban Ki-Moon förändrar inte det faktum att krigsoperation inte på något sätt kan kallas en FN-operation.

Det är några få Nato-länder, med USA, Frankrike och Storbritannien i spetsen, tillsammans med några arabländer som deltar. Varken Ban Ki-Moon eller någon annan FN-ledare har något som helst inflytande över var USA ska skicka sina kryssningsmissiler eller vilka mål danskt stridsflyg ska angripa.

• Vilka länder deltar i krigsinsatsen?
Länder som aktivt deltar eller deklarerat att de ska delta med militära insatser är USA, Frankrike, Storbritannien, Kanada, Italien, Danmark, Norge, Belgien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Barack Obama har dock förklarat att Nato, trots Nato-landet Turkiets motstånd, ska få en roll framöver.

• Vilka är emot kriget?
Att Ryssland och Kina, som kunde ha stoppat FN-stämpeln på kriget, i efterhand kritiserar de militära insatserna är hycklande. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att de fem länder som lade ner sina röster representerar 40 procent av jordens befolkning.

Om man till dessa fem lägger Afrikanska Unionen, som kräver ett stopp för krigsinsatsen, Syrien och Algeriet, som röstade mot Arabförbundets stöd till en flygförbudszon samt de progressiva staterna i Latinamerika, som från första stund framhållit fredsförhandlingar framför krigets slaktande, så representerar de länder som motsätter sig aggressionen mot Libyen en majoritet av världens folk.