Skrytbyggen löser inte Malmös problem
Byggbranschen i Malmö är absurd, på flera plan. Istället för att bygga bostäder där folk har råd att bo slår man upp skrytbyggen för miljarder.
Den 28 januari kan man i gratistidningen City läsa om byggen som ”sticker ut” i Malmö. En lista på tio pågående byggen. Kontor, butikslokaler, administrativa byggnader, bostadsrätter och hotell.
Samtliga tio byggobjekt ligger just till väster om centralstationen och tanken är att binda samman det finare Västra hamnen och Dockan (som tidigare huserade varvsindustrin) med innerstaden.
Hur många miljarder som läggs på byggandet vet vi inte exakt, men bara det nya konserthuset som ingår i bygget Malmö Live kostar Malmöborna ca en miljard kronor, finkultur får kosta. Tre hotell kommer stå färdiga relativt samtidigt och beställare och ägare varnar redan för prispress och hård konkurrens om hotellgästerna då utbudet kommer att vara större än behovet.
År 2009 invigdes köpcentret Entré i norra Malmö. Därefter följde totalrenoveringar och utbyggnader av alla större köpcenter i staden, Mobilia, Caroli och Triangeln, samtidigt som det ännu större köpcentret Emporia började byggas och stod klart hösten 2012 i nya stadsdelen Hyllie.
Prislapp för Emporia: Över två miljarder kronor. Efter det påbörjade ägarna till Entré en renovering (!) för 350 miljoner kronor, fem år efter att det stod klart, för att locka fler kunder.
Det byggs alltså fler hotellrum än vad behovet kräver och för varje malmöbo torde det vara tydligt att hysterin i att bygga och renovera köpcentra är utom kontroll.
Om vi lämnar den bubbla som området vid Västra Hamnen, Dockan och ner mot Centralen utgör förändras Malmös gatubild. Trångboddheten i Malmö är enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) 32 procent och den extrema trångboddheten (fler än två boende per rum) är 7,2 procent.
Malmö toppar överlägset denna inte så smickrande lista. Störst är problemet i östra Malmö, i traditionella miljonprogram och arbetarområden som nu också hyser en stor andel invånare med invandrarbakgrund. Rosengård, Lindängen, Hermodsdal och Holma är exempel.
Det är inte svårt att räkna ut vad trångboddheten leder till. Svårt för barn med läxläsning och koncentration, ungdomar som hellre hänger i gäng för att slippa hemmet, sociala påfrestningar och stort slitage på bostäderna.
Det hela ökar motsättningarna och segregationen. För att råda bot på trångboddheten och ge de som är i behov av bostad någonstans att bo behöver det omgående byggas 7000 nya bostäder i Malmö.
Bristen på bostäder ökar motsättningarna mellan utsatta grupper. Vem ska ha förtur? Hemlösa eller flyktingar? Svenskfödda eller invandrare? Till denna svåra situation lockas allehanda skojare, profithungriga lyckosökare som är ute efter lätta och snabba cash, oseriösa hyresvärdar som utnyttjar desperationen.
Palmagatan 15 i området Sofielund är ett exempel. Här var hyresgästerna utan hyresvärd i över ett år efter det att den tidigare fastighetsägaren Tomas Olsgården gick i personlig konkurs med skulder på 56 miljoner kronor. Sedan dess är han försvunnen och ryktet säger att han bytt namn och befinner sig i USA eller Thailand.
Kronofogden tillsatte en syssloman som drog in hyrorna och försåg med värme och vatten. Men underhållsansvaret finns inte. Enligt de boende slutade fastighetsskötaren då betalningen upphörde.
En familj har fått dela på en enda nyckel och flera lägenheter var drabbade av fukt. I soprummet bodde en råttkoloni och när Malmö drabbades av kraftiga översvämningar hösten 2014 stod de boende här helt utan hjälp och källaren och garaget fick stå översvämmat tills vattnet sakta trängde undan. Bilar bogserades trots att man betalt p-avgift för garaget.
I Malmö verkar politikerna stirra sig blinda på lyxprojekten. Investerare öser in pengar över hotell och köpcenter medan det fattas 7000 bostäder. Lyxen går före Malmöbornas behov och situationen utnyttjas i sin tur av profithungriga smågangsters som köper och säljer undermåliga fastigheter.
Receptet mot detta borde vara självklart. Bygg bra och billiga bostäder istället för att ge klartecken åt lyxprojekt som inte kommer de som är i behov till gagn.
Låt det kommunala bostadsbolaget MKB ta över de fastigheter som utnyttjas för att tjäna snabba cash. Tvångsförvalta om så krävs. En bostadspolitik efter behov.