Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kollektivavtal en kringskuren trygghet

Kollektivavtalet är viktigt för arbetarklassen men inte oproblematiskt. När Lagen om kollektivavtal infördes 1928 väckte den stora arbetarprotester. Än idag omgärdas kollektivavtalet med lagar och regler så att kapitalet inte hotas.


Nyligen hände något viktigt som tråkigt nog fick lite uppmärksamhet i media. IF Metall tvingade Piezomotor i Uppsala att teckna ett kollektivavtal. Företaget hade vägrat att skriva under och därför återstod endast blockad. Den 17 februari kunde IF Metall meddela att företaget hade böjt sig och arbetarna kunde ta del av kollektivavtalets trygghet.

För oss kommunister är kollektivavtalet viktigt eftersom det garanterar rättigheter på arbetsplatserna. Dock är det inte oproblematiskt då kollektivavtalet är tätt sammanknutet med Lagen om kollektivavtal från 1928. För att förstå problematiken får vi förflytta oss till början av förra seklet.

Den svenska arbetarklassen enades fackligt 1898 i Landsorganisationen, förkortat LO. Till skillnad från idag var Sverige då ett av de strejktätaste länderna i Europa. Från överklassen talades det om okynnesstrejker och fackföreningsrörelsen accepterades inte som motpart. Det så kallade okynnet hade dock en högst naturlig orsak. Arbetarklassen i städerna och längs östersjökusten levde under vedervärdiga förhållanden.

I SVT:s program Historieätarna skildrades eländet lysande. Det som fanns att äta var vetebrödsskivor med kaffe och brännvin. Nöden skapade ett klassmedvetande bland industriarbetarna som ledde till strejker för bättre levnadsförhållanden.

Strejkerna slog hårt mot kapitalisterna. Precis som dagens direktörer oroar sig över konkurrenskraften hemsökte liknande tankar dåtidens patroner som med alla medel försökte krossa fackföreningarna.

Strejkernas produktionsstörningar ledde till den så kallade decemberkompromissen. LO och Svenska arbetsgivarföreningen tecknade ett avtal 1906 som erkände föreningsfriheten, vilket betyder att arbetarna fick rätt att organisera sig och träffa kollektivavtal. I gengäld erkände LO arbetsköparnas rätt att ”leda och fördela arbetet”, läs att inneha makten över arbetsplatsen.

Under denna tid använde sig direktörerna av ett motmedel mot ”uppstudsiga” arbetare som var beprövat på kontinenten, strejkbrytare. För att undvika förluster vid strejker anlitades arbetskraft som var oorganiserad och ”arbetsvillig” trots att det rådde strejk. Dessa ådrog sig förakt från den arbetande befolkningen.

Hatet var genuint och kulminerade när Amalthea, ett fartyg med strejkbrytare, sprängdes 1908 i Malmö hamn. Frågan om strejkbrytare fick senare betydelse för utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden.

Turbulensen på arbetsmarknaden fortsatte och blev allt mer akut. Under revolutionsåret 1917 var en svensk revolution nära. Det skrämde borgarklassen som tvingades släppa motståndet mot den allmänna rösträtten. Men på arbetsplatserna vägrade de släppa in demokratin.

Under 1920-talet fortsatte den fackliga kampen. Den svenska arbetsmarknadslagstiftningen fick sin form under dessa år. Den liberala regeringen Ekman klubbade 1928 Lagen om kollektivavtal. Det var ett avsevärt brott mot den rådande ordningen.

Tidigare krävdes en samsyn mellan fack och företag för att avgöra tvister. Kompromisserna parterna emellan ersattes nu av Arbetsdomstolen som dömde i frågor rörande strejker och andra konflikter, och som även utdömde böter för brott mot lagen.

Fackföreningen blev juridiskt bunden att förhindra konflikter på arbetsplatserna annars väntade höga bötesbelopp. Lagen möttes av massdemonstrationer där omkring 360000 arbetare deltog. Nära 2000 lokala fackföreningar krävde generalstrejk för att stoppa lagen. Den socialdemokratiska ledningen i LO kunde inte bortse från opinionen och utlyste en tretimmars strejk.

Kommunisterna i riksdagen lämnade 1929 in en motion om att riva upp kollek-tivavtalslagen. Men motionen fälldes av riksdagens borgare med hjälp av Socialdemokraterna. För arbetsköparna var lagen en framgång. Nu hade de staten i ryggen för att bekämpa strejkerna men även socialdemokratin skulle det visa sig. Trots antistrejklagen fortsatte konflikterna.

Efter denna historiska exposé blir problematiken tydlig. Kollektivavtalet är en grundförutsättning för att undvika att vi arbetare konkurrerar med varandra genom att sänka priset på vår arbetskraft. Så långt är vi överens med socialdemokratin men vad händer när arbetsköparna använder sig av rätten att leda och fördela arbetet?

För kollektivavtalet är beroende av de övriga maktmedlen på arbetsmarknaden och inte minst makten över vilka avtal som ska tecknas. När vi fortsätter vår odyssé stannar vi vid 1970-talets strejkvåg.

I det fashionabla Saltsjöbaden tecknades 1938 ett avtal mellan LO och SAF där den så kallade ”samförståndsandan” blev ett begrepp. Avtalet blev ramen för arbetsmarknaden och allt mer makt samlades hos LO-ledningen för att förhindra att samförståndet hotades.

Men avtalet var även en tyst överenskommelse från arbetsköparna att inte anlita strejkbrytare. Både den socialdemokratiska toppen och kapitalisterna var oroade över vilka konsekvenser fortsatt strejkbryteri skulle få för samhällsstabiliteten. Ådalsmassakern hade utlöst massdemonstrationer och kommande sammandrabbningar kunde öka stödet för kommunisterna.

Fram till slutet på 1960-talet rådde ett relativt lugn på arbetsmarknaden. Saltsjöbadsandans klassamarbete skapade lugn och ekonomin expanderade år för år. Men svarta moln började skymma samförståndet och tillväxten.

Efter några mindre vilda strejker utbröt en strejk 1969 i Kiruna. Trots att det fanns ett kollektivavtal så strejkade 5000 arbetare mot gruvledningens auktoritära ledarstil. Men det var en även en strejk mot den socialdemokratiska fackledningen som värnade mer om goda förbindelser med arbetsledningen än sina medlemmar.

Efter gruvstrejken exploderade antalet vilda strejker. Under en följd av år drog en våg av vilda strejker över landet som avtog först 1991 till följd av den massarbetslöshet som snabbt uppstod i den ekonomiska krisens spår.

Under dessa tjugo år 1970-1990 sattes kollektivavtalets förutsättningar ur spel. Arbetarna kunde dra nytta av kollektivavtalets trygghet men samtidigt kämpa till sig bättre arbetsvillkor trots att arbetsfred skulle gälla. Kapitalisterna var oroliga eftersom de hade avtalat arbetsfred men fick produktionsstörningar.

Under dessa år tvingades kapitalet till eftergifter. Strejkrörelsen och den internationella vänstervågen framkallade även en viss radikalitet inom socialdemokratin.

Under 1990-talet förlorade fackföreningsapparaten mycket av sitt inflytande. Orsakerna var flera, dels kapitalet uppsagda klassamarbete, men även socialdemokratins definitiva övergång till en liberal världsbild.

Det nyliberala systemskiftet och massarbetslösheten förändrade även förutsättningarna för avtalsrörelserna. Både stat och kapital krävde att lönehöjningarna skulle gynna exportindustrins konkurrenskraft. Den ordningen innebar att handlingsutrymmet i avtalsrörelserna krympte, vilket fackledningarna accepterade utan större protester.

Det fackförbund som har varit mest aktivt i att odla samförståndsandan mellan fack och kapital är IF Metall. Här finns exempel på hur kollektivavtalet verkar för att sänka priset på arbetskraften. Dels med återhållsamma löneanspråk och på andra sidan genom arbetsfred på landets industrier. Kommunisterna får aldrig bli blinda förespråkare av kollektivavtal, vi måste alltid framhålla avtalens innehåll.

Som nämndes i början av artikeln så agerade IF Metall föredömligt med sin blockad i Uppsala. Samtidigt beklagar förbundets ordförande Anders Ferbe när Ericsson lägger ner fabriken i Katrineholm.

Det finns ingen anledning att misstro hans oro och medlidande med de 400 arbetarna i Katrineholm. Men faktum är att Ferbes och socialdemokratins omsorg över kollektivavtalslagen, numera MBL, hindrar arbetarna att använda sin demokratiska livlina, strejkrätten.

Vi har tidigare läst om hur arbetarna på Element Six i Robertsfors tvingas ut i arbetslöshet medan deras irländska klassbröder tvingade företaget att fortsätta driva fabriken på Irland efter en strejk.

Trots att kollektivavtalet omgärdas av den förhatliga lagstiftningen får vi inte bortse från kollektivavtalets vikt för att upprätthålla anständiga arbetsvillkor. Byggnads och Elektrikerförbundets blockad mot bygget Vaxholm 2004 var ett talande exempel varför det är viktigt att ta kamp för kollektivavtalet.

Det svenska EU-medlemskapet har öppnat upp för underbetald arbetskraft som tvingas konkurrera med lägre löner. Därför var vaxholmskonflikten viktig av två skäl. Dels angrep den lönedumpningen men även för att den avslöjade EU-juridikens borgerliga karaktär.

I princip är situationen densamma som 1928. Staten och arbetsköparna erkänner arbetarnas rätt till kollektivavtal men omgärdar den med lagar och regler så den inte hotar kapitalet.

Med andra ord är kollektivavtalet ett delmål för arbetarnas rättigheter men för att befria arbetarklassen från ofriheten på arbetsplatserna krävs socialism.
Erik Pettersson

Elektriker och facklig sekreterare i Kommunistiska Partiet