Hoppa till huvudinnehåll
Av

Jan Myrdals tal vid utdelningen av Leninpriset: Om kampen i samhällets överbyggnad

Jan Myrdals tal vid utdelningen av Leninpriset till Mikael Wiehe och Robespierrepriset till Sara Beischer i Teatern, Varberg vid Jan Myrdalsällskapets årsstämma 18 april 2015.


Nu när vi skall vi hylla Mikael Wiehe och Sara Beischer för deras insatser är det sjunde gången vi samlats till prisutdelning här i Varberg. Det är hög tid att tala i princip. Ty deras arbete och betydelse är delar av en stor helhet.

Det var inte en förstagångsupptäckt när den unge Karl Marx skrev att de härskande tankarna, tänket som vi nu säger, är de härskandes tankar. Det har alltid vetats. Men han formulerade det tydligt; den som har den ekonomiska makten har den ideologiska makten. Den åldrande August Strindberg skärpte formuleringen när han skrev att överklassen förmådde härska i kraft av sin makt över själva tankelagarna. Det som stred mot dess intresse gjordes otänkbart.

Dock rör hon sig. Inte bara jorden kring solen utan det rådande tänket bryts och byts oupphörligen och så tumlar även de nyss härskande ut och bort. Också det vet vi.

Det är om detta också denna sjunde prisutdelning rör sig. Personer som i Sverige i sitt skapande drivit skeendet, de vilka utgör det nödvändiga saltet för att tala med Matteus 5:13. Att det inte rör sig om någon begränsad och ideologiskt enhetlig gruppering framgår så snart de hittillsvarande namnen nämns:

Mattias Gardell, Roy Andersson och Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann och Martin Schibbye, Sven Lindqvist och Jenny Wrangborg, Maj Sjöwall och Gabriella Pichler, Jan Guillou och Eija Hetekivi Olsson, Mikael Wiehe och Sara Beischer.

Inte heller kan man kalla dem något slags Jan Myrdalfalang. Om pristagarna är överens med mig och mitt arbete är ointressant; några har direkt polemiserat mot mig. Avgörande är att de alla på olika sätt ingår i en lång tradition konstnärligt nyskapande och intellektuellt frigörande arbeten.

Därmed tar jag två steg tillbaka för att ge överblick och perspektiv. Det är nu rätt exakt fem månader sedan jag på Université de Caen Basse-Normandie höll det föredrag som universitet formulerat i sin inbjudan: ”Den intellektuelle och makten. Sverige och den offentliga lögnen”. På franska finns det att lyssna till på sällskapets hemsida. På svenska trycks det i aprilnumret av den finländska ”Nya Argus” och blir i sin helhet möjligt att läsa på dess och sällskapets hemsidor.

Att det är i Finland det trycks beror på att för en sådan lång och intellektuell text utanför den officiella korrekthet universitet i Caen kallar ”den svenska officiella lögnen” finns här inte plats. Det var ju också en min poäng i texten och därför har den i Frankrike blivit diskuterad.

I Finland kan texten tryckas. Där har politiskt ofta rått ett hårdare klimat men samtidigt en traditionell större intellektuell öppenhet än i Sverige. Tänk på Finlands betydelse för den konstnärliga modernismen på svenska språket.

För att arbeta medvetet med ord, bild, musik och film inom vad som kan kallas överbyggnaden måste man som jag under flera år påmint om ständigt hålla i minnet det Paracelsus 1527 påpekat; då allt är i ständig förändring är det nödvändigt känna tidens ålder.

Det finns i vår svenska historia bestämmande skeenden som förklarar varför vi som svenskar kunnat vara vetenskapligt, tekniskt mest, ledande men samtidigt, med ett par viktiga undantag, hart när oförmögna till humanvetenskapligt nytänkande av allmänintresse. I detta är också i dag samhällen med svårare sociala konflikter ledande; som Frankrike eller Indien men framförallt Förenta staterna.

Trots såväl dess karaktär av ledande imperialistmakt som att dess politiska styrsystem är genomkorrumperat, dess medievärld styrd ut i falskhet, en stor del av dess befolkning knarkar, tror på spöken, är övertygad om att jorden är platt som en pannkaka och är besatt av rasföreställningar finns där ett flertal, dock ofta små, vetenskapliga institutioner som presterar högklassigare och för oss på denna vår kant viktigare forskning än något här i Sverige.

Denna svenska intellektuella eftersläpning skapar oss svårigheter. Det är ju inte något slags förhävelse när vi som levat ”ute”, som det heter på svenska eller som vuxit upp och fostrats i länder med djupare kulturmedvetande, ofta upplever det som om vi tvungits tillbaka till småskolan när vi söker resonera.

Tänk bara på det offentliga gnölet i media om namnen på de priser vi i dag delar ut. De hojtande må pryda sig med titlar som redaktör eller professor eller riksdagsledamot. De är blott okunniga, obildade och i detta därtill utan normal självinsikt.

Se på upprördheten över att vi hänvisar till Robespierre och Lenin. Utanför Sverige är det möjligt att diskutera i sak om dem och deras såväl historiska som aktuella betydelse med även ideologiska motståndare.

De vet att Robespierres formuleringar om samhällets skyldighet sörja för alla sina medborgare (med skatter) prefigurerade det som man från socialdemokratiskt och vänsterborgerligt håll sökte förverkliga under efterkrigstidens våg av ”välfärdspolitik” i Storbritannien, Frankrike och även de skandinaviska länderna. Men än viktigare är att även ideologiska motståndare där inser att deras bittra kamp för 1789 års formulering av ”Mänskliga rättigheter” i sina medier, i Förenta nationerna och världspolitiken mot länder som frigjort eller frigör sig ur imperialismen återgår på den bittra kampen mot Robespierres ”Mänskliga rättigheter” år 1793.

Robespierres aktualitet framgår av att han där såväl tar upp demokratiska krav som ännu inte förverkligats i våra, de utvecklade kapitalistiska, staterna som att han förebådade frigörelsekrav i den koloniserade och nedtryckta världen sådana som formulerades i Sun Yatsens ”Folkets tre principer”. I dag är Robespierres ord ett vapen mot de falska marknadsliberalernas klassförtryckande ”Mänskliga rättigheter”.

För att tydliggöra detta citerar jag från Robespierres Mänskliga rättigheter av 1793 något av det som skiljer från och går förbi 1789 års deklaration:

”Art. II. De grundläggande mänskliga rättigheterna är rätten att sörja för bevarandet av den egna existensen, samt friheten.
...
Art. X. Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen genom att förse dem med arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.
---
Art. XIV. Folket är suveränt: regeringen är dess verk och dess egendom, de offentliga tjänstemännen är deras biträden. Folket kan närhelst det så önskar byta ut sin regering och avsätta sina ombud.
---
Art. XXII. Alla medborgare har lika rätt att medverka till att utse folkets ombud och till lagens utformning.”

Lenins gärning och historiska gestalt är inte heller den bland kunniga motståndare i Förenta staterna okänd eller vanställd som av svenska dussinprofessorer. Jag tar upp fem grundläggande exempel:

De organisationsprinciper han formulerade för mer än hundra år sedan möjliggjorde att det ryska socialdemokratiska partiet till skillnad från sådana officiellt mäktiga partier som det tyska blev handlingsdugligt. I sin historiska epok blev bolsjevikpartiet därmed stilbildande.

Bland de då framträdande socialistiska politikerna var det Lenin som insåg den nationella frågans vikt – och komplexitet. Till skillnad från Rosa Luxemburg framhöll han därför de svenska socialisternas ställningstagande till Norges självständighet 1905 som föredömlig. Sommaren 1917 var det han som i bolsjevikpartiets program genomdrev att de av tsarismen förtryckta nationerna hade full rätt att genomdriva statlig frihet. I praktiken visade han detta när Finland helt frigjorde sig från det revolutionära Ryssland.

Inför det Första världskriget var han inte den ende socialist som såg kriget komma. Men han tillhörde den mycket lilla grupp socialistledare som när massmordskriget inletts inte svek, inte blev chauvinist, inte fegnade och anpassade sig.

Ensam var han inte. Det fanns en handfull andra som Eugene Debs i Förenta staterna och Dimitar Blagoev i Bulgarien. Men Lenin var den som i teori och praktik förmådde dra de verkningsfullaste slutsatserna av kampen mot kriget.

Till skillnad från andra dåtida socialistiska partiers ledare insåg Lenin fattigböndernas revolutionära kraft och förmådde så ställa de politiska krav som först möjliggjorde revolutionen och sedan möjliggjorde dess försvar i den blodiga kampen mot mot inhemsk reaktion och 14 utländska staters intervention. Så kom Lenin att leda tjugohundratalets andra segerrika stora bonderevolution; den mexikanska var den första och den kinesiska den tredje.

Inom Andra internationalens socialistpartier gavs ingen enhetlig kamp mot kolonialismen. Många dess ledare var förespråkare för imperiepolitik och kolonialt förtryck. Rasismen satt dem i själva märgen samtidigt som de formulerade teori.

Lenin var inte bara antikolonialist och antiimperialist, liksom när det gällde bonderörelsen förmådde han också inse att de breda antikoloniala massrörelserna var strategiska allierade i kampen mot världsimperialismen. Därmed blev hans ställningstaganden och formuleringar utgångspunkt för de framgångsrika antikoloniala och antiimperialistiska rörelserna efter hans död.

Men inom det akademiska Sverige är det nu som förr få som förstår detta. Dock har den traditionellt relativa akademiskt intellektuella misären i landet inte direkt motsvarats och återspeglats i konsten. Förhållandet är mångtydigare. Jag skall visa och förklara.

Se tillbaka till det vi efter Georg Brandes kallar ”det moderna genombrottet”. Då för hundrafemtio år sedan slungades det litterära skapandet i våra utkantsländer upp i europeisk världsnivå. Men inte nog med att det kom från en utkantsmiljö som nere på kontinenten beskrevs som eländigt efterbliven. Författarna själva som Bjørnstjerne Bjørnson, Henrik Ibsen, August Strindberg tillhörde i form och problemformulering en tidigare generation men slungades upp och förbi det då rådande litterärt utvecklat moderna.

Motsvarande gällde de samtida i den stora ryska litteraturen. Ur den tsaristiska misären trädde de fram, de kritiska demokraterna, de stora satirikerna, de realistiska berättarna och övertog den europeiska scenen.

Detta är dock typiskt. Det räcker att se till den latinamerikanska eller nigerianska litteraturens betydelse för oss här och nu.

I vår egen nyare litteratur kan vi iaktta en annan särskildhet när det vi lite oegentligt kallar proletärlitteratur, trots allmänt ointresse och i vissa fall direkt motstånd från många den stora rörelsens funktionärer, tog över ledning och läsare från en blodlösare akademisk konstlitteratur.

Denna stora grupp från Martin Koch och Moa Martinson till Ivar Lo Johanson, och på ett parallellspår Vilhelm Moberg, nådde och formade så på trots utan övergripande politisk styrning ideologiskt en folklig masspublik vilken under den så kallade reformperioden i Sverige från trettiotal till och med sjuttiotal samhälleligt genomdrev unikt stora demokratiska framsteg.

Dessa priser och det bibliotek vi nu bygger upp i Varberg har en bestämd uppgift i nuvarande situation. Vi vet de ekonomiska och organisatoriska svårigheter våra offentliga bibliotek, museer och kulturinstitutioner arbetar under.

Vi är väl medvetna om hur det som kallas mediemarknad och kulturmarknad omvandlas och det vi söker göra är att i praktiken utveckla vad man med ett lite romantiskt sextiotalsuttryck kunde kalla ett befriat kulturområde där det skall bli möjligt nå den kunskap som trots allt som sägs om internet blivit svår. Det innebär att vi tvingas återgå till tidigare organisationsformer.

Att vi, jag och Gun Kessle, beslöt oss för att skänka bort det mycket stora bibliotek på en 50 000 volymer och de samlingar vi under resor och arbete runt om i världen skaffat berodde till stor del på en traditionell vänsteruppfattning om vad bland andra Olof Palme kallade ”kulturens allemansrätt”. Den skall vara fritt tillgänglig.

Också mina föräldrar hade ju skänkt bort och sökt befria sina texter från copyright. I mitt fall har jag i kamp mot den perversa sjuttioårsregel enligt vilken mig helt okända barnbarnsbarn skall äga och förfoga över mitt arbete lyckats övertyga Projekt Runeberg att lägga ut mina texter för alla att använda.

För att möjliggöra detta bibliotek har Henning Mankell och Lasse Diding bland annat ställt en fastighet till förfogande, många har skänkt och skänker bidrag, många frivilliga, bibliotekarier, arkivarier och universitetsfolk inte minst, arbetar oavlönat med att katalogisera och nu även reparera och binda.

Redan har nästan 20 000 volymer katalogiserats. 27% av dessa finns inte i något annat svenskt bibliotek. Det gäller om såväl konst som politik. Från Indien, Kina och Mexiko bland annat. Det är bara att gå till Libris och leta i : bibl:(Jm). I höst hoppas jag biblioteket öppnar för både allmänläsare, ungdomar inte minst, och sådana som behöver läsa och forska i annars svåråtkomligt.

Om biblioteket är ena benet är dessa priser det andra. De skall bidra till ökade möjligheter för en kultur jag med ett vackert ord kallar refraktär.

Juryn kommer att tala om pristagarna men jag vill dock säga något personligt. Till Mikael Wiehe bör sägas att det är i sånger folket har uttryckt sina känslor och övertygelser under årtusenden.

Det vet vi. En hel del konstpoesi har bevarats. Mycket av hög klass. Men dessa folkens sånger har sällan kunnat bevaras. Några ord och uttryck ekar i ordspråk och ordstäv, annat kan vi läsa om i sådant som de påvliga bullor som fördömde folks sjungande.

Ja, nog har vi hört att Wat Tylers folk frågade ”När Adam grävde och Eva spann vem var då en adelsman?” Men vad de sjöng i folkhären för 634 år sedan under det stora upproret mot överheten och utsugningen när de marscherade mot London vet vi inte.

Vad jag vill säga med detta är att Mikael Wiehe inte bara ingår i en mycket lång folklig tradition av vad överheten i sina lagtexter nedsättande kallade lekare utan att han i dag så som lekarna kring Wat Tyler bidrar till att forma ett folks medvetande trots den härskande klassens intresse.

Sara Beischer skriver på motsvarande sätt texter om en verklighet och en mänsklig erfarenhet i vilken många ser sig som i en spegel och så blir inför sig själva tydliggjorda.
Jan Myrdal