Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kvinnolönerna – så kan de höjas

Lönens storlek är en av de mest grundläggande frågorna för arbetarklassen under kapitalismen. Men i svenska valrörelser är det vanligen en ickefråga, som ska hänföras till och avgöras i löneförhandlingar.


En usel tradition anser Kommunisterna, som alltid går till val på hela sin politik. Särskilt viktigt är kamp för att jämna ut den könsmässiga löneklyftan. Men också uppstickaren Fi driver på för höjda kvinnolöner medan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och inte minst fackföreningsrörelsen mest vill glida undan. I svenska val ska kapitalismen inte utmanas.

Traditionellt anser svensk arbetarrörelse, kommunister som vänsterpartister och socialdemokrater, att lönefrågan avgörs mellan de anställda och arbetsköparen. Ungefär där slutar enigheten.

S och V förfäktar en statlig styrd lönepolitik med ett fastställt utrymme för löneökningar. Storleken på detta löneutrymme styrs av den nyliberala idén att hålla inflationen på låg nivå och det avgörs av borgerliga ekonomer, det statliga Medlingsinstitutet och inte minst kapitalisternas krav på ständigt högre vinster.

Skrota Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla nere lönekraven, säger Kommunisterna och anger arbetarnas enighet på klasskampens grund som vägen framåt i fighten med arbetsköparna om lönens storlek.

Med detta sagt så måste vi konstatera att frågan om lönens storlek och då särskilt de usla kvinnolönerna är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna. Hur vi än räknar så har kvinnor som kollektiv betydligt lägre inkomst än männen.

I Statistiska Centralbyråns redovisning, där lönerna är omräknade till heltids månadslön, tjänar kvinnor idag i genomsnitt 85 procent av mäns löner. Från 1968 till 1981 ökade denna siffra från 72 till 83 procent, men under de dryga trettio år som gått sedan dess har detta ojämnställda förhållande cementerats.

Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Som att löneskillnaden är stor mellan arbetare och tjänstemän liksom att kvinnor, och då särskilt kvinnor i arbetaryrken, är den grupp som mest tvingas arbeta deltid och som har de i särklass sämsta ekonomiska villkoren, se faktaruta.

Inom arbetaryrken jobbar kvinnor i genomsnitt 78 procent av heltid medan män jobbar 93 procent och i tjänstemannayrken är motsvarande siffror för kvinnor 91 procent och för män 97 procent.

Så ser vi hur införandet av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön i ett slag kraftigt skulle utjämna löneskillnaderna. Ett krav som Kommunistiska Partiet ständigt driver, men som i det nyliberala samhällsklimatet i det närmaste försvunnit hos övriga partier. Möjligen Fi undantaget, men här saknas det för jämställdheten viktiga kravet om bibehållen lön.

Men sextimmarsdagen räcker inte. Lönerna i kvinnodominerade jobb måste upp. Därför krävs kraftigt höjda löner för offentliganställda arbetare. Ett viktigt jämställdhetskrav då kvinnorna utgör 80 procent av de oftast lågavlönade anställda i kommuner och landsting. I mycket en politisk fråga som kan betalas genom skattehöjningar för de verkligt högavlönade.

För lågavlönade privatanställda i handels- och serviceyrken, som övervägande är kvinnor, skulle en sådan förändring också vara positiv. Med betydligt färre arbetslösa genom sextimmarsdagen och högre löner i jämförbara yrken ökar möjligheten att med lönekamp få upp de egna lönerna.

Kommunisterna är tydliga med att kampen mellan klasserna utgör huvudmotsättningen under kapitalismen. Vilket ger partiets grundhållning att varje arbetargrupp ska göra vad den kan för att ta ut så mycket som möjligt av ”sin” kapitalist, av den vinst de själva skapar. Vilket också innefattar beredskap att stödja varje annan arbetargrupp i dess lönekamp. Klassisk arbetarsolidaritet, där stödet till lågavlönade kvinnogrupper måste ges högsta prioritet.

Kommunisterna är mycket medvetna om att män som grupp gynnas på kvinnors bekostnad av kapitalismen, en motsättning som förvårar kampen för jämställda löner. Såväl privata som offentliga arbetsköpare drar nytta av de patriarkala strukturerna för att upprätthålla löneskillnader och splittra arbetarklassen.

Ett förhållande som i grunden bara kan övervinnas genom avskaffandet av kapitalismen. Men Kommunisterna slår sig inte till ro med detta. För visst kan kvinnolönerna höjas och jämställdheten öka också under kapitalismen. Vilket exemplen ovan visar.

Men inte på det sätt som Feministiskt Initiativ anvisar, genom jämställdhetsfonder som skapas av arbetsgivaravgifter och statliga bidrag och som betalas ut till arbetsköpare som i sin tur ska utjämna lönerna. För Fi köper också idén om statligt fastställt löneutrymme och partiet vill använda Medlingsinstitutet för att administrera den ökade jämställdheten. Hur ska då de med kapitalismen så hårt förbundna patriarkala strukturerna kunna sprängas?
Fakta

Kvinnolönerna – så kan de höjas

Kvinnolöner
  • Faktisk månadslön, kronor per månad 2013. (Den genomsnittliga grundlönen har räknats ned med genomsnittlig tjänstgöringsgrad av heltid.):
Kvinnliga arbetare: 16 926 Manliga arbetare: 23 064 Kvinnliga tjänstemän: 27 391 Manliga tjänstemän: 36 666 Källa: SCB/Linda; LO